Papyrus P52

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Ryland-fragmentet)
Hoppa till: navigering, sök
Ryland-fragmentet Papyrus52 på John Rylands Library i Manchester England

Papyrus P52 (\mathfrak{P}52), även känt som Papyrus Ryl. Gr. 457, är ett litet papyrusfragment med grekisk text från Johannesevangeliets 18:e kapitel. Det antas vara det äldsta kända textvittnet till Johannesevangeliet och till någon av Nya testamentets böcker överhuvudtaget. Genom handskriftsanalys har fragmentet daterats till första halvan av 100-talet och det uppges ofta ha skrivits cirka 125–150,[1][2] men det kan inte säkert dateras med större noggrannhet än till någon gång under perioden sent nollhundratal till tidigt 200-tal (cirka 90–220).[3]

Upptäckt och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den kreditkortsstora lämningen av en ursprunglig handskrift förvaras i dag på John Rylands Library i Manchester. Texten är skriven med en handstil kännetecknande för första halvan av 100-talet, men någon exakt datering är inte möjlig att göra.[4] Materialet är papyrus. Fragmentets höjd är knappt 9 cm och det kommer från en bok, en så kallad codex. Den bevarade texten består av delar av Johannesevangeliet 18:31–33 (recto) och 18:37–38 (verso). Texten är löpande skriven och saknar de numreringar i kapitel och verser som åtföljer dagens bibeltexter, då sådana uppdelningar infördes långt senare.

P52 ingår i en samling texter från Fayum och Oxyrhynchos i Egypten; texter som härrör från den ptolemaiska och romerska perioden. År 1920 införskaffades denna samling från Egypten för John Rylands Librarys räkning.[5] P52 har alltså inte grävts fram i någon arkeologisk utgrävning och det är därför bara ett antagande, visserligen rimligt och välgrundat, att det påträffats på någon av dessa två platser. Troligen har handskriften nedtecknats av någon skrivkunnig person som verkade i området.

Den första studien av P52 företogs av Colin H. Roberts vid St John’s College i Oxford och han publicerade denna 1935.[6]

Texten[redigera | redigera wikitext]

Framsidan av P52 innehållande delar av texten från Joh. 18:31–33.

Bilden visar Papyrus \mathfrak{P}52:s framsida med lämningar av Johannesevangeliet 18:31–33. Den grekiska texten (med helt eller delvis bevarade bokstäver satta i fet stil) lyder:

ΟΙ ΙΟΥΔΑΙΟΙ ΗΜΕIΝ ΟΥΚ ΕΞΕΣΤΙΝ ΑΠΟΚΤΕΙΝΑΙ
OYΔΕΝΑ ΙΝΑ Ο ΛΟΓΟΣ ΤΟΥ ΙΗΣΟΥ ΠΛΗΡΩΘΗ ΟΝ ΕΙ-
ΠΕΝ ΣHΜΑΙΝΩΝ ΠΟΙΩ ΘΑΝΑΤΩ ΗΜΕΛΛΕΝ ΑΠΟ-
ΘΝHΣΚΕΙΝ ΙΣΗΛΘΕΝ ΟΥΝ ΠΑΛΙΝ ΕΙΣ ΤΟ ΠΡΑΙΤΩ-
ΡΙΟΝ Ο ΠIΛΑΤΟΣ ΚΑΙ ΕΦΩΝΗΣΕΝ ΤΟΝ ΙΗΣΟΥΝ
ΚΑΙ ΕΙΠΕΝ ΑΥΤΩ ΣΥ ΕΙ O ΒΑΣΙΛΕΥΣ ΤΩΝ ΙΟΥ-
ΔAΙΩN

Svensk översättning av Johannesevangeliet 18:31–33 från Bibel 2000 (med ungefär motsvarande bokstäver satta i fet stil):

judarna svarade: Vi har inte rätt att döda
någon. Ty det ord skulle uppfyllas som Jesus hade s-
agt för att ange hur han skulle
dö. Pilatus gick tillbaka in i residen-
set och lät kalla till sig Jesus
och frågade: Så du är ju-
darnas konung?

