Runsvenska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gustav Vasa Bible 1541.jpg

Artiklar om svenska
språkets historia


Runsvenska
Klassisk fornsvenska
Yngre fornsvenska
Äldre nysvenska
Yngre nysvenska
Nusvenska

Runsvenska är den äldsta kända skrivna versionen av svenska, från cirka 800 till 1225. Slutet av perioden kommer av att man har daterat Äldre västgötalagen, den äldsta svenska texten skriven med latinska bokstäver, till det året. Benämningen kommer av att språket skrevs med runraden. Namnet är egentligen inkorrekt eftersom det knappast förekom några större skillnader mellan detta språk och det som i Danmark benämns rundanska. Idag använder man därför hellre termen fornöstnordiska. Detta språk stod i sin tur synnerligen nära den så kallade fornvästnordiskan, varför man brukar tala om dessa två som dialekter eller uttalsvarianter av ett språk man benämner fornnordiska. Under tidig vikingatid var skillnaderna mellan dessa två grupper obefintliga, varför ingen distinktion kan göras. Skillnaderna ökade dock efter hand, men blev inte så stora att man uppfattade dem som olika språk förrän under sen medeltid.

Urnordiska till runsvenska[redigera | redigera wikitext]

För 4 000 år sedan talade stora delar av Europa och även, delar i Asien ett dotterspråk till det indoeuropeiska urspråket, vilket sedan utvecklades till flera olika språk, däribland nordgermanska. Man hade ett helt annorlunda uttal och annat vokalsystem än vad vi har idag.

Man vet mycket lite om hur urnordiskan såg ut. Några ledtrådar kan man få ifrån urnordiska lånord i finskan och samiskan. Några sådana finns än idag, till exempel finskans kuningas (kung), från urnordiskans kuningaz. Runsvenskan är mer lik dagens svenska än urnordiskan och vissa ord uttalas nästan likadant idag, till exempel vintr (vinter), siunka (sjunka), vantr (vante) och vredr (vred). I gotländskan säger man fortfarande ”auge” för öga och ”haim” för hem. Normalt beror sådana arkaiska drag på isolation, men gutarna var dock under en stor del av sin historia en köpmannanation bestående av handelsresande bönder.

Urnordiskan ersattes troligen av runsvenskan någon gång runt år 800 då den äldre runraden på 24 tecken ersattes med det nyare på endast 16 tecken. Nu tillkom de nya ljuden ”y”, ”ä” och ”ö”. Man har hittills i Sverige funnit omkring 3 000 skrifter skrivna på runsvenska.

Runsvenskan har också fått en del lånord ifrån den tid då vikingarna gjorde sina resor i Europa, men också från de präster som under denna tid ville kristna Sverige. Några exempel på lånord är kyrka, präst, djävul, klocka.

Runor[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Runor

Även om de latinska bokstäverna inte kom till Norden förrän efter vikingatiden så kunde nordborna redan skriva. Man skrev då med de germanska tecknen som kallas runor. Den äldsta runan som man har hittat är ristad för över 2000 år sedan. Resta stenar med runinskrift finns bara i de nordiska länderna.[1] Det fanns två olika sorters runor under Runsvenskan, normalrunorna och rökrunorna. Det enda som skiljer runorna åt är utseendet. Man kan kalla dem för olika handstilar. Nästan alla runristningar som finns kvar är uthuggna i sten, även om det var vanligare med ristningar i trä. Eftersom träet ruttnar så finns nästan inga trärunor kvar. Ordet ”runa” betyder hemlighet. Alla gick inte över till latinska bokstäver vid den runsvenska tidens slut, papper var dyrt så allmogen fortsatte länge att rista meddelanden med runor på träbitar.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Rökstenen med Theoderiks-dikten.
Huvudartikel: Runsvensk grammatik

Substantiven i runsvenska är kasusböjda efter genus.

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Theoderiks-dikten på Rökstenen från omkring 800-talet:

Originaltext:

raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR flutna strãntu hraiþmaraR
sitiR nu karuR ã kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika

Transkription:

Reið Þjóðrikr hinn þurmoði, stillir flutna, strandu Hraiðmarar.
Sitir nu garur, á guta sinum, skjaldi umb fatlaðr, skati Mæringa.

Nutida isländska:

Reið Þjóðrekur, hinn þormoði, stillir flotna, ströndu Hreiðmarar.
Sitir nu görr, á gota sinum, skjaldi of fatlaður, skati Mæringa.

Översättning:

Då rådde Theoderik, den djärve, sjökrigares konung, över Hreidhavets strand.
Han sitter nu rustad, på sin gotiska häst, omgjordad med sköld, främst av Märingar.

ÞiaurikR tolkas oftast som Theoderik den store av östgoternas rike.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, s. 53

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, Lund 2005.