Sekt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För det tyska mousserande vinet, se sekt (dryck). För boken Sekten, se Sekten (bok).

Sekt är ett sociologiskt begrepp för att ange en viss typ och social gruppering. Ordet sekt och sekteristisk används även i vardagsspråket om något som är avvikande ofta marginaliserat för att ange dess farlighet eller i varje fall att det är något man bör akta sig för.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet sekt har inget entydigt ursprung. Den ena möjligheten är att härleda det ur det latinska ordet ”sequi” som betyder följa någon. Som perfekt particip heter det ”secta” och betyder rättesnöre, princip; parti; filosofisk skola; ideologi; partiprogram. [1].

Den andra möjligheten är att ordet kommer av det latinska ordet ”secare” som betyder skära av. Det senare alternativet dock mindre troligt, även om det rent språkligt kan ligga nära till hands. (Rüdiger Haut i Theologische reallexicon).

Det latinska ordet secta är i sin tur hämtat från grekiskan. Paulus skriver i brevet till Galatien om splittringar ”αἱρέσεις” (kätterier, Bibel 2000). Samma ord i latinska översättningen heter sectae (Vulgata). Det grekiska ordet med sin latinska översättning secta används även i Apostlagärningarna 24:5 ”nasareernas sekt” och 28:22 ”den här sekten”. Den språkliga formen har behållits men innehållet i ordet sekt är idag en helt annan.[2]

Vad är en sekt?[redigera | redigera wikitext]

Det som utmärker en sekt har alltsedan början av 1900-talet varit föremål för sociologisk forskning. De två stora pionjärerna inom området är Max Weber och Ernst Troeltsch. Weber gjorde i sin undersökningen skillnad mellan två typer av organisationer, den ena kallade han "kyrktypen" och med det avsåg han en organisation vars medlemmar rekryterades genom tradition eller genom familjeband. Den andra kallade han "sekttypen". En sådan organisations medlemmar måste kvalificera sig för att få tillhöra gruppen, t ex genom att leva som gruppens medlemmar och/eller samtycka till gruppens lära. Enligt Weber kännetecknas sekten av att den grundas på gemenskap för de personligt kallade. Detta sker enligt Weber genom en individuell uppenbarelse av att anden verkar i individen, och erbjuder alla som är asketiska, andligt rena, hängivna den "rätta" läran och riten, och är trofasta mot gruppen. Andra kriterier som Weber lyfte fram var att sekter är icke-traditionalister, radikala, världsfrånvända, samt kräver total underkastelse och ett tvångsmässigt kontrollerat religiöst utövande. För somliga grupper gick avståndstagandet så långt enligt Weber att de vägrade arbeta för staten.[3] I sitt stora arbete ”Die Sociallehren der christlischen Kirchen und Gruppen” (1912) beskrev Troelrsch dessa organisationers förhållanden till samhället och fann att de förhöll sig på olika sätt. En organisation av kyrktypen hade ett okomplicerat förhållande till samhället medan sekttypen antingen tog avstånd från samhället eller uttryckte protest mot samhället.[4]

I svenska språket, liksom i det tyska språket, har ordet sekt kommit att få en negativ klang, vilket gjort att en del forskare, som skriver på dessa språk, undviker ordet och betecknar fenomenet med andra termer[5]. I engelskan kan man fortfarande använda ordet[6]

Det som avses med ”sekt” kan definieras på olika sätt. En religionssociologisk minimidefinition av sekt i sju punkter har gjorts av Roy Wallis[7]:

  1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
  2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
  3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
  4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
  5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
  6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
  7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

För att undvika diskriminerade stämpel talar man ibland i stället om att en organisation har sekteristiska drag och med det menas att organisationen har drag som påminner om t ex Wallis beskrivning.

Denna typ av organisationer har funnits långt före kristendomen. Ett känt exempel är Qumrangemenskapen. Allteftersom västvärlden blivit sekulariserad har det även uppkommit politiska och kulturella sekter, med samma struktur som de religiösa fastän med en politisk respektive kulturell lära. Flera exklusiva icke-religiösa grupper, organisationer och föreningar kan uppvisa sekteriska drag.

Ibland utvecklas en sekt till att erkänna andra organisationers värde och man ser sig som en denomination (man erkänner att andra kan ha del av sanningen samtidigt som man hävdar sin särart) och kan börja inleda samtal med andra grupper med liknande mål[8].