Dateringen av fragmentet[redigera | redigera wikitext]

Radiometriska metoder[redigera | redigera wikitext]

Det är med dagens metoder inte möjligt att datera textfragmentet med C14-metoden emedan det är för litet. Andra radiometriska metoder är visserligen tekniskt möjliga men skulle förstöra fragmentet och är därför i praktiken inte möjliga. Och även om man kunde få fram tillräckligt med material för att kunna undersöka dess ålder utan att förstöra texten är noggrannheten i bästa fall ändå inte bättre än ± 50 år. Dessutom skulle en datering av fragmentet med sådana metoder bara fastställa när den papyrus (eller papperssäv), från vilken papyrusarket tillverkades, växte och inte när själva texten skrevs. Denna skulle teoretiskt ha kunnat skrivas långt efter att papyrusen skördades. En sådan undersökning skulle dock kunna sätta en bortre gräns före vilken texten inte kan vara skriven.

Paleografiska metoder[redigera | redigera wikitext]

Därför anses än så länge paleografiska metoder, det vill säga en tidsbestämning genom analys av handstilen, vara att föredra. Men även denna metod är otillförlitlig och har i bästa fall en tolerans av ± 25 år vad gäller säkerheten i dateringen, bland annat för att en ung vuxen person anses behålla sin handstil genom hela livet. Ofta är det tidsintervall till vilket texten kan dateras dock betydligt större än 50 år.[7] Och även om den tid en skrivare var aktiv inte var längre än 30 till 35 år, lärdes färdigheten att skriva ut i skolor där eleverna instruerades att skriva som sin lärare, varvid samma stil kunde upprätthållas över flera generationer. Som tumregel bör man därför med hjälp av handstilen inte datera med större noggrannhet än inom ett tidsintervall av åtminstone 70 till 80 år.[8]

Baksidan av fragment 1 av Papyrus Egerton 2, även benämnt Egertonevangeliet. Denna handskrift från cirka år 200 är skriven med en handstil som liknar den i P52.

Studier[redigera | redigera wikitext]

Colin Robert ansåg i sin studie från 1935 att utifrån det sätt på vilket bokstäverna är formade liknar texten främst de handskrifter som bedömts vara från första halvan av 100-talet, och han daterade den därför till någon gång under denna period. De texter han ansåg mest liknade skriften i P52 var en text ur Iliaden från Papyri Graecae Berolinenses (P. Berol. 6845) och Papyrus Egerton 2.[9] Den förstnämnda texten hade av dess utgivare daterats till perioden sent nollhundratal till tidigt 100-tal,[10] den senare ansågs vid Roberts tid ha skrivits i mitten av 100-talet men anses nu snarare ha skrivits cirka år 200. Båda dessa jämförelsetexter är i sin tur daterade endast genom paleografiska överväganden.[11] Efter Roberts har andra paleografer kommit till likartade slutsatser, men undantag finns.

Eric Turner daterar P52 till första halvan av 100-talet.[12] Philip Comfort och David Barrett förordar en tillkomsttid redan tidigt under första halvan av 100-talet, cirka 100–125.[13] Pasquale Orsini och Willy Clarysse förordar en tillkomst mellan cirka 125 och 175, således i mitten av 100-talet.[14] Andreas Schmidt förlägger däremot P52 till andra halvan av 100-talet genom att föreslå en ungefärlig tillkomsttid vid år 170 ± 25 år.[15] Dateringen till denna senare tid grundar han på P52:s likhet med Chester Beatty-papyrerna III och X och med Papyrus Egerton 2; vilken ofta ansetts utgöra den viktigaste jämförande texten för en tidig datering av P52. Genom att Papyrus Egerton 2 nu visat sig komma från samma handskrift som Papyrus Köln 255 och att det i denna finns en böjd apostrof mellan två konsonanter, något som anses ha blivit brukligt i grekiska texter först på 200-talet, har många omdaterat Papyrus Egerton 2 till ca år 200.[16] Enligt Schmidt bör en senaredatering av Papyrus Egerton 2 med cirka 50 år innebära att också P52 är 50 år yngre än vad som tidigare antagits.[17] Stanley Porter anser också han att skriften i Papyrus Egerton 2 är mycket lik den i P52 men att några variationer tyder på att P52 bör vara något äldre. Han menar vidare att det finns åtminstone några exempel också från 100-talet på sådana apostrofer som den som återfinns i den handskrift varur Papyrus Egerton 2 kommer, och han vill därför förlägga båda dessa skrifter till mitten av 100-talet med P52 som den något tidigare av de två.[18]

