Så tuktas en argbigga

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Så tuktas en argbigga
Faksimil av första sidan i The Taming of the Shrew från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Taming of the Shrew från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel The Taming of the Shrew
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Per Hallström, Allan Bergstrand, Åke Ohlmarks, Clas Zilliacus, Britt G Hallqvist & Claes Schaar, Ulf Peter Hallberg
Utgivningsår 1623
Utgiven på
svenska
1849
Svensk
premiär
1860
Så tuktas en argbigga.

Så tuktas en argbigga (originaltitel The Taming of the Shrew) är en komedi av William Shakespeare.

Tillkomsthistoria[redigera | redigera wikitext]

Datering[redigera | redigera wikitext]

Ibland har denna komedi daterats som Shakespeares första, men eftersom den är betydligt mer raffinerat uppbyggd än Två ungherrar i Verona har denna teori i huvudsak övergivits. I Antony Chutes poem Beauty Dishonoured från 1593 finns anspelningar på Så tuktas en argbigga. Omfånget på rollistan är lik Henrik VI del 2 och 3 från omkring 1590-1591 och pjäserna använder liknande ovanlig vokabulär. Därför anses Så tuktas en argbigga vara skriven ungefär samtidigt.[1]

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika teorier om relationen till den anonyma och ungefär samtida pjäsen The Taming of a Shrew (tryckt 1594). Få tror idag att den varit en källa för Shakespeare. Snarare tros denna pjäs antingen vara en så kallad dålig kvarto av The Taming of the Shrew eller en adaption av denna. Skillnaderna mellan a Shrew och the Shrew är tafatta.[1][2] Det finns ingen direkt källa till Så tuktas en argbigga, men motivet förekommer i andra verk, till exempel i balladen A Shrewde and Curste Wyfe, men denna tros i själva verket vara påverkad av Shakespeare. En liknande berättelse finns i Erasmus av Rotterdams Colloquies från 1518. Denna översattes 1557 som A Mery Dialogue, Declaringe the Propertyes of Shrowde Shrewes and Honest Wyves.[3] I balladen A Merry Jest of a Shrewd and Cursed Wife från 1550 är tämjningsritualen betydligt mer brutal än hos Shakespeare.[4]

Intrigen kring Katarinas syster Biancha och hennes Lucentio är hämtad från George Gascoignes prosakomedi Supposes (1566), en variant av Ludovico Ariostos I Suppositi från 1509,[4][5][6][7] men de tre friarna är Shakespeares uppfinning. Shakespeare använde Supposes även för Förvillelser.[5]

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Första gången pjäsen publicerades var i the First Folio 1623 som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[8] Manuset är rörigt, istället för rollprefix finns ibland namn på skådespelare. Manuset tros därför vara grundat på Shakespeares original bearbetat av en professionell skrivare som missletts av Shakespeares anvisningar. Det finns även detaljer som tyder på att manuset undergått bearbetning för senare framföranden.[1]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Det finns en inledning till pjäsen där fyllot Sluger luras att tro att han är en adelsman, alltså samma motiv som i Ludvig Holbergs Jeppe på berget.[9]

Katarina är äldsta dottern till adelsmannen Baptista i Padua. Katarina har ett häftigt humör och det sägs att hon därför aldrig kommer att få en make. Baptista har också en yngre dotter, Bianca, som har flera friare. Hon får dock inte gifta sig förrän Katarina fått en man. Baptista letar efter lärare till sina döttrar. Lucentio som egentligen vill fria till Bianca utger sig för att vara en lärare och får platsen. Till Katarina anställs Petruchio.[9]

Katarina faller för Petruchio och de gifter sig under en farsartad ceremoni där Petruchio råkar slå till prästen och dricker upp nattvardsvinet. Efter bröllopet tar Petruchio med sig Katarina till sin hemstad Verona mot hennes vilja.[9]

Baptista tillåter att Lucentio och Bianca får gifta sig, bara Lucentios far ger sitt medgivande. Lucentios tjänare Tranio övertygar en pedant att utge sig för att vara Lucentios far. I Verona fortskrider Petruchio med att tukta Katarina. Hon vägras mat, eftersom ingen mat, enligt Petruchio, är god nog åt henne. Han ifrågasätter allt hon säger och tvingar henne att hålla med om allt han säger, hur absurt det än är.[9]>

