Rysk-ukrainska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rysk-ukrainska kriget
Plats Ukraina Ukraina
Resultat Krimkrisen, kriget i Donbass, Rysslands invasion 2022
Casus belli Orangea revolutionen, Euromajdan
Stridande
Ryssland Ryssland Ukraina Ukraina
Befälhavare och ledare
Styrka
  •  Ryssland:
  • ≈175 000–190 000 [1][2]

Rysk-ukrainska kriget är ett pågående krig mellan Ryssland och Ukraina. Det påbörjades i februari 2014 av Ryssland, efter Euromajdan, och fokuserade till en början på Krim och delar av Donbass, båda regioner i Ukraina. De första åtta åren av konflikten omfattade den olagliga ryska annekteringen av Krim (2014) samt kriget i Donbass (2014–nuvarande) mellan Ukraina och ryskstödda separatister. Därtill tillkom bland annat cyberkrigföring och politiska spänningar.

I slutet av 2021 började den ryska militären bygga upp sin kapacitet vid gränsen mellan Ryssland, Belarus och Ukraina. USA:s president Joe Biden varnade under februari 2022 vid flera tillfällen för en rysk invasion av Ukraina. Stats- och regeringschefer som Emmanuel Macron i Frankrike och Olaf Scholz i Tyskland försökte lösa konflikten med hjälp av diplomati. Ryssland ställde å sin sida krav som Ukraina inte accepterade. Samtidigt förflyttade Ryssland trupper till Belarus gräns mot Ukraina och även till sin gräns mot Ukraina.

Den 21 februari 2022 erkände Ryssland de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk som Ryssland aktivt stött sedan 2014.[5] Tre dagar senare inledde Ryssland en militär invasion av Ukraina.[6][7]

En stor del av det internationella samfundet har fördömt Ryssland för dess agerande i Ukraina och anklagat Ryssland för att bryta mot internationell rätt liksom att kränka ukrainsk suveränitet. Även anklagelser om ryskt folkmord har förekommit.[8] Rysslands agerande under perioden har lett till att många länder infört sanktioner mot Ryssland, ryska individer och företag, och mängden avbrutna affärsrelationer mellan Ryssland och västvärlden efter 2022 års invasion har ökat kraftigt.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Kievrus och Ukrainas historia

Både Ryssland och Ukraina var fram till 1991 delar av Sovjetunionen. I augusti 1991 utropade Ukraina sig som självständig stat, vilket bidrog till Sovjetunionens upplösning senare samma år. Självständigheten bekräftades i en folkomröstning den 1 december 1991. Över 90% av befolkningen stödde självständighet. Sedan Ukrainas självständighet har motsättningar mellan etniska ryska delar av befolkningen och etniska ukrainare från tid till annan förekommit, särskilt i de ryssdominerade östra delarna av landet. Motsättningarna har huvudsakligen rört utvecklingen av dels Ukrainas relationer med omvärlden, dels den ekonomiska politiken.[9]

Som ett resultat av den oordnade upplösningen av Sovjetunionen uppstod tidigt konflikter mellan Ryssland och Ukraina. En konflikt rörde rättigheterna till forna Sovjetunionens svartahavsflotta. År 1992 träffades en uppgörelse mellan länderna om att administrera flottan tillsammans, men den ersattes därefter av uppgörelser som gav Ryssland rätt till allt större delar av flottan. Ryssland utfäste sig i Budapestuppgörelsen 1994 att inte använda vapenmakt mot Ukraina och att respektera Ukrainas självständighet och landets dåvarande gränser i utbyte mot att Ukraina gjorde sig av med sina kärnvapen.[10][11] År 1997 träffade länderna en överenskommelse som gav Ryssland en 20-årig rätt att arrendera flottbasen i Sevastopol på Krim. Kort därefter ingick länderna ett freds- och vänskapsfördrag med utfästelser om att respektera varandras självständighet och existerande nationsgränser. Freds- och vänskapsfördraget från 1997 inledde en period av normaliserade fredliga relationer mellan länderna.[12][13][14]

