Seloter

Seloter (från grekiska zelos, "iver"), var en judisk gruppering vid tiden runt Kristi födelse som startade som ett religiöst renlevnadsparti. Grundaren av organisationen anses vara Judas Galiléern, som runt år 7 manade till motstånd mot den romerska skattskrivningen. Jesus lärjunge Simon seloten var trots namnet inte selot.^[1] Ordet selot kan också användas allmänt om fanatiker.

År 66–70 var seloterna en av de stora pådrivarna till det stora judiska upproret mot romarriket då Jerusalem för en tid erövrades. Det uppstod dock interna stridigheter, och en allians mellan fariséer och saddukéer fördrev seloterna från Jerusalem samma år, vilka då flydde till ökenfästningen Masada.

Krigslyckan vände då kejsar Nero nästa år skickade den erfarne fältherren Vespasianus, och snart var Jerusalem belägrat. Efter att Jerusalem föll år 70 började även Masada belägras.

Då romarna år 73 erövrade Masada fann de alla, förutom två kvinnor och fem barn, döda. Varför så var fallet och vilken tolkning detta bör ges har på senare tid kommit under kraftig debatt. En central roll i denna debatt har boken Sacrificing Truth: Archaeology and the Myth of Masada av den israeliske arkeologen Nachman Ben-Yehuda.