Sarkopeni

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Sarkopeni, av grekiskans σάρξ "kött" och πενία "fattigdom", avser en minskad muskelmassa med förlust av muskelfunktion.[1] Som en del av det naturliga åldrandet förloras muskelmassa och om detta sker i högre takt än förväntat kan begreppet sarkopeni användas. Sarkopeni resulterar i försämrad muskelfunktionen som hos många medför en tilltagande funktionsnedsättning med begränsning av rörelseförmåga, fysisk prestationsförmåga och självständighet.

Muskelstyrkan avtar i en något högre takt än själva muskelmassan och minskningstakten är högre hos fysiskt inaktiva individer [2]. Risken för funktionsnedsättning är två till tre gånger större hos äldre sarkopena män och kvinnor jämfört med åldersmatchade kontroller [3]. Vad som orsakar och påverkar uppkomsten av sarkopeni är däremot inte helt klarlagt. Det är troligt att kostmönster, intag av protein och vissa fettsyror och aktivitetsmönster under livet bidrar till påföljande risk för sarkopeni. Hur muskelmassa, styrka och fysisk funktion påverkar och påverkas av nutritionsstatus är ett komplext område med många olika faktorer inblandade.

Förlust av muskelmassa och muskelfunktion sker gradvis och börjar redan vid 30 års ålder. Processen verkar dock accelerera vid sjukdom och har sannolikt en multifaktoriell patogenes. Studier inom området har undersökt vilken effekt tillförsel av enskilda aminosyror har på uppbyggnad och nedbrytning av muskelmassa. Den grenade essentiella aminosyran leucins förmåga att öka proteinsyntes i muskulatur är nedsatt hos äldre personer och en ökad tillförsel av leucin har visat sig kunna öka proteinsyntes hos äldre män i vissa studier[4], men inte i andra[5]. Paddon-Jones och Rasmussen [6] menar att det enklaste sättet att öka syntesen av muskelprotein är att se till att alla måltider innehåller 25-30 g protein av hög kvalité. Det verkar alltså inte enbart vara den totala mängden protein som är av betydelse utan även kvaliteten och kostupplägget (det vill säga när proteinet intas).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sarkopeni Arkiverad 16 februari 2018 hämtat från the Wayback Machine. i Socialstyrelsens termbank]
  2. ^ Rolland, Y.; Czerwinski, S.; Abellan Van Kan, G.; Morley, J. E.; Cesari, M.; Onder, G. (August 2008). ”Sarcopenia: its assessment, etiology, pathogenesis, consequences and future perspectives”. The Journal of Nutrition, Health & Aging 12 (7): sid. 433–450. ISSN 1279-7707. PMID 18615225. PMC: PMC3988678. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18615225. Läst 16 februari 2018. 
  3. ^ Janssen, Ian; Heymsfield, Steven B.; Ross, Robert (May 2002). ”Low relative skeletal muscle mass (sarcopenia) in older persons is associated with functional impairment and physical disability”. Journal of the American Geriatrics Society 50 (5): sid. 889–896. ISSN 0002-8614. PMID 12028177. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12028177. Läst 16 februari 2018. 
  4. ^ Rieu, Isabelle; Balage, Michèle; Sornet, Claire; Giraudet, Christophe; Pujos, Estelle; Grizard, Jean (2006-08-15). ”Leucine supplementation improves muscle protein synthesis in elderly men independently of hyperaminoacidaemia”. The Journal of Physiology 575 (Pt 1): sid. 305–315. doi:10.1113/jphysiol.2006.110742. ISSN 0022-3751. PMID 16777941. PMC: PMC1819434. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16777941. Läst 16 februari 2018. 
  5. ^ Fujita, Satoshi; Volpi, Elena (January 2006). ”Amino acids and muscle loss with aging”. The Journal of Nutrition 136 (1 Suppl): sid. 277S–80S. ISSN 0022-3166. PMID 16365098. PMC: PMC3183816. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16365098. Läst 16 februari 2018. 
  6. ^ Paddon-Jones, Douglas; Rasmussen, Blake B. (January 2009). ”Dietary protein recommendations and the prevention of sarcopenia”. Current Opinion in Clinical Nutrition and Metabolic Care 12 (1): sid. 86–90. doi:10.1097/MCO.0b013e32831cef8b. ISSN 1473-6519. PMID 19057193. PMC: PMC2760315. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19057193. Läst 16 februari 2018.