Ukraina har under sin tid som självständigt land slitits mellan kopplingarna till Centraleuropa (i väster, där Polen genom historien haft stort inflytande[15]) och Östeuropa (med en stor mängd etniska ryssar med ryska som majoritetsspråk i den östligaste landsändan). Ryssland har på senare tid, även gentemot Ukraina, hävdat en rätt att "skydda" den etniskt ryska och rysktalande befolkningen utanför sitt eget lands gränser.[16]

Under de senaste decennierna som självständigt land har den politiska makten i Ukraina växlat mellan ukrainskspråkiga och västvänliga nationalister å ena sidan, samt ryskspråkiga och Rysslandsvänliga dito å den andra. På respektive sida har det även förekommit representanter för extremhöger och kommunister. Ett återkommande problem har varit korruption och maktkoncentration till oligarker. Den orangea revolutionen 2004–2005 var en serie demonstrationer, där anhängare till den västvänlige Viktor Jusjtjenko konfronterade Rysslandsvänlige Viktor Janukovytj.

Euromajdan (2013–2014)[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Euromajdan

Ukraina har efter Sovjetunionens fall närmat sig Västeuropa och EU. Sent i november 2013 började invånare i Kiev demonstrera mot den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj och den sittande regeringen. Ett associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Ukraina hade förhandlats fram av parlamentet. Efter påtryckningar från Rysslands president Vladimir Putin avbröt regeringen förberedelserna för undertecknandet.[17] Det blev den tändande gnistan för ett folkligt missnöje med den korruption som präglat Janukovytj och hans regim. Beslutet ledde till stora folkliga protester centrerade till Självständighetstorget i Ukrainas huvudstad Kiev, kallat Majdan ("torget"). Demonstranterna krävde Janukovytjs och regeringens avgång. Konflikten framställdes som ett val mellan en demokratisk framtid i EU eller en korrumperad lydstat till Ryssland. Oppositionen slöt upp bakom protesterna. I januari 2014 avgick regeringen men protesterna fortsatte. Kravallpolis slog våldsamt ner demonstrationerna. Över 100 personer dödades och flera hundra skadades av kravallpolis. Detta ledde i sin tur till att än fler människor började protestera. Konflikten eskalerade, varpå Janukovytj i februari 2014 flydde landet.[18][19][20]

Krimkrisen och kriget i Donbass (från 2014)[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Krimkrisen och Kriget i Donbass

Den 22 februari 2014 flydde Janukovytj med hjälp av den ryska säkerhetstjänsten FSB till Ryssland, varpå den västvänliga oppositionen under Petro Porosjenko tog över makten. Maktskiftet ledde till ett närmande till EU, något som i sin tur ledde till starkare slitningar mellan landets etniskt ryska och ukrainska befolkningsgrupper. Slitningarna var som starkast på Krim, vilket Ryssland utnyttjade för att i februari och mars 2014 ta kontroll över halvön.[18][17][20] Detta skedde efter förberedelser under det av Ryssland arrangerade vinter-OS i Sotji.

Efter att en illegal folkomröstning genomförts av separatister, där det officiella omröstningsresultatet gav vid handen att 96,77 procent hade röstat för Krims och Sevastopols anslutande till Ryssland, annekterade Ryssland slutligen halvön, utan vidare diskussioner i Rysslands duma och trots en FN-resolution som tydligt motsatte sig denna unilaterala process.[21] Enligt Rysslands president Vladimir Putin motiverades annekteringen av att skydda etniska ryssar på Krim och i sydöstra Ukraina. [19]

För första gången sedan andra världskriget hade en europeisk stat erövrat och annekterat en del av ett annat land. Omvärlden reagerade kraftigt på annekteringen. Ryssland anklagades både för att ha brutit mot folkrätten och mot flera internationella avtal.[21]

En liknande utveckling inträffade i Charkiv, Donetsk och Luhansk oblast, där beväpnade proryska separatister, i en del fall sannolikt med stöd av ryska elitsoldater, ockuperade officiella byggnader i syfte att ta kontrollen över dessa områden från Ukraina. Ukraina lyckades behålla kontrollen över Charkiv men i cirka en tredjedel av länen Donetsk och Luhansk tog separatister kontrollen. I Donetsk och Luhansk arrangerade separatisterna några månader senare en "folkomröstning" om självständighet från Ukraina som påstods visa starkt stöd för självständighet. Under våren och sommaren växlade lyckan för de stridande, och i slutet av augusti hade Ukrainas försvarsmakt lyckats erövra större delen av upprorsmännens område. Detta vände under september, enligt de flesta oberoende bedömare på grund av direkt militärt bistånd (med vapen, förnödenheter och trupper) från Ryska federationen.

