Sibirisk beckasin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sibirisk beckasin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Gallinago stenura - Laem Pak Bia.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteGallinago
ArtSibirisk beckasin
G. stenura
Vetenskapligt namn
§ Gallinago stenura
Auktor(Bonaparte, 1830)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sibirisk beckasin[2] (Gallinago stenura) är en huvudsakligen asiatisk vadarfågel i familjen snäppor som häckar i Sibirien och övervintrar i södra och sydöstra Asien.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Sibirisk beckasin är en typisk beckasin med korta ben, lång näbb och kryptisk teckning och med en längd på cirka 25–27 centimeter jämnstor med enkelbeckasin (Gallinago gallinago) som den i övrigt är mycket lik. Den skiljs dock bara en smal och oskarp vit vingbakkant (enkelbeckasinens är mycket tydligare), kort stjärt som gör att benen sticker ut bakom stjärten i flykten, kortare och grövre näbb (framför allt basalt), ljust fält på vingovansidan samt mörkare vingundersidor. Diagnostiskt är de nålsmala yttre stjärtpennorna, men dessa är mycket svåra att se.

Ännu mer lik är den tajgabeckasinen (Gallinago megala), som dock är större och kraftigare, saknar de nålliknande yttre stjärtpennorna samt har längre stjärt och kortare ben.

Sibirisk beckasin i Thailand.

Sibiriska beckasinens spelläte är ett märkligt raspande som övergår i vinande toner, kortare, ljusare och snabbare än tajgabeckasinens.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sibirisk beckasin är en flyttfågel som häckaarSibirien och övervintrar från Indien till Sydostasien, Indonesien och Filippinerna.[3] I Europa häckar ett fåtal par i norra Uralbergen och är i övrigt en mycket sällsynt gäst, med endast två fynd i Italien 1996 och 2011.[5] I Israel har den påträffats ett tiotal gånger.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Denna art häckar i arktiska och boreala våtmarker upp till 2.300 meter över havet, på fuktängar utmed floddalar, på mossar, i tajgasumpskog och buskrik tundra med stånd av dvärgbjörk (Betula nana). Vintertid trivs den i olika typer av våtmarker som översvämmade risfält, blöta gräsmarker och träsk.[6][7][8] Den lever av mollusker, insekter och insektslarver, daggmaskar och ibland även kräftdjur samt växtmaterial och frön.[6]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka mellan 2.000 och 5.000 par.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Gallinago stenura Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 172. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b] Fynd av sibirisk beckasin i Västpalearktis på Tarsiger.com
  6. ^ [a b] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  7. ^ Flint, V.E.; Boehme, R.L.; Kostin, Y.V.; Kuznetsov, A.A. 1984. A field guide to birds of the USSR. Princeton University Press, Princeton, New Jersey.
  8. ^ Johnsgard, P. A. 1981. The plovers, sandpipers and snipes of the world. University of Nebraska Press, Lincoln, U.S.A. and London

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]