Septuaginta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Septuagintfragment på papyrus från Qumran

Septuaginta (även benämnd LXX) är den äldsta bevarade grekiska helöversättningen av Gamla testamentet. Dagens forskare hävdar allmänt att denna översättning tillkommit över ett antal årtionden där den tidigaste tidigaste delen, en översättning av de fem Moseböckerna, gjordes i Alexandria i början av 200-talet f.Kr. Översättningen av Psaltaren tillhör också de äldre delarna och tillkom strax efter 200 f.Kr. Resterande delar av Septuaginta framställdes troligen något senare – vissa i Alexandria, andra kanske i Palestina.[1]

Namnet Septuaginta, (grek "sjuttio" och därav benämningen LXX) går tillbaka på den redan under Jesu tid allmänna uppfattningen att verket gjorts som en översättning av 72 stycken skriftlärda som var och en på kung Ptolemaios uppdrag gjorde varsin översättning vilka alla sedan på ett mirakulöst sätt visade sig överensstämma fullständigt. Detta berättas av den judiske historieskrivaren Josefus i Det judiska Folkets Historia (Antiquitates XII:2:1)[2]

Här nämner han dock endast att "lagen" skulle ha översatts - det vill säga de fem Moseböckerna - en uppfattning som tycks gälla även i Talmud. Däremot talar Josefus i Mot Appion (Josephus Flavius, Against Apion I, 8)[3] om hur den hebreiska kanon består av 24 böcker vilket inte överensstämmer alldeles med Septuagintas mer än dubbla antal böcker. När Augustinus återberättar samma historia i Guds Stad (The City of God, Book XVIII:41-43) är det dock uppenbart att det är samtliga Septuagintas böcker som refereras till som översatta.[4]

Orsaken till Septuagintas tillblivelse skall enligt Josefus ha varit bland annat det stora antal judar i diasporan som inte förstod hebreiska eller arameiska och därför inte kunde studera Tanach. De hebreiska manuskripten till Torah standardiserades från 700-800-talet och framåt till den s.k. Masoretiska bibeltexten (se även masoreter). Därvid kom Septuaginta att fullständigt förlora sin status inom judendomen - i synnerhet som den alltmer kom att användas som auktoritativ översättning av de kristna. Istället kom nya översättningar till grekiska att göras från judiskt håll, denna gång med den masoretiska texten som förlaga, till exempel bibelutgåvorna Aquila av Sinope och Symmachus.

För den kristna kyrkan blev däremot Septuaginta under de första århundradena den bibliska standardtexten då ju kyrkan kom att spridas i hela det romerska riket där grekiska var lingua franca. Septuaginta kom därför av de kristna att betraktas som ett verk av Guds försyn och när sedan latinet övertog grekiskans plats som världsspråk användes mycket av Septuagintas struktur och uttryck i den latinska översättningen Vulgata. I östkyrkan som till stora delar fortsatte att vara grekisktalande har fortfarande Septuaginta en dominerande plats.

Idag är de äldsta kända helbibelmanuskripten återgivningar av Septuaginta (till exempel Codex Sinaiticus från 300-talet) och Septuaginta blir därför ofta konsulterat även i modern bibelöversättning av Gamla Testamentet, bland annat för att belysa svårigheter i den Masoretiska texten (som idag vanligen är den text man utgår ifrån vid översättning av Gamla Testamentet).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Catholic Encyclopedia "Septuagint"”. http://www.newadvent.org/cathen/13722a.htm. Läst 13 januari 2019. 
  2. ^ ”Josephus, Antiquities of the Jews, Book XII, chapter 2, section 1.”. https://www.gutenberg.org/files/2848/2848-h/2848-h.htm#link122HCH0002. Läst 13 januari 2019. 
  3. ^ ”Against Apion I:8”. http://bible.christiansunite.com/jos.cgi?b=api1&c=8. Läst 13 januari 2019. 
  4. ^ ”Augustinus, City of God, Book XVIII:41-43”. http://www.newadvent.org/fathers/120118.htm. Läst 13 januari 2019.