Sardinien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om ön Sardinien. För kungariket, se Kungariket Sardinien.
Sardinien
Sardegna
Sardìgna
Region
Flag of the Italian region Sardinia.svg
Flagga
Sardegna-Stemma.svg
Symbol
Provinser Cagliari, Carbonia-Iglesias,
Medio Campidano, Nuoro,
Ogliastra, Olbia-Tempio,
Oristano, Sassari
Huvudstad Cagliari
Area 24 090 km²
Folkmängd 1 654 174 (2016-11-30)[1]
Befolkningstäthet 69 invånare/km²
Regionspresident Francesco Pigliaru (PD)
GeoNames 2523228
Karta över Italien med SardinienSardegnaSardìgna markerat
Karta över Italien med Sardinien
Sardegna
Sardìgna
markerat
Provinser
Provinser
Webbplats: www.regione.sardegna.it

Sardinien (på italienska: Sardegna; Sardìgna/Sardìnnasardiska) är en italiensk ö i Medelhavet, belägen väster om den italienska halvön. Sardinien är, med en yta på 24 090 km² den näst Sicilien största ön i Medelhavet. Sardinien har omkring 1,65 miljoner invånare (2016-11).

Sardinien och omgivande öar utgör en autonom region vars regionhuvudstad är Cagliari.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De tidigaste spåren av mänsklig verksamhet som hittats på Sardinien härstammar från 500 000-100 000 f. Kr. (äldre paleolitikum). Under neolitikum, mellan 6 000-2 700 f. Kr. exporterade Sardinien obsidian till andra medelhavskulturer. Under bronsåldern (1800-900 f. Kr.) dominerar nuragkulturen som var livaktig fram till 500 f. Kr. Under slutet av bronsålderna fick Sardinien mer kontakter med östra medelhavet inklusive Cypern dit koppar exporterades. Under järnåldern blomstrade Sardinien och dess handelskontakter med etrusker, cyprioter och fenicier.[2] Från 750 f. Kr. börjar fenicierna anlägga handelsbaser längs Sardiniens kust och på 500-talet f. Kr. befäste karthagerna både feniciernas anläggningar och inlandslederna på Sardinien. Som ett resultat uppstod en kulturassimilation som fick Rom att likställa Sardiniens befolkning med nordafrikanska folk, och de kallades därför får afrikaner. Sardinien tillammans med Korsika blev Roms andra provins 227 f. Kr. År 46 f. Kr. anlade Rom kolonin Turris Libsonis (Porto Torres) längs den norra kusten. Kuststäderna anpassade sig till Rom medan motståndet mot inkräktarmakten levde kvar i de svårtillgängliga bergsområdena.[2]

Efter Roms fall regerade vandaler över Sardinien 455–534, för att följas av bysantiner, och från 700-talet kom araberna. Under 1000-talet konkurerrade städerna Genua och Pisa, om makten över ön. Sedan vandalerna lämnat ön utövade dock lokala hövdingar det största inflytandet över Sardinien. Påven förlänade på 1290-talet ön till kungen av Aragonien, som efter ett inledande motsånd fick kontroll över ön. År 1516 blev ön spansk. Vid Rastattfreden 1714 avträddes Sardinien till Österrike som 1720 bytte Sardinien mot Sicilien och ön tillföll Viktor Amadeus II av Savojen. I och med detta bildades kungariket Sardinien som kom att bestå fram till 1861.[2]

Karl Emanuel III (regerade 1730-73) genomförde reformer, bland annat fastställdes en enhetlig lagstiftning, kyrkans makt begränsades och universitetet grundades. Viktor Amadeus III (1773-96) sällade sig under revolutionskrigen till Frankrikes fiender men besegrades av fransmännen, som 1796 upplöste riket.[3] Karl Emanuel II (IV) (1796-1802) tvingades ge upp samtliga besittningar på fastlandet, men vid Wienkongressen 1815 återfick hans bror Viktor Emanuel I (1802-21) samtliga förlorade områden plus Genua. Efter en period av ultrareaktionär styrelse proklamerade Karl Albert (1831-49) en fri författning 1848, ställde sig i spetsen för de italienska enhetssträvandena och förklarade Österrike krig. Han besegrades emellertid och abdikerade till förmån för Viktor Emanuel II,[3] som inledde ett omfattande reformarbete som gjorde Sardinien till en liberal mönsterstat. Han engagerade sig utrikespolitiskt och deltog i Krimkriget på Frnakrikes sida och lyckades få frankrike som allierad i ett krig mot Österriket varvid Lombardiet erövrades. 1860 kunde Sardinien införliva Mellan- och Syditaliens stater, medan Savojen och Nizza gick till Frankrike, i syfte att vinna Storbritanniens och Frankrikes stöd. Därefter uppgick Sardinien i det nybildade riket Italien, med Viktor Emanuel II som kung.[4]