Därefter fungerade Donetsk och Luhansk som ryska protektorat.[21] I efterföljden till detta gick Ryssland även in i Donbass, vilket ledde till kriget i Donbass. 14 000 personer beräknas ha dött i detta krig.[18][17][20] Ukraina och Nato har rapporterat om hur Ryssland bidragit med trupper, militär förstärkning och granater i Donbass, vilket Ryssland har förnekat.[19] Organisationen OSSE skickade en observatörsstyrka till Donbass som dokumenterade direkt rysk inblandning i konflikten.[21] Den stabiliserade frontlinjen motsvarade övergången till en frusen konflikt.

Kriget i Donbass och annekteringen av Krim gjorde 1,7 miljoner ukrainare hemlösa.[21]

Krisen blir internationell (från 2014)[redigera | redigera wikitext]

När det malaysiska flygplanet Malaysia Airlines Flight 17 sköts ner av Ryssland i ukrainskt luftrum den 17 juli 2014 utvecklades konflikten till en internationell kris, där bland annat USA och EU drogs in. I september 2016 lyckades utredare fastställa att missilsystemet som låg bakom nedskjutningen var ryskt, att det hade flyttats in i östra Ukraina och efter nedskjutningen återförts till ryskt territorium. Med start i februari 2015 förhandlade Frankrike, Tyskland, Ukraina och Ryssland genom Minskavtalet från 2015 fram en vapenvila, som bland annat skulle ge Ukrainas regering full kontroll över konfliktområdet, liksom leda till att tungt artilleri drogs tillbaka från fronten. [19] Separatisterna bröt dock snabbt mot innehållet i avtalet genom att arrangera val efter egna regler. Enligt rapporter tog de också emot leveranser av vapen från Ryssland. Strider fortsatte därefter att regelbundet flamma upp kring strategiskt viktiga orter i Donbass.[21]

I april 2016 placerade Nato fyra bataljoner i Östeuropa, med trupper som skulle rotera mellan Polen, Litauen, Lettland och Estland. Målet var att motverka ryska aggressioner i Europa, och i synnerhet i Baltikum. I september 2017 tillkom två stycken stridsvagnsbrigader, som placerades i Polen. Även där var målet avskräckning. Under Donald Trumps presidentskap ökade säkerhetsstödet till Ukraina, tillsammans med ökande tryck på Ryssland. Bland annat infördes i januari 2018 sanktioner mot 21 individer, bland annat flera ryska tjänstemän, liksom nio företag som hade kopplingar till konflikten. För första gången sedan konflikten hade börjat godkände USA i mars 2018 försäljningen av avancerade pansarvärnsvapen. I oktober samma år genomförde dessutom USA, sju Nato-länder och Ukraina tillsammans flygövningar i västra Ukraina.[19]

Närmande till västvärlden (2019)[redigera | redigera wikitext]

I april 2019 valdes Volodymyr Zelenskyj till Ukrainas nya president, och i juli samma år segrade hans parti Folkets Tjänare stort. Efter valet tog Zelenskyj initiativ till ett närmande till både EU och Nato, och bad om omvärldens stöd till att kunna bli medlem i båda.[17]

Konflikten trappas upp (2021–2022)[redigera | redigera wikitext]

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj på besök hos Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i Bryssel den 16 december 2021.

Under våren 2021 omgrupperade den ryska armén i omgångar i närheten av den ukrainska gränsen. I juli 2021 deklarerade Rysslands president Vladimir Putin att Ukraina är en "omistlig del av Ryssland".[17] Under hösten och vintern 2021 mobiliserades ryska trupper vid gränsen till Ukraina, vilket ledde till en spänd säkerhetspolitisk situation. I december 2021 ställde Ryssland flera krav på säkerhetsalliansen Nato, bland annat att alliansen inte ska utvidgas med fler medlemsstater liksom att inga militärbaser ska placeras i länder som tidigare varit medlemmar i Sovjetunionen på grund av att ur Rysslands synvinkel Ukraina är en viktig buffertzon mot Nato.[20] Natos medlemsländer avfärdade dock dessa krav och vidhöll sin policy att hålla "dörren öppen" för nya medlemmar.[22] Sverige och Finland uttryckte också ett tydligt avståndstagande gentemot Rysslands krav, som två av de länder i EU som inte är medlemsländer i Nato.[23]