De beger sig till Padua. På vägen träffar de Vincentio som visar sig vara Lucentios riktiga far. Väl framma i Padua är Vincentio nära att bli arresterad. Men missförståndet reds ut när Lucentio träder fram och erkänner sitt dubbelspel. De båda fäderna, Baptista och Vincentio, förlåter honom och Lucentio och Bianca får gifta sig.[9]

I handlingen finns även ett tredje kärlekspar. De tre äkta männen råkar i gräl om vem som har den lydigaste hustrun. Det anses på förhand givet att Petruchio skall förlora, men det visar sig att Katarina är den enda som gör som hennes make säger. Hon håller så en monolog för sina medsystrar om hur viktigt det är för en hustru att lyda sin make.[9]

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Så tuktas en argbigga finns i fem tryckta översättningar till svenska samt två som enbart spelats på teatern. 1849 kom Carl August Hagbergs översättning som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 7. Nästa översättning kom 1922 och var utförd av Per Hallström, den ingick i Shakespeares dramatiska arbeten. Lustspel, Bd 1. Allan Bergstrands översättning spelades första gången 1955 av Stadsteatern Norrköping-Linköping, först 1977 gavs den ut. 1962 gavs Åke Ohlmarks översättning ut i samlingsvolymen Komedier. 1984 spelade Stockholms stadsteater Claes Zilliacus översättning och 2006 använde Malmö stadsteater Britt G Hallqvists och Claes Schaars. 2016 utkom Ulf Peter Hallbergs översättning i samlingsvolymen Komiska förväxlingar - fyra komedier.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Så tuktades en argbigga framfördes vid hovet under 1630-talet och 1660-talet.[10] Därefter dröjde det till 1844 innan pjäsen sattes upp med originaltexten, det var Benjamin Webster som satte upp den på Haymarket Theatre i London. Trots succén dröjde det till 1856 innan den sattes upp igen när Samuel Phelps regisserade den på Sadler's Wells Theatre.

1909 satte Max Reinhardt upp stycket på Deutsches Theater i Berlin. Han valde att placera handlingen i commedia dell'arte-miljö. Annars har pjäsen framförallt varit skådespelarnas pjäs, mer än regissörernas.

1922 debuterade Laurence Olivier som Katarina i en skolföreställning. 1948 regisserade Michael Benthall Så tuktas en argbigga på Shakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon med Anthony Quayle som Petruchio. 1953 satte George Devine upp den på samma teater. 1955 återvände Michael Benthall till pjäsen på Old Vic i London med Katharine Hepburn som Katarina. 1960 var det John Bartons tur att regissera den på Shakespeare Memorial Theatre med Peggy Ashcroft och Peter O'Toole. Vanessa Redgrave spelade Katarina i Stratford 1961 och i London 1986. 1967 satte Trevor Nunn upp pjäsen med Royal Shakespeare Company i Stratford. När Jonathan Miller satte upp pjäsen på Chichester Festival Theatre i Sussex så spelades huvudrollerna av Joan Plowright och Anthony Hopkins. 1973 spelades huvudrollerna av Susan Fleetwood och Alan Bates när Clifford Williams regisserade Royal Shakespeare Company. 1978 regisserade Michael Bogdanov pjäsen för Royal Shakespeare Company med Jonathan Pryce. 1992 regisserade Bill Alexander Royal shakespeare Company på the Swan Theatre i Stratford.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

7 januari 1833 presenterades Franz Ignaz von Holbeins adaption Liebe kann Alles oder die bezähmte Widerspenstige av Tyska skådespelaresällskapet under ledning av Gustaf Pöschel och Carl BeckerComediehuset (Teatern vid Sillgatan) i Göteborg.[11][12] 1860 hade Så tuktas en argbigga svensk premiär på den privata Mindre Teatern i Stockholm under ledning av Edvard Stjernström[13][14] som även spelade Petruchio. Katarina spelades av Zelma Hedin som ansågs alltför mild redan från början.[14][15] 1868 gavs den på nytt på samma scen som nu tagits över av Kungliga Dramatiska Teatern. Marie-Louise Hammarstrand spelade Katarina och Petruchio spelades av Mauritz Pousette.[16] 1885 spelades pjäsen av Nya teatern i Stockholm. Petrucchio spelades av Emil Hillberg och Katarina av Gurli Åberg som fick mycket beröm för sina rolltolkningar.[17][18]