Brent Nongbri kritiserar både Comforts tidiga datering (strax efter år 100) och Schmidts sena datering (sent 100-tal). Nongbri anser att båda dateringarna är gjorda med alldeles för snävt tidsintervall och att de dessutom huvudsakligen är baserade på jämförelser med andra dokument som heller inte är daterade på annat sätt än paleografiskt.[19] Nongbri anser att man i första hand bör göra jämförelser med dokument som är säkert daterade. Själv lät han jämföra P52 med alla kända säkert daterade handskrifter som liknar P52 och fann skrifter med likartad handstil från slutet av nollhundratalet till ända in på 200-talet. De dokument han ansåg uppvisade de största likheterna med P52 var P. Fayûm 110 från år 94 (som också Roberts hade med i sin studie), P. Mich. inv. 5336 från cirka år 152 och P. Amh. 2.78 från år 184. De två sistnämnda anser Nongbri vara minst lika nära paralleller som Roberts exempel.[20] Nongbri anser sig inte på något sätt ha motbevisat Roberts mycket försiktiga datering av P52 till första halvan av 100-talet, utan bara ha visat att en datering till såväl andra halvan av 100-talet som början av 200-talet är fullt möjlig.[21]

Don Barker stöder Nongbris mycket större tidsintervall och anser att paralleller till P52 står att finna i 11 daterade dokument, där det äldsta P. Oxy. 3466 är från perioden 81–96 och det yngsta P. Oxy. 3183 från år 292. Barker menar att de unika egenheterna i sättet att skriva bestod under längre perioder än vad som tidigare antagits och han förordar en datering av P52 till 100- eller 200-talet utan att specificera tiden mer noggrant.[22]

Fragmentets roll inom bibelforskningen[redigera | redigera wikitext]

Trots sin litenhet har fragmentet tillmätts stor betydelse för dateringen av Johannesevangeliet, och indirekt också övriga bibliska evangelier och därmed stor betydelse för att avgöra kristendomens tidiga historia. När studien över fyndet offentliggjordes 1935 väckte den stor uppståndelse, och man ansåg att den tidiga dateringen avgjorde vissa tvistefrågor om när Johannesevangeliet skrevs.

Johannesevangeliet anses som regel vara det evangelium av de fyra bibliska som är sist tillkommet. Med sin mer utvecklade teologi anses det ha tagit åtminstone ett tjugotal år att utveckla från den mer rättframma berättelse som återfinns i framför allt Markusevangeliet, och evangeliet dateras därför ofta till perioden 90–100. Men evangeliet är dåligt bevittnat i form av omnämnanden och citat i den äldsta kristna litteraturen. Den förste att visa kännedom om evangeliet anses av vissa vara Justinus Martyren på 150-talet.[23] Men även hans bevittnanden är oprecisa och omtvistade,[24] och inte förrän mot slutet av 100-talet kommer de första säkra referenserna till evangeliet. Detta har lett till en livaktig debatt om Johannesevangeliets ålder, en debatt som var särskilt intensiv under början av 1900-talet och där vissa forskare ville förlägga evangeliets tillkomst till långt in på 100-talet och ibland till andra halvan av detsamma.

P52:s uppdykande på scenen kom i stort att tysta denna debatt. Johannesevangeliet kunde inte gärna ha skrivits i mitten av 100-talet om det fanns en handskrift av evangeliet bevarad från år 125. P52 är dessutom inte originalet utan en avskrift och sannolikt en avskrift av en avskrift. Den påträffades vidare i Egypten, medan Johannesevangeliet enligt den kristna traditionen skrevs i Efesos. Detta tyder på att viss tid måste ha förflutit. Sålunda resonerar man att tiden mellan Johannesevangeliets autograf, och att den avskrift som är P52 gjordes, måste uppgå till åtminstone ett par årtionden. Detta inte bara förlägger Johannesevangeliet till senast år 100 och tystar de röster som vill senarelägga det, utan visar också på kristendomens snabba spridning till andra delar av det romerska imperiet. Vidare används P52 som argument för att hävda de nytestamentliga skrifternas tillförlitlighet. Med ett tidigt daterat P52 blir tidsspannet mellan den etablerade dateringen av Johannesevangeliet till 90-talet och det första bevarade textvittnet litet, blott cirka 30 år.[25] Dessutom tenderar framför allt konservativa kristna forskare att förlägga P52 ännu tidigare och dessutom ge det en än mer exakt datering.[26]