Spänningarna mellan Ryssland och Ukraina ökade under början av 2022. Bland annat ska över 100 000 ryska soldater ha befunnit sig vid Ukrainas gräns. Intensiva försök till diplomati inleddes. Bland annat träffades USA:s och Rysslands vice utrikesministrar i Genève. Samtalen ledde dock inte till någon lösning. Ukraina träffade även representanter för Natos medlemsländer i Bryssel. USA meddelade den 25 januari 2022 att man satte 8 500 soldater i beredskap på grund av oroligheterna.[22]

Rysk invasion av Ukraina (2022)[redigera | redigera wikitext]

Diplomatiska samtal för att undvika en invasion fortgick i januari och februari 2022, och flera stats- och regeringschefer besökte Ryssland och Ukraina. Man nådde dock ingen diplomatisk framgång.[22]

Den 11 februari 2022 varnade USA:s president Joe Biden för en nära förestående rysk invasion av Ukraina. Några dagar senare, den 15 februari, träffades Putin och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz i Moskva, i samtal där Putin upprepade att han ville undvika krig och var redo att förhandla.[22] Enligt uppgifter från USA var informationen om att trupper drogs tillbaka dock falsk, och USA hävdade att antalet ryska trupper vid gränsen till Ukraina snarare ökade under denna tid. Joe Biden varnade återigen om att en rysk invasion var i ankommande. Den 17 februari tillkännagav Storbritanniens, Polens och Ukrainas utrikesministrar ett samarbete för ökad uthållighet i Ukraina.[24] Längs Ukrainas östra gräns gentemot Ryssland skedde skottlossning, och båda länderna anklagade varandra för upptrappningen.[22]

Delar av länen Donetsk och Luhansk i östra Ukraina fungerade sedan tidigare som ryska protektorat. Proryska separatister i dessa hade den 18 februari samordnat sina pressmeddelanden angående "akut hjälpbehov från Ryssland".[25][21]

Den 21 februari meddelade Vladimir Putin att Ryssland erkände de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk.[26] Folkrepublikerna begärde genast militär assistans och ryska trupper förflyttades till dessa områden, i uppenbar strid mot den olympiska vapenvilan; en dag tidigare hade vinter-OS avslutats. Putin sade att de skulle verka som "fredsbevarande" trupper. Någon fredsbevarande separat trupp fanns dock inte, utan det rörde sig om ordinarie militär.[27]

Ryssland inledde en militär invasion av Ukraina på morgonen den 24 februari 2022.[28] Ryssland betecknade den som en "fredsbevarande operation" i östra delen av landet.[29] Sveriges statsminister betecknade invasionen som oprovocerad, olaglig och oförsvarlig.[30] Ryssland angrep genom robotattacker mot ukraiska försvarsanläggningar, elektroniskt krig samt trupprörelser in över landgränsen från Krim, Belarus och den gemensamma gränsen i öster. Ukraina hade då fått vapenstöd från Nato och vissa andra stater, men inga utländska länders soldater deltog på Ukrainas sida i försvaret av landets territorium.

Fram till början av mars hade Ryssland, efter en dryg veckas invasion, tagit militär kontroll över bland annat Cherson, Mykolajiv och Zaporizjzja kärnkraftverk i söder, och strider stod runt hamnstaden Mariupol i öster.[31] I norr hade Ryssland med pansarkolonner försökt tränga fram mot Kiev, men stoppats i utkanterna av staden. Ukrainarna visade sig vara mycket effektiva i bekämpandet av de framträngande fordonskolonnerna. Robotattacker mot mål i bland annat Kiev och Charkiv hade lett till stor förödelse, och de ryska invasionstrupperna förberedde sig på inringningsaktioner runt de båda städerna. Samtidigt hade uppskattningsvis en miljon människor flytt Ukraina,[32] i första hand till Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien. Fram till slutet av mars har uppskattningsvis 3,6 miljoner ukrainare flytt landet och ytterligare cirka 6,5 miljoner behövt fly inom landet,[33] i den största flyktingströmmen sedan andra världskriget.[34]

