Signe Bergman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Signe Bergman

Signe Wilhelmina Ulrika Bergman född 10 april 1869, död 1960, var en av de ledande medlemmarna i den svenska organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) från 1907, och dess ordförande mellan 1914 och 1917. 1906-14 var hon även styrelseledamot i samma förenings Stockholmsavdelning. Bergman representerade även Sverige vid flera av International Woman Suffrage Alliance's kongresser 1909-20. Hon spelade en ledande roll i den internationella konferensen för kvinnliga rösträtt i Stockholm 1911.

Signe Bergman tillhörde en ämbetsmannafamilj i Stockholm och fick en hög men inte formell utbildning. Hon arbetade en del år i Storbritannien, bland annat i sin kusin Martina Bergman-Österbergs gymnastikinstitut och som assistent till en forskare på British Museum. Hon beskrivs som en anglofil och gissas ha tagit intryck av de brittiska suffragetterna. Hon blev kassör i Sveriges allmänna hypoteksbank 1907 och redaktör för tidningen Rösträtt för kvinnor. Hon bodde ensam i en våning, något som under denna tid ansågs opassande för en kvinna. I en intervju i Iduns specialnummer om den internationella kvinnokongressen förklarade hon varför hon hade blivit medlem i rösträttsrörelsen: "Det var Carl Lindhagens andra motion om rösträtt för kvinnor som utsattes för hån och bara sablades ned. Det var ju för vår skull han strävade, skulle då inte kvinnor som jag ställa upp?"

Bergman var formellt ordförande för LKPR endast 1914-1917, men i realiteten uppfattades hon som den svenska rösträttsrörelsens ledare bland såväl dess medlemmar som i pressen från början. Detta illustreras av media, där hon karikerades som "rösträttsgeneralen" och framställdes som rörelsens ledare även när hon formellt inte var dess ordförande. Hon tillhörde huvudsektionens styrelseledamöter och beskrivs som den dominerande och som hjärnan bland dess insamlingar, möten och aktiviteter och som organisatören av den internationella kongressen i Stockholm 1911, som betraktas som den svenska rösträttsrörelsens största framgång. Hon beskrivs som effektiv, bestämd och liberal. År 1911 avgick den högerorienterade Lydia Wahlström som ordförande. Orsaken var möjligen att rörelsen vid denna tid företrädde metoden att uppmana väljare till röstbojkott av politiker som var emot kvinnlig rösträtt, något som stötte den högerorienterade Wahlström, som antingen blev utmanövrerad eller kände sig bli det av den vänsterorienterade falangen under Bergman. Anna Whitlock tillträdde 1911 endast som en tillfällighetslösning för att den infekterade situationen skulle kunna lugna ned sig innan Bergman kunde tillträda år 1914. Bergman var organisatör för Den internationella rösträttskongressen i Stockholm (1911), som uppfattades som en stor framgång och brukar kallas den svenska rösträttsrörelsens största triumf. Signe Bergman avgick som ordförande för LKPR efter att en motion om kvinnlig rösträtt hade röstats ned 1917.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Stig Hadenius, Torbjörn Nilsson & Gunnar Åselius (1996). Sveriges historia. Borås: Bonnier Albs. ISBN 91-34-51857-6.
  • Svensk uppslagsbok. Malmö 1939
  • Barbro Hedvall (2011). Susanna Eriksson Lundqvist. red. Vår rättmätiga plats. Om kvinnornas kamp för rösträtt.. Förlag Bonnier. ISBN 978-91-7424-119-8