Kritik av hur P52 har använts[redigera | redigera wikitext]

Brent Nongbri har kritiserat de nytestamentliga forskarnas ”bruk och missbruk” av P52 för att avgöra Johannesevangeliets ålder. Som regel är bibelforskare inte papyrologer eller paleografer och saknar därmed kunskap för att själva kunna datera texter enbart utifrån det sätt på vilket de är skrivna. Ändå tenderar de att ge P52 ett orimligt tidigt tillkomstdatum och dessutom förlägga det inom ett tidsintervall som är så snävt att dateringen helt enkelt inte har stöd i forskningen.[27]

I sin sammanfattning skriver Nongbri följande:

För papyrologer framträder ur denna översikt inget som förvånar: paleografi är inte den effektivaste metoden för att datera texter, särskilt inte de som är skrivna med en mer formell textad handstil [in a literary hand]. Roberts kommenterade själv denna omständighet i sin utgåva av \mathfrak{P}52. Det verkliga problemet är således det sätt på vilket nytestamentliga forskare har brukat och missbrukat papyrologiska belägg. Jag har inte på något radikalt sätt reviderat Roberts’ arbete. Jag har inte presenterat några papyrushandskrifter från 200-talet som är absoluta ”dubbelgångare” till \mathfrak{P}52:s handstil, och även om jag hade gjort det, skulle det inte tvinga oss till att datera \mathfrak{P}52 till någon exakt tidpunkt på 200-talet. Paleografiska bevis fungerar inte på det sättet. Det jag har gjort är att visa att varje seriöst övervägande av tidsluckan för \mathfrak{P}52:s möjliga tillkomsttider måste innefatta tider under de sena 100- och tidiga 200-talen. Alltså kan \mathfrak{P}52 inte användas som bevis för att tysta andra diskussioner om förekomsten (eller frånvaron) av Johannesevangeliet under första halvan av 100-talet. Endast en papyrushandskrift som innehåller en uttrycklig datering, eller en som påträffats i ett tydligt arkeologiskt stratigrafiskt sammanhang, skulle kunna åstadkomma det forskare vill att \mathfrak{P}52 ska göra. Som det nu ser ut bör de papyrologiska bevisen inta en andraplats i förhållande till andra sorters bevis när man tar sig för att avhandla frågan om dateringen av det fjärde evangeliet.[28][29]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ D. Moody Smith, John (Nashville, Tenn.: Abingdon, 1999) s. 41–42.
  2. ^ Raymond Brown, The Gospel according to John (I–XII) (AB 29; New York: Doubleday, 1966) s. lxxxii–lxxxiii; An Introduction to the Gospel of John, ed. Francis J. Moloney (New York: Doubleday, 2003) s. 209.
  3. ^ Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 23–48.
  4. ^ ”On the whole, we may accept with some confidence the first half of the second century as the period in which P.Ryl. Gk. 457 was most probably written.” “Any exact dating of book hands is, of course, out of the question”. Colin H. Roberts, An Unpublished Fragment of the Fourth Gospel in the John Rylands Library (Manchester: Manchester University Press, 1935), s. 16, 13.
  5. ^ Colin H. Roberts, An Unpublished Fragment of the Fourth Gospel in the John Rylands Library (Manchester: Manchester University Press, 1935), s. 24.
  6. ^ Colin H. Roberts, An Unpublished Fragment of the Fourth Gospel in the John Rylands Library (Manchester: Manchester University Press, 1935).
  7. ^ ”For book hands, a period of 50 years is the least acceptable spread of time”. Eric G. Turner, Greek Manuscripts of the Ancient World. 2d rev. ed. (London: Institute of Classical Studies, 1987) s. 20.
  8. ^ Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 32, n. 27.
  9. ^ Colin H. Roberts, An Unpublished Fragment of the Fourth Gospel in the John Rylands Library (Manchester: Manchester University Press, 1935), s. 14.
  10. ^ Wilhelm Schubart, Papyri Graecae Berolinenses (Bonn: A. Marcus et E. Weber, 1911), illustration 19c.
  11. ^ Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 32–35.
  12. ^ Eric G. Turner, The Typology of the Early Codex, (Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1977), s. 100.
  13. ^ Philip W. Comfort & David P. Barrett, ”The Text of the Earliest New Testament Greek Manuscripts” (Wheaton, Illinois: Tyndale, 2001), s. 365–367.