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj gjorde efter invasionen offentliga uttalanden för att peka på Ukrainas utsatthet och för att fördöma den ryska invasionen. Han riktade sig i TV-tal även direkt till Rysslands folk, i ett försök att få dem förstå Ukrainas situation och det omotiverade i Rysslands agerande.[35] Rysslands president Vladimir Putin kallade det hela för en "specialoperation",[36] trots att uppskattningsvis 100 000 – 150 000 man deltog i angreppet.[37] Censuren i Ryssland skärptes därefter ytterligare, och ryska demonstrationer mot kriget ledde till tusentals gripanden.[38]

Samtidigt ledde invasionen till kraftiga reaktioner världen över.

Under mars månads slut - början av april led ryssarna svåra nederlag både norr och söder om Ukrainas huvudstad Kiev. Tusentals ryska soldater dödades och stridsvagnar förstördes i stort antal. Den ryska offensiven visade sig helt ha misslyckats. "Ryssarna gjorde små och misslyckade framryckningar in i norra Kiev och försökte sedan med stora förluster omringa staden från väster. Mot enorma odds lyckades ukrainska styrkor hålla fronten och gick till motattack, fördröjande ryssarnas framryckning, varvid man använde ett brett utbud av vapen från väst, bland annat bärbara Javelin pansarvärnsrobotar och Stinger luftvärnsrobotar och mycket annat."[39]

Cyberattacker[redigera | redigera wikitext]

Ryssland har utfört flera cyberattacker mot Ukraina sedan konflikten startade 2014. I december 2015 förlorade mer än 225 000 ukrainare sin strömförsörjning till följd av ett angrepp. Ett år senare, i december 2016, inträffade ytterligare ett strömavbrott efter en attack mot ett allmännyttigt bolag. I juni 2017 inträffade en ransomwareattack, som träffade bland annat regeringens och flera företags datorsystem. Attacken, som spreds till datorsystem globalt, beräknas ha lett till skador till ett värde av flera miljarder dollar.[19]

Ukrainas säkerhetstjänst säger sig ha motverkat och avvärjt minst 1200 cyberattacker under 2021. Under januari 2022 attackerades en stor mängd statliga hemsidor och bara några dagar innan invasionen inleds så upptäcktes ett virus vars syfte var att försvaga landets IT-infrastruktur och därigenom försvåra för myndigheterna att effektivt utföra sina uppdrag.[40][41]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Detta källa bör kontrolleras: 1) definition av vad som här menas med reserver: 2) antal, som verkar anmärkningsvärt stort