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Så tuktas en argbigga har filmats många gånger.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] The Oxford Companion to Shakespeare sid 460
  2. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 19
  3. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 20
  4. ^ [a b] The Oxford Companion to Shakespeare sid 460f
  5. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 20f
  6. ^ Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 399
  7. ^ Erik Frykman: Shakespeare sid 60
  8. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
  9. ^ [a b c d e f] The Oxford Companion to Shakespeare sid 461f
  10. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 463
  11. ^ Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar del III sid 102
  12. ^ Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 106
  13. ^ Kerstin Derkert: Repertoaren på Mindre Teatern 1854-63 sid 153
  14. ^ [a b] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 175
  15. ^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 114
  16. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 266
  17. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 363
  18. ^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 115f

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vissa uppgifter om uppsättningar är hämtade från artikeln The Taming of the Shrew på engelskspråkiga Wikipedia (läst 28/6 2015)
  • Erik Frykman: Shakespeare, Södertälje 1986, ISBN 91-1-863102-9
  • Allan Bergstrand: Inledning till Så tuktas en argbigga, översättning Allan Bergstrand, Lund 1977, ISBN 91-29-49859-7
  • John Barton: RSC in Playing Shakespeare, Bungay, Suffolk 1986, ISBN 0-413-54780-9
  • Gustaf Fredén: Shakespeare i Sven Rinman m.fl. (red): Litteraturens världshistoria: Renässansen, Stockholm 1991, ISBN 91-1-913832-6
  • Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, Stockholm 1918
  • Gustaf Fredén: William Shakespeare - handbok till Radioteatern, Stockholm 1960
  • Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt, Göteborg 1931
  • Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar, Göteborg 1896-1900
  • Stig Torsslow: Dramatenaktörernas republik, Uppsala 1975, ISBN 91-7260-040-3
  • Kerstin Derkert: Repertoaren på Mindre Teatern 1854-63, Stockholm 1979, ISBN 91-7410-081-5
  • Claes Englund (red): Världens största teater: Riksteatern 1958-1976, Norsborg 2003, ISBN 91-85472-47-6 (inb)
  • Birgit Qvarnström & Eric Lindqvist (red): Riksteatern 50 år, Solna 1983, ISBN 91-85472-08-5
  • Lars Engström & Lena Sander (red): Upsala-Gävle stadsteater 25 år, Uppsala 1976
  • Lars Rundgren (red): Thalia i Östergyllen, Norrköping 1977
  • Teater i Göteborg 1910-1975 II, Stockholm 1978, ISBN 91-22-00186-7
  • Teater i Stockholm 1910-1970 II, Göteborg 1982, ISBN 91-7174-103-8
  • Erwin Leiser (red): Tidens teater 1957, Stockholm 1957
  • Erwin Leiser (red): Tidens teater 1959, Stockholm 1959
  • Erwin Leiser (red): Tidens teater 1960, Stockholm 1960
  • Teaterårsboken 1983, Jönköping 1983, ISBN 91-85472-12-3
  • Teaterårsboken 1985, Jönköping 1985, ISBN 91-85472-20-4
  • Teaterårsboken 1989, Jönköping 1989, ISBN 91-85472-27-1
  • Teaterårsboken 1992, Jönköping 1992, ISBN 91-85472-33-6
  • Svenska tidningsartiklar, Lund 1978
  • Så tuktas en argbigga, programblad, Malmö stadsteater 1946
  • Så tuktas en argbigga, programblad, Stadsteatern Norrköping-Linköping 1955
  • Så tuktas en argbigga, programblad, Helsingborgs stadsteater 1959
  • Så tuktas en argbigga, programblad, Riksteatern 1960
  • Så tuktas en argbigga, programblad, Riksteatern 1974
  • Scendatabasen (läst 4/7 2015)
  • Så tuktas en argbigga, Rollboken, Dramaten (läst 4/7 2015)
  • The Taming of the Shrew i Internet Movie Database (engelska) (läst 4/7 2015)
  • Arkiv, Shakespeare på Gräsgården (läst 8/7 2015)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikisource-logo.svg
Wikisource har originalverk relaterade till Så tuktas en argbigga. (engelska)
Wikiquote-logo.svg
Wikiquote har citat av eller om Så tuktas en argbigga. (engelska)
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Så tuktas en argbigga.