  14. ^ Pasquale Orsini & Willy Clarysse , “Early New Testament Manuscripts and Their Dates; A Critique of Theological Palaeography”, Ephemerides Theologicae Lovanienses 88/4 (2012), s. 470.
  15. ^ Andreas Schmidt, ”Zwei Anmerkungen zu P.Ryl. III 457”, Archiv für Papyrusforschung 35 (1989), s. 11–12.
  16. ^ Michael Gronewald, ”Unbekanntes Evangelium oder Evangelienharmonie (Fragment aus dem ’Evangelium Egerton’)”, i Michael Groenewald et. al. (eds.) Kölner Papyri (P. Köln), 6, (Cologne: Rheinisch-Westfälischen Akademischer Wissenschaften unter Universität Köln, 1987) s. 136–45.
  17. ^ Andreas Schmidt, ”Zwei Anmerkungen zu P.Ryl. III 457”, Archiv für Papyrusforschung 35, 1989, s. 11–12.
  18. ^ Stanley E. Porter, “Recent Efforts to Reconstruct Early Christianity on the Basis of Its Papyrological Evidence” i Christian Origins and Graeco-Roman Culture: Social and Literary Context for the New Testament, Eds Stanley Porter & Andrew Pitts (Leiden: Brill, 2013) s. 71–84 och uttryckligen s. 84.
  19. ^ Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 31–32, 46–47.
  20. ^ Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 32–33, 41–42.
  21. ^ Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 46.
  22. ^ Don Barker, “The Dating of New Testament Papyri”, New Testament Studies 57 (2011), s. 571–582.
  23. ^ Colin H. Roberts, An Unpublished Fragment of the Fourth Gospel in the John Rylands Library (Manchester: Manchester University Press, 1935), s. 25.
  24. ^ Om Justinus kännedom om de fyra bibliska evangelierna: “He knew and quoted especially the Gospels of Matthew and Luke; he must have known the Gospel of Mark as well, though there is only one explicit reference to this Gospel (Dial. 106.3); he apparently had no knowledge of the Gospel of John.” Helmut Koester, Ancient Christian Gospels: Their History and Development (London: SCM/Philadelphia: Trinity Press International, 1990), s. 360. "The only possible reference to the Gospel of John is the quotation of a saying in 1 Apol. 61.4." Helmut Koester (1990), n. 2.
  25. ^ Colin H. Roberts, An Unpublished Fragment of the Fourth Gospel in the John Rylands Library (Manchester: Manchester University Press, 1935), s. 26.
  26. ^ Se Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 31–32, n. 22.
  27. ^ Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 31–32, 46.
  28. ^ Översättning Roger Viklund. ”Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment?”. http://www.jesusgranskad.se/p52.htm. 
  29. ^ ”What emerges from this survey is nothing surprising to papyrologists: paleography is not the most effective method for dating texts, particularly those written in a literary hand. Roberts himself noted this point in his edition of \mathfrak{P}52. The real problem is thus in the way scholars of the New Testament have used and abused papyrological evidence. I have not radically revised Roberts’s work. I have not provided any third-century documentary papyri that are absolute ‘dead ringers’ for the handwriting of \mathfrak{P}52, and even if I had done so, that would not force us to date \mathfrak{P}52 at some exact point in the third century. Paleographic evidence does not work that way. What I have done is to show that any serious consideration of the window of possible dates for \mathfrak{P}52 must include dates in the later second and early third centuries. Thus, \mathfrak{P}52 cannot be used as evidence to silence other debates about the existence (or non-existence) of the Gospel of John in the first half of the second century. Only a papyrus containing an explicit date or one found in a clear archaeological stratigraphic context could do the work scholars want \mathfrak{P}52 to do. As it stands now, the papyrological evidence should take a second place to other forms of evidence in addressing debates about the dating of the Fourth Gospel.” (Brent Nongbri, ”The Use and Abuse of P52: Papyrological Pitfalls in the Dating of the Fourth Gospel,” Harvard Theological Review 98 (2005), s. 46.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]