Saint-Louis-Arzvillers båtlyft

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vy från ovan

Saint-Louis-Arzvillers båtlyft är en båtlyft i Frankrike, i form av ett lutande plan. Lyften är en del av Marne-Rhenkanalen som förbinder floden Rhen med floden Marne. Båtlyften ligger i kommunen Saint-Louis, mellan städerna Saint-Louis och Arzviller i departementet Moselle. Kanalen går genom bergsmassivet Vogeserna, som ligger mellan de båda floderna. Anläggningen stod klar 1969 efter att konstruktionslösningen hade avgjorts i en internationell tävling.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Marne-Rhenkanalen byggdes mellan 1838 och 1853. Huvudsyftet med kanalbygget var att korsa bergsmassivet Vogeserna och framför allt att passera uppför dess östra sida till dess lägsta punkt, bergspasset Col de Saverne. Den första lösningen var att bygga en slusstrappa med 17 slussar, för att klara en höjdskillnad på 44,45 meter över en sträcka på 4 kilometer.[1] År 1969 ersattes slussarna med dagens lutande båtlyft. [2]

På grund av den stora höjdskillnaden behövde den 314 kilometer långa kanalen ha sammanlagt 178 slussar och en resa mellan Vitry-le-François till Strasbourg tog mellan sex till nio dagar. Enbart slusstegen vid Arzviller tog en dag i anspråk. Kanalen var i detta avsnitt dessutom smal, där två pråmar ofta inte kunde mötas. Det krävdes en slussvakt för varje sluss, ett arbete som dagligen tog cirka 12 timmar, veckans alla dagar. Slussvakterna bodde nära kanalen i hus ägda av staten. Deras arbete gick ut på att: låta båtar passera genom slussarna, säkerställa god funktion och säkerhet, sköta ventiler, slussportar, samt kanalens omgivningar under säsongen samt att arbeta med övrigt underhåll vintertid, då kanalen tömdes. De sjutton slussarna krävde också en god vattenförsörjning då varje enskild slusscykel förbrukade cirka 600 kubikmeter (plus läckage). På sommaren var vattenbehovet större än vad omgivande vattenflöden och dammar kunde kompensera för.

Det lutande planet[redigera | redigera wikitext]

Flera förslag på lösning inkom efter en internationell tävling [2]. Några förslag gick ut på en liknande lösning som Ronquières lutande plan i Belgien från 1967, men den typen av längsgående transport passade inte för denna plats. Ett tvärgående system var bättre lämpat både för topografin och för att hålla minimera körtiden på avsnittet. Den enda liknande lösningen vid denna tid var Foxtons lutande plan i Grand Union Canal från 1900. Den nya anläggningen invigdes 1969.

Principen[redigera | redigera wikitext]

Principskiss av båtlyftens lutande plan

Principen går ut på att lyfta eller sänka ett tråg med en båt på en vagn längs en ​​sluttning med en balanserande motvikt.

Enligt Arkimedes princip, väger det vattenfyllda tråget lika mycket oavsett om det innehåller en båt eller ej. Systemet med en motvikt, som ligger så nära trågets vikt som möjligt, gör att det åtgår ganska lite energi för att driva tråget upp eller ned och motorerna kontrollerar i första hand hastigheten.

Dimensioner[redigera | redigera wikitext]

Det lutande planet är byggt av armerad betong, med ingjutna stålskenor. Den horisontella rörelsen är 108,6 meter med en höjdskillnad av 44,5 meter (lutning 41% = vinkel på 22 °)

  • Lyfttråget är 41,5 meter långt, 5,5 meter brett och 3,2 meter djupt och rymmer 730 kubikmeter. Trågets bärs upp av 32 flänshjul i stål och totalvikten är cirka 900 ton. Den färdas med en hastighet av 0,6 meter per sekund.
  • Det finns 4 vattenportar, två på tråget och en på varje nivå.
  • De två motvikterna går på en egen nedsänkt räls och väger 450 ton vardera. Varje motvikt är fäst i tråget med 14 stålkablar med 27 millimeter i diameter.
  • I maskinrummet finns det två vinschar, drivna av en elmotor på 90 kW, som säkerställer driften.
  • Ett reservkraftsaggregat gör att det lutande planet ändå kan fungera vid strömavbrott.

Från början var två lyfttråg planerade, men på grund av en minskning av vattentransporter blev bara en byggd.[3][1]

Kapacitet och trafik[redigera | redigera wikitext]

Det lutande planet klarar 39 turer dagligen. Varje tur tar fyra minuter netto och inklusive lastning och lossning ligger genomloppstiden på tjugo minuter. Anläggningen bemannas av två personer och vattenåtgången är begränsad till 40 kubikmeter per tur med en elförbrukning på 40 megajoule (10 kWh). Nedgången i frakttrafiken kompenseras delvis genom turisttrafik och tusentals fritidsbåtar fraktas varje år.

Trafikutvecklingen:

  • Frakttrafik: 1969 = 5788 1979 = 2914, 1989 = 1015, 1999 = 272, 2004 = 284
  • Fritidtrafik: 1975 = 145, 1979 = 521, 1989 = 5.330, 1999 = 7.486, 2004 = 6.624

Sedan sekelskiftet kan en viss ökning av frakttrafiken iakttagas, ihop med en minskning av fritidstrafiken och med stigande energipriser kanske trenden håller i sig. Saint-Louis-Arzviller står till tjänst med guidade turer och tar emot cirka 150 000 turister årligen, vilket gör anläggningen till den mest besökta i regionen Lorraine.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b] Uhlemann, Hans-Joachim (2002). Canal lifts and inclines of the world (English Translation). Internat. ISBN 0-9543-1811-0 
  2. ^ [a b] McKnight, Hugh (2005). Cruising French Waterways, 4th Edition. Sheridan House. ISBN 8124-0152-1 
  3. ^ Faktablad med nyckeltal, från Navigation Service of Strasbourg sid.6 (Franska)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Saint-Louis-Arzvillers båtlyft.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Uhlemann, H-J., (2002) "Canal Lifts and Inclines of the World" Internat

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 48°42′57″N 007°13′06″Ö / 48.71583°N 7.21833°Ö / 48.71583; 7.21833