Senneolitikum

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hällkistan "Skogsbokistan" i Norra Säm i Västergötland.
En flintdolk av allmän skandinavisk typ.
Två olika flintskäror av allmän skandinavisk typ.
Två skafthålsyxor av allmän svensk typ.
Två olika pilspetsar av flinta, med urnupen bas, av allmän skandinavisk typ.
Keramikkärl från södra Sverige.

Senneolitikum, avser slutfasen av bondestenåldern och föregås av tidigneolitikum och mellanneolitikum runt 2400-1800 f.Kr. I Sverige kallas den också hällkisttid, med anledning av runt 2 000 hällkistor som finns i den västra delen av Götaland. Ett lämpligare begrepp kan vara Dolkkultur, som dock inte har slagit igenom hos svenska forskare, men som är representativt för hela det kulturella område i södra Skandinavien med en likartad kultur. En viktig skillnad mellan begreppen senneolitikum och dolkkultur är att den förstnämnda efterföljs av bronsåldern cirka 1800 f.Kr. medan den andra betonar tidpunkten där de typiska senneolitiska föremålsformerna upphör och ersätts av motsvarigheter i brons, vilket inte skedde förrän vid övergången till bronsålderns period II cirka 1500 f.Kr.

Med den relativt snabba övergången till senneolitikum blev södra Skandinavien åter igen ett relativt enhetligt kulturellt område, där de kulturella yttringarna i Sverige-Norge och Danmark delvis blev gemensamma, samtidigt som Själland och Gotland åter igen blev viktiga delar av den skandinaviska kulturen. Samtidigt upphörde både stridsyxekulturen och den gropkeramiska kulturen.

Föremål[redigera | redigera wikitext]

Förebilderna till samtliga nyheter under inledningen till senneolitikum återfinns inom SOM-kulturen i nordöstra Frankrike, varifrån Dolkkulturen bör ha sitt ursprung. Men det är oklart på vilket sätt som detta har skett. Hit hör hällkistor, flintdolkar, flintskäror, skifferhängen, pilspetsar med urnupen bas och hjärtformade pilspetsar samt de extremt enkla keramikkärlen med flat botten, men också en rad större men ovanliga föremålstyper. Det enda som inte tycks komma härifrån är de mycket vanliga enkla skafthålsyxorna, även kallade simpla skafthålsyxorna, där de äldsta har en del formmässiga likheter med sina föregångare, stridsyxorna i Sverige-Norge.

Flintdolkar och flintskäror tillhör några av de vanligaste föremålen från denna tid. Båda varierar en hel del i form, men medan flintdolkarna kan indelas i en serie typer som relativt väl följer varandra i kronologisk ordning, kan något liknande inte påvisas för flintskärorna. Flintdolkar är ett mycket vanligt föremål i hällkistorna och kan indirekt hjälpa till med dateringen av dess primära användningstid, men flintskäror är relativt ovanliga.

Enkla skafthålsyxor, även kallade simpla skafthålsyxor, är också en mycket vanlig föremålstyp under hela denna period. De flesta är relativt små och osymmetriska i formen. De kan också indelas i olika typer, som dock tycks vara varken betingade av kronologiska eller rumsliga/geografiska faktorer. Ett märkligt särdrag är att de riktigt stora exemplaren inte har ett skafthål som motsvarar yxans vikt, utan tvärtom tenderar att vara mindre än normalt. Dessa yxor förekommer sällan eller aldrig som fynd i hällkistorna. En betydligt mer välarbetad variant av skafthålsyxor av snarlikt slag är hagebyhögayxorna, namngiven efter fynd i en hällkista i Östergötland, men de är mycket ovanliga. De har tydliga formmässiga drag som hämtats från de yngsta stridsyxorna från stridsyxekulturen, men med en utsvängd egg och avsaknad av skaftholk. En biprodukt vid tillverkningen av enkla skafthålsyxor är den cylinderformade borrtappen, som blir kvar när man tillverkar skafthålet med en rörformad borr. Sådana borrtappar är, för västra Götalands del, mycket vanliga på Vänersnäs, men i övrigt mycket sällsynta.

Pilspetsar av flinta, har ofta urnupen bas men andra kan vara hjärtformade. Möjligen var dessa relativt vanliga, men på grund av att de är så små är ganska få återfunna.

Keramikkärl är ovanliga, både i hällkistor och i andra sammanhang.

Hus[redigera | redigera wikitext]

Från och med senneolitikum ökar antalet kända hus i södra Skandinavien och för svensk del är långhusen i Fosie i Skåne några av de mest kända. Resultatet från utgrävningen av dessa långhus har ofta varit förebilder vid byggandet av rekonstruktioner. Exempelvis i forntidsbyar, efter det att den första byggdes i Skånes Djurpark, under ledning av Ulf Säfvestad och Nils Björhem, vilka hade ansvarat för utgrävningen i Fosie.

Se även[redigera | redigera wikitext]