Sandhuggorm

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sandhuggorm
Vipera ammodytes 070901 1.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
UnderklassDiapsider
Diapsida
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
UnderordningOrmar
Serpentes
FamiljHuggormar
Viperidae
UnderfamiljEgentliga huggormar
Viperinae
SläkteVipera
ArtSandhuggorm
V. ammodytes
Vetenskapligt namn
§ Vipera ammodytes
AuktorLinné, 1758
Brun form av sandhuggorm. Märk noshornet!
Brun form av sandhuggorm. Märk noshornet!
Hitta fler artiklar om djur med

Sandhuggorm (Vipera ammodytes) är en huggorm som förekommer i sydöstra Europa och Mindre Asien. Den är giftig och beryktad som den farligaste huggormen i Europa, men det är sällsynt med mänskliga dödsfall så länge den som blivit biten får vård. Trots att dess trivialnamn är "sandhuggorm" så håller den företrädesvis till i klippiga habitat.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Sandhuggormen kan nå en längd på upp till omkring 90 centimeter, men de flesta blir inte så långa utan är något mindre. Den är en kraftig orm med ett variabelt utseende, grundfärgen på kroppen kan vara ljust brunaktig till rödbrun eller gråaktig. På ryggen har den ett sicksackmönster. Huvudet är sett från ovan trekantigt och på nosen har ormen ett köttigt utskott, som ett kort horn. Den är känd för att vara den farligaste huggormen i Europa, detta på grund av sin längd, sina långa huggtänder (upp till 13 mm långa) och sitt starka gift.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Sandhuggormen är en marklevande, dagaktiv orm. Om den inte känner sig hotad är den vanligen inte aggressiv av sig. Dess byten är främst små däggdjur, som gnagare, men den kan också ta små fåglar och ödlor. Parningen sker på våren, april till maj, och fortplantningen är vivipar, det vill säga att honan föder levande ungar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Schou, Per (red.) (2007) Djur: illustrerad guide till världens djurliv, Globe Förlaget. ISBN 0-7513-3427-8
  1. ^ Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company. 359 sidor, ISBN 0-89464-877-2.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]