Sammansättning (lingvistik)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Sammansättning är ett begrepp inom ordbildning. Till skillnad från avledning, som sker genom tillägg av affix, innebär sammansättning att två självständiga ord utgör "material" för det sammansatta ordet, till exempel fogas järn och väg till järnväg. Resultatet (som också kallas sammansättning) är ett ord som innehåller två rotmorfem som kallas förled och efterled. Ibland förenas de med ett interfix (i svenskan ofta foge-s), till exempel statsapparat. Sammansättning kan också tillämpas rekursivt (återkommande), varvid interfix uppträder mer regelbundet, till exempel blir järnväg och bro till järnvägsbro, högskola och student till högskolestudent; därigenom kan en sammansättning innehålla ganska många rotmorfem. Det går vidare att avleda nya ord till sammansättningar, till exempel ordblindhet. Ibland kan sammansättningen ses som bildad av en fras, till exempel är fortkörning och fortkörare bildade till frasen köra fort. På svenska skrivs aldrig tre likadana bokstäver efter varandra, så ägg och gula fogas till äggula. Däremot förekommer sammansättning med tre konsonanter i tyska, till exempel Schifffahrt och Schwimmmeister[1] och i isländska, till exempel slikkkaramella och gulllitaður.[2] Eftersom ck används i stället för dubbelteckning av k i svenska, behålls stavningen vid sammansättning, som i krockkudde och backkrön.

Det finns olika typer, eller tolkningsmodeller av sammansättningar. Några av dessa är: determinativa, kopulativa, bahuvrihi- och imperativiska sammansättningar.

Den vanligaste typen av sammansättning är determinativ. I en determinativ sammansättning av två led, är det första ledet en bestämning, eller beskrivning av det andra. Det andra ledet är det semantiskt, dvs. betydelsemässigt viktiga. Man kan säga att det första ledet i sammansättningen determinerar det andra ledet. Ett exempel är ordet stenhus. Ett stenhus är en sorts hus, inte en sorts sten. Det första ledet sten beskriver det andra hus. Ett stenhus är ett hus av sten, inte av trä eller plast. Ordet stenhus kan parafraseras som hus av sten, där prepositionsfrasen är ett attribut. Om man kastar om orden, som hos sockerbit och bitsocker, eftersom den första delen av ordet är underordnad den senare. En determinativ sammansättning är normalt endocentrisk, vilket innebär att det ena ledet - det senare - kan stå för hela sammansättningen, till exempel är ett stenhus ett slags hus (stenhus är hyponym till hus).

En kopulativ sammansättning innebär att relationen mellan leden (vilka tillhör samma ordklass) kan betecknas med konjunktionen "och", till exempel en gulröd skjorta är både gul och röd. Sådana sammansättningar kan ofta kastas om, utan att betydelsen skiftar; till exempel är gulröd och rödgul synonyma. En kopulativ sammansättning kan vara svår att tolka determinativt eftersom leden i viss mån kan ha motsatt betydelse; svartvit är inte en svart typ av vit, utan svart och vitt.

Possesiv eller bahuvrihisammansättning, är ytterligare en typ av sammansättning. Denna typ betecknar ett karaktärsdrag hos referenten. "Några exempel är trefot, rödstjärt och svarthätta. Man kan inte säga att en trefot är en slags fot eller att en rödstjärt är en slags stjärt. Istället är trefot något som har tre fötter och en rödstjärt en fågel med en röd stjärt. ... Den röda stjärten är ett framträdande drag hos fågeln rödstjärt, och förleden, röd, determinerar, bestämmer alltså efterleden, stjärt, precis som i vanliga determinativa sammansättningar." (G.Josefsson 2009[3]) Ordet bahuvrihi är sanskrit, och i sig en bahuvrihisamansättning. Bahu betyder ungefär mycket, rihi betyder ris, och bahuvrihi betyder ungerfär rik person - någon med mycket ris. I bahuvrihisammansättning får ett karaktärsdrag stå för helheten (metonymi).

Imperativiska sammansättningar består av en verbrot och en partikelrot. Dessa sammansättningar har betoning på sista stavelsen (partikeln) och är ofta mycket starkt lexikaliserade. Trots att denna typ består av en verbrot och en partikelrot har sammansättningen som helhet ofta substantivisk funktion. [4] Exempel på imperativiska sammansättningar är krypin, (leken) tittut, svängom och suput.

Det finns också något som kallas fast förbindelse. Fasta förbindelser består av en verbpartikel samt en verbrot, i den ordningen. Exempel på fasta förbindelser är igenkänna, insjukna och understryka. Motsatsen till en fast förbindelse är en lös förbindelse som består av ett verb och en fristående partikel.[3] Exempel på lösa förbinderlser är känna igen, sjukna in och stryka under. Det sistnämna exeplet, understryka vs. stryka under, illustrerar hur betydelsen kan ändras beroende på om orden sammansatts i en fast förbindelse, eller står var för sig i en lös förbindelse.

Olika språk skiljer sig mycket åt i sammansättningsbruket. Det ovan beskrivna bruket är mycket vanligt i exempelvis svenska, tyska och finska, medan andra språk hellre tillgriper andra medel. Jämför engelskans stone house "stenhus", ryskans kamennyj dom "stenhus" och franskans chemin de fer "järnväg".

Den semantiska kopplingen mellan sammansättningsleden och slutresultatet kan vara mer eller mindre direkt. Stenhus är till exempel mycket mer transparent än stenkaka. I svenska lyder högerregeln, så i ordet järnväg är väg en viktigare egenskap än järn. Minst hjälp vid tolkningen får man dock om ett begrepp uttrycks med ett icke sammansatt ord, till exempel näver.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Språktidningen, december 2009, s. 31
  2. ^ Rudholm, Susanne. ”Isländska på nätet, Alfabetet”. Arkiverad från originalet den 2 december 2013. https://web.archive.org/web/20131202221402/http://medlem.spray.se/sprakon/alfabet.htm. Läst 25 augusti 2011. 
  3. ^ [a b] Josefsson, Gunlög (2009). Svensk universitetsgrammatik för nybörjare (IBSN 978-91-44-5204-5) (2:2). sid. 103 
  4. ^ 1943-, Jörgensen, Nils, (1987). Nusvensk grammatik (Uppl. 1:2). Liber. ISBN 9140607275. OCLC 22416380. https://www.worldcat.org/oclc/22416380 

Se även[redigera | redigera wikitext]