Satir

Satir är en litterär uttrycksform, vars syfte är att förlöjliga eller håna någon eller något, ofta på ett "elegant och träffande sätt".^[1] Satir används ibland som retoriskt grepp, antingen för att provocera eller försätta motståndaren i försvarsposition, och kopplas ofta ihop med ironi, och kan i vissa fall utgöra en egen subgenre till humor. Satir används ibland som vapen mot auktoriteter där direkt kritik är farlig att framföra eller där avvikande röster har svårt att göra sig hörda.^[2]

Definition[redigera | redigera wikitext]

Satir finns bland annat i prosa, dikter, teckningar, dramatik, revyer, filmer, tecknade serier, TV-serier och radioprogram. Den som skriver satir kallas satiriker. Den grundläggande idén med satir, är att satir på ett humoristiskt sätt visar på ett missförhållande i syfte att verka för en positiv förbättring.

Satir, parodi och pastisch[redigera | redigera wikitext]

Satir, parodi och pastisch är tre relaterade fenomen. Satiren utmärks av sin skärpa och kritik av det satiren gäller, och den syftar inte alltid mot humor. Parodin är alltid humoristisk, och där överdrivs maner och later hos det parodin syftar på. Parodin är en sorts skrattspegel. Pastischen är medvetet och tydligt efterapande av något, som erkännande av någons betydelse. Om pastischen inte tydligt klargör att den är en efterapning övergår den till att bli plagiat.^[3]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet satir kommer från latinets satura^[4] eller satira^[5] som betyder 'fruktskål, fruktfat eller blandrätt'. Ordet fick sedan den nuvarande betydelsen först genom syftningen på att blandverk med olika sorters innehåll (jämför dagens satir-TV-program med blandade sketcher), och därefter på den sorts skrifter som oftast fanns i dylika blandverk.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Termen användes i romersk litteratur om en kåserande diktart som introducerades av Lucilius (100-talet f.Kr.), vilken förbättrades av Horatius och erhöll polemisk skärpa hos Juvenalis. Först efter fransk-klassicismen upphörde termen satir att beteckna en särskild diktart och blev ett begrepp använt för att karakterisera litterära verk som i kritiskt syfte gycklar med (det offentliga livets) missförhållanden.

Den svenska satirens fader anses vara Olof von Dalin som 1740 utkommer med sin allegoriska berättelse Sagan om hästen som skildrar Sveriges historia från Gustav Vasa till Karl XII. Under senare delen av 1700-talet märks särskilt Anna Maria Lenngrens "Porträtterna".