Sidenhäger

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sidenhäger
Status i världen: Sårbar[1]
Chinese Egret.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPelikanfåglar
Pelecaniformes
FamiljHägrar
Ardeidae
SläkteEgretta
ArtSidenhäger
E. eulophotes
Vetenskapligt namn
§ Egretta eulophotes
Auktor(Swinhoe, 1860)
Utbredning
Egretta eulophotes map.svg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sidenhäger[2] (Egretta eulophotes) är en fåtalig och hotad östasiatisk fågel i familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Sidenhäger är en helvit 65-68 cm lång häger. I häckningsdräkt har den korta och spretiga nackplymer, blå tygel, långa plymer på ryggen och bröstet, svartaktiga ben och gröngula fötter. Utanför häckningstid har den orangegul näbbrot på undre näbbhalvan och gult utmed nedre kanten på övre näbbhalvan.[4]

Den liknande vita morfen av korallhäger har kortare och mindre spetsig näbb samt kortare ben, medan silkeshägern har tydligare kontrast mellan gula fötter och svarta ben samt mindre utbrett blekt område på övre näbbhalvan, även om ungfåglar är svåra att skilja åt.[4]

Dess läten är mycket dåligt kända. Det enda dokumenterade verkar vara ett gutturalt, kväkande "gwa".[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Sidenhägern häckar utmed kuster i Östasien i sydostligaste Ryssland, Nord- och Sydkorea samt nordöstra och östra (tidigare även sydöstra) Kina.[4] Utbredningsområet vintertid sträcker sig söderut till Vietnam, Västmalaysia, Indonesien och Filippinerna, ibland även öster och norrut till Japan (Hokkaido) och Sachalin.[4] Tillfälligt har den påträffats i USA.[1] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Sidenhägern är en kustlevande fågel som ses födosöka på grund vatten i flodmynningar och på tidvattensslätter. Ibland besöker den även fiskdammar och risfält. Sedan 1985 har alla häckningsfynd skett på obebodda kustnära småöar. Fågeln livnär sig mestadels på småfisk, krabbor och räkor, men även grodor och gräshoppor. Häckning inleds mellan april och juni, med flygga ungar noterade mellan juli och augusti.[4][1]

Olangoegret.jpg

Status[redigera | redigera wikitext]

Sidenhägern har en liten världspopulation på endast 2.500-10.000 vuxna individer. Den minskar dessutom i antal, framför allt på grund av exploatering av dess levnadsområden. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som sårbar.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Egretta eulophotes Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c d e f] Martínez-Vilalta, A., Motis, A., de Juana, E. & Kirwan, G.M. (2019). Chinese Egret (Egretta eulophotes). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52695 12 januari 2019).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]