Sardiska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sardiska
'Sardu'
Talas i Italien
Region Sardinien
Antal talare 600 000 - 1 500 000
Klassificering indoeuropeiska språk
romanska
italo-västliga
Sardiska
Officiell status
Officiellt språk i Sardinien
Språkkoder
ISO 639-1 sc
ISO 639-2 srd
SIL srd
Sardiskans utbredning
De romanska språkens släktskap
Fader vår på sardiska

Sardiska (limba Sarda eller Sardu) är ett romanskt språk som talas av 600 000 - 1 500 000 (varierande uppgifter) på Sardinien, Italien.[1][2]

Sardiskan blev erkänd på Sardinien som det andra officiella språket, bredvid italienskan, den 15 oktober 1997.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Av alla romanska språk anses sardiskan ligga vulgärlatinet närmast. Vulgärlatinent introducerades på ön i samband med att Rom erövrade Sardinien från Karthago under det första puniska kriget 238 f. Kr.. På Korsika talas korsikanska, en toskansk dialekt av italienska, men man tror att sardiska även talades på Korsika långt tillbaka. Från 13-1600-talet då Aragonien styrde över Sardinen, användes ofta katalanska, särskilt i officiella sammanhang. Katalanska talas fortfarande i Alghero. De tidigaste dokumenten på på sardiska är kontrakt från 1080. Under den aragoniska tiden började dokument skrivas på katalanska och på det tidiga 1700-talet blev banden med det italiska fastlandet starka och italienska blev det officiella språket.[2]

Sociolingvistisk ställning[redigera | redigera wikitext]

Sardiskan talas uteslutande på Sardinien av cirka 0,6-1,5 miljoner människor. Genom regionallagen från 1997 och en nationell italiensk lag från 1999 har sardiska blivit likställt med italienska som officiellt språk (till exempel som administrativt språk och skolspråk). I praktiken dominerar dock fortfarande italienskan i Sardiniens offentliga liv.

2005 introducerades en standardsardiska av det lokala styret. Denna standardsardiska har inte accepterats av sardinierna.[2]

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Sardiska består huvudsakligen av två dialekter, den kampidanesiska i söder och logudoresiska i den norra centrala delen av ön.[3] Latinet blev dominerande i Sardinien på grund av romarnas stadiga militära herravälde där inga andra folkslag haft inflytande under någon längre tid.[3] Lingvisten Leopold Wagner har fastställt att skillnaderna mellan dialekterna kan spra till att latin har introducerats i olika omgångar på ön. Logudoresiskan som talas i de centrala bergsområdena har de mest ålderdomliga dragen som ett resultat av isolation, vilket gör logudoresiskan till den mest konservativa dialekten. Italienskan och katalanska har däremot fått starkt inflytande över kampidanesiskan [2] Sassaresiska och galluresiska, som talas på norra Sardinien är nära besläktade med korsikanskan. Detta är resultatet av en påverkan från det medeltida Ligurien och Korsika. Galluresiska liknar dialekten i Sartène på Korsika och kan ha importerats under 16- och 1700-talet via flyktingar undan korsikanska vendettor. Många sardiska låneord kommer ifrån katalanskan, spanskan och italienskan.[2]

ISO 639-3-koderna är: kampidanesiska "sro"; logudoresiska "src"; galluresiska "sdn"; sassaresiska "sdc"

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Särskilt påfallande i sardiskan är den bestämda artikeln: Till skillnad från de andra romanska språken återgår denna inte till det latinska demonstrativpronomenet ille, illa, illud (till exempel italienska il/lo, la, franska le, la, spanska el, la) och dess pluralformer, utan är härledd från latinets ipse, ipsv(m), ipsa(m) etcetera: I singular är den sardiska bestämda artikeln su (maskulinum singular), sa (femininum singular), i plural sos (maskulinum plural) och sas (feminium plural) i logudoresiskan, i kampidanesiskan is för båda genus.

Sardiskan bildar plural på -s (liksom i de västromanska språken): sa domo > sas domos, su cane > sos canes.

Fonetik och fonologi[redigera | redigera wikitext]

Karakteristiskt är dessutom det mest långtgående behållandet av vulgärlatinets vokalsystem, framför allt i logudoresiskan och nuoresiskan (i campidanesiskan endast i betonad ställning, i obetonad ställning sker en reduktion till -a, -i, -u, liknande fallet i sicilianskan.

I de logudoresiska och nuoresiska dialekterna förblir de latinska intervokaliska klusilerna (p, t, k) i största utsträckning intakta. Framför allt att det latinska velara uttalet av -C- (/k/) behålls är anmärkningsvärt: exempelvis latin centu(m) (uttal: /kentu/) '100' > logudoresiska kentu (jämför italienska cento, franska cent).

Ett annat utmärkande för sardiska är närmast föregående vokal upprepas om ordet slutar på konsonant (omljud) : till exempel sas domos – uttalas: /sas domoso/. Påfallande är ocksåförekomsten av den retroflexa konsonanten [ɖ], som i skrift oftast återges med -dd- eller -ddh-. t.ex i cabaddu ’häst’.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sardinian”. Ethnologue. http://www.ethnologue.com/18/language/srd. Läst 5 maj 2017. 
  2. ^ [a b c d e] Sardinian language” (på en). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/Sardinian-language. Läst 5 maj 2017. 
  3. ^ [a b c] ”sardiska - Uppslagsverk - NE” (på sv). www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sardiska. Läst 5 maj 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Sardiska.