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Patrick Wintour (18 februari 2022). ”Russia has amassed up to 190,000 troops on Ukraine borders, US warns” (på engelska). The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2022/feb/18/russia-has-amassed-up-to-190000-troops-on-ukraine-borders-us-warns. Läst 6 mars 2022. 
  2. ^ Johan Edgar (21 februari 2022). ”Uppgifter i natt: Krissamtal – och planen för attack”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Jx2R4P/macron-och-putin-i-krissamtal-uppgifter-om-rysk-attack. Läst 6 mars 2022. 
  3. ^ ”Ukraine: Military and security service personnel strengths” (på amerikansk engelska). CIA Factbook. 2021. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/ukraine/#military-and-security. Läst 5 mars 2022. 
  4. ^ The military balance 2021. Abingdon, Oxon: International Institute for Strategic Studies. ISBN 978-1032012278 
  5. ^ Oscar Schau (21 februari 2022). ”Putin erkänner ukrainska rebellområdenas självständighet” (på svenska). SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/putin-ryssland-ska-erkanna-ukrainska-rebellomradena. Läst 23 februari 2022. 
  6. ^ Marianne Björklund (24 februari 2022). ”Ryssland attackerar Ukraina – explosioner i flera städer”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/varlden/ryssland-attackerar-ukraina-explosioner-i-flera-stader/. 
  7. ^ Marianne Björklund (24 februari 2022). ”Ryssland attackerar Ukraina – explosioner i flera städer”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/varlden/ryssland-attackerar-ukraina-explosioner-i-flera-stader/. 
  8. ^ TT-AFP (28 april 2022). ”Kanadas parlament: Folkmord i Ukraina”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/a/PoJdO6/kanadas-parlament-folkmord-i-ukraina. Läst 1 maj 2022. 
  9. ^ ”Ukraina – Modern historia”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ukraina/modern-historia/. Läst 7 mars 2022. 
  10. ^ Pifer, Steven (5 december 2019). ”Why care about Ukraine and the Budapest Memorandum” (på amerikansk engelska). Brookings. https://www.brookings.edu/blog/order-from-chaos/2019/12/05/why-care-about-ukraine-and-the-budapest-memorandum/. Läst 5 mars 2022. 
  11. ^ Welle (www.dw.com), Deutsche. ”Ukraine's forgotten security guarantee: The Budapest Memorandum | DW | 05.12.2014” (på brittisk engelska). DW.COM. https://www.dw.com/en/ukraines-forgotten-security-guarantee-the-budapest-memorandum/a-18111097. Läst 5 mars 2022. 
  12. ^ ”Ukraine - Independent Ukraine | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/place/Ukraine/Independent-Ukraine. Läst 6 mars 2022. 
  13. ^ Welle (www.dw.com), Deutsche. ”Bound by treaty: Russia, Ukraine and Crimea | DW | 11.03.2014” (på brittisk engelska). DW.COM. https://www.dw.com/en/bound-by-treaty-russia-ukraine-and-crimea/a-17487632. Läst 6 mars 2022. 
  14. ^ Sorokowski, Andrew D. (1996). ”Treaty on Friendship, Cooperation, and Partnership between Ukraine and the Russian Federation”. Harvard Ukrainian Studies 20: sid. 319–329. ISSN 0363-5570. https://www.jstor.org/stable/41036701. Läst 6 mars 2022. 
  15. ^ ”Ukraina - Historia”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/ukraina#historia. Läst 4 mars 2022. 
  16. ^ Russia's border doesn't end anywhere, Vladimir Putin says” (på brittisk engelska). BBC News. 24 november 2016. https://www.bbc.com/news/world-europe-38093468. Läst 6 mars 2022. 
  17. ^ [a b c d e] ”Detta har hänt: Konflikten mellan Ukraina och Ryssland”. DN.SE. 13 februari 2022. https://www.dn.se/varlden/detta-har-hant-konflikten-mellan-ukraina-och-ryssland/. Läst 21 februari 2022. 
  18. ^ [a b c] TT-AFP (21 februari 2022). ”Putin beordrar trupper till utbrytarregionerna”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/nytt-samtal-mellan-putin-och-macron. Läst 21 februari 2022. 
  19. ^ [a b c d e f] ”Conflict in Ukraine” (på engelska). Global Conflict Tracker. Council of Foreign Relations. https://cfr.org/global-conflict-tracker/conflict/conflict-ukraine. Läst 2 mars 2022. 
  20. ^ [a b c d] Dormido, Hanna; Parker, Claire (21 januari 2022). ”Four maps that explain the Russia-Ukraine” (på engelska). Washington Post. https://www.washingtonpost.com/world/2022/01/21/ukraine-russia-explain-maps/. Läst 21 februari 2022. 
  21. ^ [a b c d e f g] ”Ukraina – Aktuell politik”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ukraina/aktuell-politik/. Läst 4 mars 2022. 
