Senneolitikum
Senneolitikum avser slutfasen av bondestenåldern, runt 2400-1800 f.Kr., och föregås av tidigneolitikum och mellanneolitikum I Sverige kallades den förut hällkisttid, med anledning av runt 2 000 hällkistor som finns i huvudsak i den västra delen av Götaland. Ett lämpligare begrepp kan vara Dolktid som används i Danmark. Begreppet har dock inte slagit igenom hos svenska forskare, men som är representativt för hela det kulturella område i södra Skandinavien med en likartad kultur. En viktig skillnad mellan begreppen senneolitikum och dolktid är att det förstnämnda efterföljs av bronsåldern cirka 1800 f.Kr. medan dolktid betonar tidpunkten där de typiska senneolitiska föremålsformerna upphör och ersätts av motsvarigheter i brons, vilket inte skedde förrän vid övergången till bronsålderns period II cirka 1500 f.Kr.
Med den relativt snabba övergången till senneolitikum blev södra Skandinavien åter igen ett relativt enhetligt kulturellt område, där de kulturella yttringarna i Sverige-Norge och Danmark delvis blev gemensamma, samtidigt som Själland och Gotland åter igen blev viktiga delar av den skandinaviska kulturen. Samtidigt upphörde både stridsyxekulturen och den gropkeramiska kulturen.
Föremål
[redigera | redigera wikitext]Förebilderna till flera av nyheter under inledningen till senneolitikum återfinns inom SOM-kulturen i nordöstra Frankrike, varifrån dolkkulturen bör ha sitt ursprung. Keramiken är mera spridd och återfinns också i Horgenkulturen Men det är oklart på vilket sätt detta har överförts till Sverige. De kulturelement i övrigt som ingår är hällkistor, flintdolkar, flintskäror, ythuggna pilspetsar samt de extremt enkla keramikkärlen med flat botten. Det enda som inte tycks komma härifrån är de mycket vanliga enkla skafthålsyxorna, även kallade simpla skafthålsyxorna, där de äldsta har en del formmässiga likheter med sina föregångare, stridsyxorna i Sverige-Norge.
Flintdolkar och flintskäror tillhör några av de vanligaste föremålen från denna tid. Båda varierar en hel del i form, men medan flintdolkarna kan indelas i en serie typer som relativt väl följer varandra i kronologisk ordning, kan något liknande inte påvisas för flintskärorna. Flintdolkar är ett mycket vanligt föremål i hällkistorna och kan indirekt hjälpa till med dateringen av dess primära användningstid, men flintskäror är relativt ovanliga som gravfynd och vanligare som depåfynd eller offerfynd i våtmarker.[1]
Enkla skafthålsyxor, även kallade simpla skafthålsyxor, är också en mycket vanlig föremålstyp under hela denna period. Yxan är det vanligaste neolitiska typen av fynd och har hittas i tusental över stora delar av Sverige.[2] De flesta är relativt små och osymmetriska i formen. De kan också indelas i olika typer, som dock tycks vara varken betingade av kronologiska eller rumsliga/geografiska faktorer. Yxorna har ofta omformats efter skador och en ursprungligen lång yxa kunde efter omhuggning bli liten och kort. Ett märkligt särdrag är att de riktigt stora exemplaren inte har ett skafthål som motsvarar yxans vikt, utan tvärtom tenderar att vara mindre än normalt. Dessa yxor förekommer sällan eller aldrig som fynd i hällkistorna. En betydligt mer välarbetad variant av skafthålsyxor av snarlikt slag är yxor av hagebyhöga typ, namngiven efter fynd i en hällkista i Östergötland. De är ovanliga och en artikel i Fornvännen tar bara upp omkring 60 yxor i SHM.[3] De har tydliga formmässiga drag som hämtats från de yngsta stridsyxorna från stridsyxekulturen, men med en utsvängd egg och avsaknad av skaftholk. En biprodukt vid tillverkningen av enkla skafthålsyxor är den cylinderformade borrtappen, resten som blir kvar när man tillverkar skafthålet med en rörformad borr. Sådana borrtappar är mycket vanliga på Vänersnäs i Värmland, men i övrigt mycket sällsynta.
Pilspetsar av flinta, är under senneolitisk tid flathuggna och har ofta urnupen bas men andra kan vara hjärtformade. Spetsarna var vanliga men är svåra att datera då de har använts under flera perioder alltså även ungder bronsålder och järnålder. En uppsats redogör för 90 fynd av ythuggna spetsar (inte bara flinta) från Dalarna.[4]
Keramikkärlen var stora, liknade blomkrukor och hade raka eller lätt böjda väggar ofta med tjocka väggar. Keramiken saknade oftast dekoration förutom en vulst vid mynningen. Keramik har hittats på boplatser, i hällkistor och i andra sammanhang som depåer. Keramiken är inte uttryck för ett avancerat konsthantverk utan mera enkel hushållskeramik. Den mellanneoliska keramiken var troligen ett viktigt uttryckssätt för grupptillhörighet men denna funktion hade förlorats under senneolitikum.
Hus
[redigera | redigera wikitext]Från och med senneolitikum ökar antalet kända huslämningar i södra Skandinavien och för svensk del är långhusen i Fosie i Skåne några av de mest kända. Resultatet från utgrävningen av dessa långhus har ofta varit förebilder vid byggandet av rekonstruktioner. Exempelvis i forntidsbyar, efter det att den första byggdes i Skånes Djurpark, under ledning av Ulf Säfvestad och Nils Björhem, vilka hade ansvarat för utgrävningen i Fosie.
Stolphus som har en bärande stolprad i husets mitt som bär mesulan kallas för mesulakonstruktion. Hus med mesula kallas tvåskeppiga medan enskeppiga hus saknar takbärande stolpar och de bärs av väggarna. Treskeppiga långhus har istället en sidsulakonstruktion. De har två rader med takbärande stolpar. Stolparnas placering i förhållande till mittlinjen avgör om konstruktionen kallas under- eller överbalanserad. Stolprader placerade mitt emellan husets mittlinje och ytterväggen är balanserad.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Paula Persson. ”Skäran i bäcken – En lösfyndsstudie om möjliga senneolitiska offerfynd på ön Hven.”. Uppsats Atkelogiska institutionen i Lund. sid. 17. https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1317565&fileOId=1317566. Läst 11 januari 2025.
- ^ Lars Sjöqvist (1 februari 2016). ”Bondestenåldern”. Värmlands Museum. https://varmlandsmuseum.se/bondestenaldern/. Läst 10 januari 2025.
- ^ Cederlund, Carl Olof (1961). ”Yxor av Hagebyhögatyp”. Riksantikvarieämbetet Fornvännen. sid. 65-79. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1224796/FULLTEXT01.pdf. Läst 14 september 2025.
- ^ Tova Lindblad (2021). ”I stensmedernas landskap En rumslig analys av de bifaciala pilspetsarna från Dalarna”. Uppsala Universitet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1567828/FULLTEXT01.pdf. Läst 14 september 2025.