1962 fick Sardinien samma autonoma ställning som Sicilien och ekonomiska reformer har stärkt infrastrukturen och moderniserat ön.[5]

Sardiniens kungar[redigera | redigera wikitext]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Jordbruket är mest moderniserat i den bördiga Campidaodalens grönsaksodlingar.. Get- och fåravel är också en viktig del av Saridniens jordbruk. Gruvdrift, främst av kol, antimon, zink och bly, pågår på ön, även om omfattningen är mindre än tidigare. Öns Industri framställer kemikalier, oljeprodukter, cement och livsmedel.[2]

Turistnäringen är en viktig näring som är koncentrerad till orter längs den vackra och omväxlande kusten.[2] Bland annat Porto Cervo och Porto Rotondo i nordost och Alghero i nordväst är populära resmål. Öns nordostkust kallas Smaragdkusten. På ön finns världsarvet Su Nuraxi di Barumini, inskrivet 1997.

Natur[redigera | redigera wikitext]

Sardinien 1888

Ön består till stora delar av svårtillgängliga bergsområden. Gennargentubergen, med skogar och dramatiska höjdskillnader är ett unikt vildmarksområde. Tidigare täcktes stora delar av ön av skog, men som en följd av avverkning har nu det mesta av skogen omvandlats till macchia. På väskusten och i Campidanodalen i sydväst finns slättland. Ön har goda bestånd av klipphöna, purpurhöna, eleonorafalk och rödnäbbad trut.[2]

Sardinien har medelhavsklimat med varma och torra somrar. Regnen faller mest under vinterhalvåret.[2]

Längs den sardiska kusten finns det många grottor. Några av de mest berömda grottorna är Grotta del Bue Marino, Grotta di Nettuno, Grotta su coloru och Grotta d'Ispiniguli.

Provinser[redigera | redigera wikitext]

Sardinien har åtta provinser varav 4 är nya från och med 2005. Totalt finns det 377 kommuner.

  1. Cagliari (Cagliari)
  2. Carbonia-Iglesias (2005) (Carbonia och Iglesias)
  3. Medio Campidano (2005) (Sanluri)
  4. Nuoro (Nuoro)
  5. Ogliastra (2005) (Lanusei och Tortolì)
  6. Olbia-Tempio (2005) (Olbia och Tempio Pausania)
  7. Oristano (Oristano)
  8. Sassari (Sassari)

Orter[redigera | redigera wikitext]

Transporter[redigera | redigera wikitext]

Sardinien saknar motorvägar.

Tåg[redigera | redigera wikitext]

  • Gröna tåget, Il Trenino Verde; Bosa–Macomer, Mandas-Arbatax, Isili-Sorgono, Macomer-Bosa Marina, Sassari-Tempio, Tempio-Palau Marina.
  • FS TrenItalia: Cagliari - Sassari
  • Ferrovie della Sardegna (FdS); Cagliari-Isili, Macomer-Nouro,Sassari-Nulvi, Sassari-Sorso, Sassari-Alghero.

Färjor[redigera | redigera wikitext]

Färjetrafik finns till bl.a. Korsika, Frankrike, Spanien och italienska fastlandet.

Museer[redigera | redigera wikitext]

  • Sassaris arkeologiska museum, Nuraghe S. Antine, Nuraghe Losa, Sacred Tja St. Cristina
  • Cagliaris arkeologiska museum, Monte Siari, S. Antioco
Antonio Gramsci

Kända sarder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Statistiche demografiche ISTAT”. demo.istat.it. http://demo.istat.it/bilmens2016gen/index.html. Läst 25 mars 2017. 
  2. ^ [a b c d e f g] ”Sardinien” (på sv). Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sardinien. Läst 6 maj 2017. 
  3. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.
  4. ^ ”Sardinien - kungariket” (på sv). Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sardinien-(rike-1720-1861). Läst 6 maj 2017. 
  5. ^ ”Sardinien” (på sv). Vagabond. http://www.vagabond.se/reseguider/europa/italien/sardinien. Läst 6 maj 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]