  22. ^ [a b c d e] Törnquist, Hanna (20 februari 2022). ”Det här har hänt i Ukrainakonflikten”. Svenska Dagbladet. Läst 22 februari 2022. 
  23. ^ Szumski, Charles (23 december 2021). ”Sweden ‘firmly rejects’ Russia’s call for safeguards against NATO’s eastward expansion” (på brittisk engelska). www.euractiv.com. https://www.euractiv.com/section/politics/short_news/sweden-firmly-rejects-russias-call-for-safeguards-against-natos-eastward-expansion/. Läst 21 februari 2022. 
  24. ^ United Kingdom, Poland and Ukraine foreign ministers' joint statement, February 2022, pressmeddelande från brittiska regeringen, 17 februari 2022.
  25. ^ Mezzofiore, Gianluca (19 februari 2022). ”Separatist leaders pre-recorded their video appeals, metadata shows” (på engelska). CNN. https://edition.cnn.com/europe/live-news/ukraine-russia-news-02-19-22-intl/h_ce9740910a589f378762a6c2c3664e53. Läst 24 februari 2022. 
  26. ^ Hopkins, Valerie; Kramer, Andrew E. (21 februari 2022). ”Why it matters that Russia just recognized Donetsk and Luhansk.” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2022/02/21/world/europe/donetsk-luhansk-donbas-ukraine.html. Läst 22 februari 2022. 
  27. ^ Råde, Olle (22 februari 2022). ”Uppgifter: Ryska trupper redan i östra Ukraina”. gp.se. https://www.gp.se/1.66390256. Läst 4 mars 2022. 
  28. ^ Johan Wikén (24 februari 2022). ”Så ser det ut runt om i Ukraina efter Rysslands invasion” (på svenska). SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-vaknar-ukraina-till-explosioner. Läst 24 februari 2022. 
  29. ^ Oscar Schau, Maria Makar (22 februari 2022). ”Putin har beordrat rysk militär att gå över gränsen” (på svenska). SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/putin-har-beordrat-rysk-militar-att-ga-over-gransen. Läst 24 februari 2022. 
  30. ^ ”Andersson: Invasionen är oprovocerad, olaglig och oförsvarlig”. DN.SE. 24 februari 2022. https://www.dn.se/sverige/andersson-invasionen-ar-oprovocerad-olaglig-och-oforsvarlig/. Läst 4 mars 2022. 
  31. ^ Gunter, Joel (3 mars 2022). ”Mariupol under siege: 'We are being completely cut off'” (på brittisk engelska). BBC News. https://www.bbc.com/news/world-europe-60601235. Läst 4 mars 2022. 
  32. ^ United Nations High Commissioner for Refugees (3 mars 2022). ”News Comment: 1 million refugees have fled Ukraine in a week” (på engelska). UNHCR. https://www.unhcr.org/news/press/2022/3/62206a824/news-comment-1-million-refugees-fled-ukraine-week.html. Läst 5 mars 2022. 
  33. ^ How many Ukrainians have fled their homes and where have they gone?” (på brittisk engelska). BBC News. 23 mars 2022. https://www.bbc.com/news/world-60555472. Läst 24 mars 2022. 
  34. ^ Gersema, Emily (11 mars 2022). ”Ukraine war forces Europe’s largest refugee crisis since WWII” (på amerikansk engelska). USC News. https://news.usc.edu/197628/ukraine-war-refugees/. Läst 24 mars 2022. 
  35. ^ ”Volodymyr Zelenskyj - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/volodymyr-zelenskyj. Läst 4 mars 2022. 
  36. ^ Ukraine: Putin declares special military operation” (på brittisk engelska). BBC News. 24 februari 2022. https://www.bbc.com/news/av/world-60505319. Läst 4 mars 2022. 
  37. ^ AS USA / Agencias (24 februari 2022). ”How many troops has Russia sent into invasion of Ukraine?” (på engelska). AS.com. https://en.as.com/en/2022/02/24/latest_news/1645729870_894320.html. Läst 4 mars 2022. 
  38. ^ ”More than 2,000 arrested at anti-war protests in Russia” (på engelska). www.aljazeera.com. 27 februari 2022. https://www.aljazeera.com/news/2022/2/27/more-than-2000-arrested-at-anti-war-protests-in-russia. Läst 4 mars 2022. 
  39. ^ ”Russia's failure to take down Kyiv was a defeat for the ages”. 6 april 2022. https://apnews.com/article/russia-ukraine-war-battle-for-kyiv-dc559574ce9f6683668fa221af2d5340. 
  40. ^ Ukraine cyber-attack: Russia to blame for hack, says Kyiv” (på brittisk engelska). BBC News. 14 januari 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-59992531. Läst 3 mars 2022. 
  41. ^ Reuters (24 februari 2022). ”Ukraine computers hit by data-wiping software as Russia launched invasion” (på engelska). Reuters. https://www.reuters.com/world/europe/ukrainian-government-foreign-ministry-parliament-websites-down-2022-02-23/. Läst 3 mars 2022.