Man har försökt att gruppera de sekteristiska organisationerna efter gemensamma drag. J Gordon Melton och Robert Moore samför dem i åtta familjer: Den metafysiska familjen, den pyskisk-spiritualistiska familjen, den gamla vishetens familj, den magiska familjen, Mormonerna, den österländska familjen, den främre-orientaliska familjen och kommunitetsfamiljen. Meltons gruppering är utifrån det amerikanska samhället. En anpassaning till svenska förhållanden finns i boken Nya Religioner[9]. En annan klassificering är Bryan Wilsons. Han delar in sekterna i: Omvändelsesekter, den introverta sekten, den manipulativa sekten, den thaumaturgiska sekten, den reformistiska sekten och den utopiska sekten[10]. Ofta är gränserna flytand, vilket gör att antingen blir klassificeringen för vid eller för snäv. En mindre detaljerad gruppindelning har gjorts av Roy Wallis utifrån sektens attityd gentemot samhället. Han delar in sekterna i: världsbejakande, världsförnekande och världsanpassade[11]. Ständigt dyker det också upp nya rörelser av denna typ. Många beskrivningar görs av dem som lämnat en sekterisk organisation och är därför starkt färgad av detta.

Sekten skiljer sig från annan alternativ andlighet som är mer inriktad på individen och individuell praxis, ofta kallad kult.

Sekten och samhället[redigera | redigera wikitext]

Rekrytering till organisationer av denna typ sker ofta ibland utsatta människor i samhället t ex i storstadsförorter där det kan tänkas finnas människor med ett särskilt behov av den uppmärksamhet och den värme som kan karaktärisera gemenskapen inom gruppen.

På grund av de särskilda svårigheter som det innebär för en medlem att lämna en organisation med sekteristiska drag där man varit innesluten i en tät gemenskap så finns organisationer, som när någon vill lämna er sekt, erbjuder hjälp till att hitta ett nytt socialt nätverk. Exempel på sådana är Föreningen Rädda Individen (FRI), Föreningen Rådgivning om sekter (ROS) och Hjälpkällan.

De svenska samhällets reaktion på förekomsten av sekter är att religionsfrihet skall råda. Samhället erbjuder även ekonomiskt stöd åt trossamfund som uppfyller kraven för att vara trossamfund. För detta fordras bl a att organisationen accepterar samhällets grundläggande värderingar. Skolan förmedlar också samhällets grundläggande värderingar och när det gäller friskolor utövas tillsyn.

Från de traditionella kyrkorna i samhället förekommer en viss apologetik som går ut på att hjälpa människor att känna igen sekteristiska drag. Ett exempel är Karl-Erik Nylunds bok: Att leka med elden.

Förekomsten av sekter i ett samhället framkallar ofta ett behov att förstå företeelsen ur psykologiskt perspektiv. Det har därför uppstått en bokgenre som behandlar dessa frågor, t ex_Cyril Malka: … Hvorfor? Hvordan? Hvad så? Göran Bergstrand: Inte bara Knutby,[12] med flera.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Georges Ausführliches Handwörterbuch, Lateinisch-Deutsch, Zweiter Band, år 1918
  2. ^ Artikeln Sekten i Teologische Reallexicon (TRE), Band XXXI, Berlin – New York, 2000
  3. ^ Weber. Max,Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus, Anaconda (2009),ISBN 9783866473690
  4. ^ Gustafsson, Göran (2000), Tro, samfund och samhälle, ISBN 91-7195-400-7, sid 28 - 29
  5. ^ Haut, Rûdiger, art Sekten i Theologische Realenzyklopädie. Bd 31, Seelenwanderung-Sprache/Sprachwissenschaft/Sprachphilosophie / in Gemeinschaft mit Horst Balz ... ; herausgegen von Gerhard Müller, (2000) sid 98
  6. ^ Nya religioner, Partridge Christopher (huvudred),svensk redaktion: Per Beskow, Lars Johansson ; [översättning: Per Beskow, Libris (2005),ISBN 91-7195-648-4, sid 24
  7. ^ Gustafsson, Göran (2000), Tro, samfund och samhälle ISBN 91-7195-400-7, sid 113 - 115
  8. ^ Gustafsson, Göran, (2000) sid 31
  9. ^ Nya religioner, Partridge Christopher (huvudred),svensk redaktion: Per Beskow, Lars Johansson ; [översättning: Per Beskow, Libris (2005),ISBN 91-7195-648-4, sid 19f
  10. ^ Nylund, Karl-Erik, Att leka med elden, Selin (1998), ISBN 91-7055-193-6, sid 42-45
  11. ^ Wallis, Roy, The elementary forms of the new religious life, (1984) ISBN 0-7100-9890-1
  12. ^ Bergstrand, Göran, Inte bara Knutby : drömmen om det fullkomliga, (2007), ISBN 978-91-27-02689-6

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Att leka med elden: sekternas värld, Nylund, Karl-Erik,Sellin & partner(2004), ISBN 978-91-705-5315-8
  • Tro, samfund och samhälle, Gustafsson, Göran (2000), ISBN 91-7195-400-7
  • Nya religioner, Partridge Christopher (huvudred),svensk redaktion: Per Beskow, Lars Johansson ; [översättning: Per Beskow, Libris (2005),ISBN 91-7195-648-4

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]