Södermanlands runinskrifter 111

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sö 111
Runristning (runsten)
Sö 111, foto Erik Brate 1916
Sö 111, foto Erik Brate 1916
Land Sverige
Landskap Södermanland
Län Södermanland
Kommun Eskilstuna
Socken Stenkvista
Plats Stenkvista kyrkogård
Koordinater 59°18′52″N 16°31′58″Ö / 59.31438°N 16.53269°Ö / 59.31438; 16.53269
Kulturmärkning
Fornlämning
 - FMIS beteckn Stenkvista 1:1[1]
Tillkomsttid V
Signum Sö 111
Stil Fp
Information från FMIS samt Samnordisk runtextdatabas.
Stenkvistastenen 2008

Runinskrift Sö 111 är ristad på en runsten som står nära vägkanten och i kyrkogårdens sydvästra hörn vid Stenkvista kyrka i Stenkvista socken.

Stenen låg först som golvsten i gamla Stenkvista kyrkas ingång och när kyrkan revs 1794 kom stenen att hamna "i jordbrynet med uppvänd inskrift". Den plockades upp trettio år senare och restes på sin nuvarande plats. Materialet är granit och stenen är 2,20 meter hög och en meter bred. Ornamentiken uppvisar en större ormslinga som i motivets nedre del är kopplad med en mindre runorm. Den mindre ligger likt en rak tvärbjälke med svans och huvud i samma position som stäv- och akterfigurerna på ett vikingaskepp. Båda ormarna är glosögda och har kluvna tungor. De är avbildade i fågelperspektiv.

Ovanför en stående runrad som liknar skeppets mast hänger en bastant torshammare som inger tyngd. Den är fastlänkad med ett iriskt koppel i runbandets övre del. Hammarens huvud påminner om ett bredsegel. Runstenens budskap ger en tydlig markering av en hednisk trosbekännelse. Tors hammare har fått ersätta det kristna korset. Runstenar med förkristna drag är relativt ovanliga.

Inskriften[redigera | redigera wikitext]

Translitterering av runraden:

· helki · auk · fraykaiR · auk · þorkautr · raistu · merki · siRun · at · þiuþmunt faþur · sin[2]

Normalisering till runsvenska:

Hælgi ok FrøygæiRR ok Þorgautr ræistu mærki sirun/siryn at Þiuðmund, faður sinn.[2]

Översättning till nusvenska:

Helge och Fröger och Torgöt reste med segerrunor prydda minnesvårdar efter Tjudmund, sin fader.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • 100 Svenska Runinskrifter, Åke Ohlmarks, 1978, sid 94, Bokförlaget Plus, ISBN 91-7406-110-0