Seabiscuit (häst)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Seabiscuit
Seabiscuit workout with GW up.jpg
Seabiscuit i träning med jockeyn George Woolf
Könhingst
Född23 maj 1933
Död17 maj 1947 (13 år)
FärgBrun
RasEngelskt fullblod
SportGaloppsport
Härstamning
EfterHard Tack
UndanSwing On
UndanefterWhisk Broom II
UppfödareGladys Mills Phipps

Seabiscuit, amerikansk galopphäst, född 23 maj 1933, död 1947.[1], efter Hard Tack och undan Swing On. Hard Tack var son till en annan berömd kapplöpningshäst Man O' War, som enbart förlorade ett enda lopp som tvååring. Seabiscuit blev populär inte bara för att han övervann sina svårigheter utan även för att han blev en symbol för hopp under den stora depressionen som härjade i USA och Europa under den här tiden.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Seabiscuit föddes den 23 maj 1933 på Claiborne Farm utanför staden Paris i Kentucky. Han föddes upp av gårdens ägare Gladys Mills Phipps. Seabiscuit var en så kallad sagohäst. Som unghäst ansågs han inte duglig som tävlingshäst, då han var dåligt utvecklad, liten i växten och hjulbent. Han sågs även som ohanterbar. Så småningom sattes han i träning av James "Sunny Jim" Fitszimmons, en legendarisk galopptränare. Men Seabiscuit förlorade sina första tio lopp och "Sunny Jim" ansåg att hästen var för lat. Trots detta startades Seabiscuit i hela 35 lopp under Sunny Jims träning, men vann bara 5 av dem. Nästvarande säsong såldes Seabiscuit därför till bilföretagaren Charles S. Howard för 8000 dollar, som var en ganska stor summa under den tiden, speciellt för en häst som inte sprungit in mycket i vinster.

Galoppkarriären[redigera | redigera wikitext]

Seabiscuit med tränaren Tom Smith.

Charles anlitade tränaren Tom Smith som var känd för sina lite ovanliga träningsmetoder. Men Tom Smith verkade förstå Seabiscuit och bröt hästens lathet. Smith parade ihop Seabiscuit med den kanadensiska jockeyn Red Pollard (1909-1981). Den 22 augusti 1936 fick Seabiscuit löpa sitt första lopp under Tom Smiths träning i Detroit. Han vann inte loppet men efter detta anmäldes han till fler löp som han vann. Under säsongen 1937 vann han 11 av 15 lopp och var även den häst som sprang in mest pengar det året.

1938 skadades dock Red Pollard under ett lopp med hästen Fair Knightess. Ekipaget föll under loppet och Red Pollard fick hästen över sig och bröt flera revben och armen. Istället sattes jockeyn George Woolf, en vän till Red Pollard, in för att rida Seabiscuit. Ett matchlopp, ett löp med enbart två hästar som ställs mot varandra, bokades in med Seabiscuit mot hästen Ligaroti, en häst som vunnit stora framgångar och som ägdes av Bing Crosby. Loppet skulle hållas i samband med promotion för Crosbys nöjespark och galoppbana i Del Mar i Kalifornien, ett lopp som Seabiscuit vann. 16 oktober 1938 fick Seabiscuit löpa i Laurel Stakes där han bröt banrekordet.

Match of the century[redigera | redigera wikitext]

Under den här tiden var hästen War Admiral den främste galopphästen efter att både ha vunnit Triple Crown och vunnit "Eclipse Award Horse of the Year". War Admiral son till Man O' War, Seabiscuits farfar, vilket gjorde att media började spekulera i att dessa två skulle köra ett matchlopp. 1 november 1938 ställdes dessa två hästar mot varandra med jockeyn Charles Kurtsinger i sadeln på War Admiral. Detta lopp fick stor mediabevakning och kallades "Match of the century" (Århundradets match). Loppet var på 1,9 km på banan Pimlico Race Course. 40 000 åskådare fanns på plats och över 40 miljoner lyssnade på loppet på radio.

De båda hästarna hade helt olika löpstilar. War Admiral var känd för att snabbt ta sig ut ur startboxen och ta ledningen, medan Seabiscuit var långsam i början men ofta sprang ikapp fältet under loppet. Men Tom Smith hade redan förutsett detta och tränade Seabiscuit att starta snabbt genom att använda sig av en klocka och en piska. Så när klockan ringde och startboxarna öppnades så tog Seabiscuit ledningen redan från början. Seabiscuit vann med fyra längder trots att War Admiral slog sitt personbästa på den distansen. Efter loppet utnämndes Seabiscuit till "Årets häst". [2]

Revanschen[redigera | redigera wikitext]

Seabiscuit när han vinner Santa Anita Handicap 1940.

Efter detta lopp fortsatte Seabiscuit vinna flera lopp, men under ett löp snubblade hästen till och skadade ett ligament i vänster framben. Veterinären ansåg att hästen aldrig mer skulle tävla och istället togs Seabiscuit om hand av Red Pollards fru Agnes Pollard. Red Pollard hade själv fallit av en annan häst året innan och krossat ett av sina ben, vilket hade satt stopp för hans karriär även om hans revben och arm hade läkt sedan länge. Både Seabiscuit och Pollard läkte långsamt och under hela året 1939 fick de båda träna lite tillsammans tills de återfick sin kondition. Till slut ställde de upp i La Jolla Handicap i Santa Anita år 1940. Nu vågade Tom Smith satsa på Santa Anita Handicap, ett lopp som Seabiscuit startats i flera gånger men ännu inte lyckats vinna. Med en vinstsumma på 121 000 dollar och 78 000 åskådare på plats räknades detta som Seabiscuits stora comeback, och han vann även detta lopp.

Efter galoppkarriären[redigera | redigera wikitext]

10 april 1940 blev det officiellt att Seabiscuit skulle gå i pension den 10 maj samma år. Seabiscuit blev istället avelshingst på Ridgewood Ranch nära Wilch i Kalifornien. Han blev far till 108 avkommor och de föl som föddes efter Seabiscuit kallades "Little Biscuits". Över 50 000 besökare kom till gården under de sju år han bodde där, för att träffa hästen. Seabiscuit dog den 17 maj 1947 och begravdes på ett hemligt ställe på gården. Men 2007 reste man dock en staty på gården till hans minne. En staty restes även på Santa Anitas bana för att hedra hästen och hans sista stora lopp. Historien säger att han är begravd någonstans på ranchen och ingen nu levande vet var. Men om man frågar den nuvarande ägaren så får man svaret med ett litet leende: "just say, it's a beautiful place"[3].


Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Statyn av Seabiscuit i Santa Anita Park är i verklig storlek och helt gjord i brons.
  • Årets häst 1939
  • Inröstad i "National Museum of Racing Hall of Fame" 1958
  • Rankad på 25:e plats i "Blood-Horse Magazines" lista över Top 100 bästa amerikanska championhästar under 1900-talet. War Admiral blev rankad 13 och Seabiscuits farfar, War Admirals far, Man O' War blev topprankad på första plats.
  • Blev förärad med ett frimärke av United States Postal Service 2009

Böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Seabiscuit: The Saga of a Great Champion, av B.K Beckwith, utgiven 1940 direkt efter Seabiscuits vinst i Santa Anita Handicap
  • Come on Seabiscuit, av Ralph Moody, utgiven 1963 med illustrationer av Robert Riger.
  • Seabiscuit: An American Legend, av Laura Hillebrand, utgiven 2001, och blev en bästsäljare.

Film[redigera | redigera wikitext]

Två filmer har spelats in om Seabiscuit.

Statyer[redigera | redigera wikitext]

  • Affärsmannen och galopphästägaren W. Arnold Hanger donerade en statyett av Seabiscuit till biblioteket i Keeneland, en galoppanläggning i Lexington, Kentucky, med ett sportbibliotek som innehar över 10 000 böcker, samt en stor samling av VHS-kassetter, tidningsurklipp och fotografier från sportvärlden.
  • En staty av Seabiscuit står vid Santa Anita Park. Statyn är i verklig storlek och helt i brons.

Stamtavla[redigera | redigera wikitext]

Seabiscuits stamtavla
Efter
Hard Tack
Brun, 1926
Man O' War
1917
Fair Play
1905
Hastings
Fairy Gold
Mahubah
1910
Rock Sand
Merry Token
Tea Biscuit
1912
Rock Sand
1900
Sainfoin
Roquebrune
Teas Over
1893
Hanover
Tea Rose
Undan
Swing On
Brun 1926
Whisk Broom II
1907
Broomstick
1901
Ben Brush
Elf
Audience
1901
Sir Dixon
Sallie McClelland
Balance
1919
Rabelais
1900
St. Simon
Satirical
Balancoire
1911
Meddler
Ballantrae

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Engelsk sida om bland annat Seabiscuit
  2. ^ Referat från uppgörelsen mellan Seabiscuit och War Admiral, Pimlico Track 1938
  3. ^ Sida om Ridgewood Ranch