Signe Bergman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


Signe Bergman
Född Signe Wilhelmina Ulrika Bergman
10 april 1869
Död 9 maj 1960 (91 år)
Nationalitet Svensk

Signe Wilhelmina Ulrika Bergman född 10 april 1869 i Stockholm, död 9 maj 1960[1], var en svensk feminist. Hon var en av de ledande medlemmarna i den svenska organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), och var dess ordförande mellan 1914-1917. Bergman representerade Sverige i International Woman Suffrage Alliance 1909-1920, och var med och organiserade rösträttskongressen i Stockholm 1911. Hon var även aktiv i kvinnorättsorganisationen Frisinnade kvinnor och i det politiska partiet Frisinnade landsföreningen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Signe Bergman tillhörde en ämbetsmannafamilj i Stockholm och fick en hög[förtydliga] men inte formell utbildning. Hon arbetade en del år i Storbritannien, bland annat i sin kusin Martina Bergman-Österbergs gymnastikinstitut och som assistent till en forskare på British Museum. Hon beskrivs som en anglofil och gissas ha tagit intryck av de brittiska suffragetterna. Hon blev kassör i Sveriges allmänna hypoteksbank 1907 och redaktör för tidningen Rösträtt för kvinnor. Hon bodde ensam i en våning, något som under denna tid ansågs opassande för en kvinna. I en intervju i Iduns specialnummer om den internationella kvinnokongressen förklarade hon varför hon hade blivit medlem i rösträttsrörelsen: "Det var Carl Lindhagens andra motion om rösträtt för kvinnor som utsattes för hån och bara sablades ned. Det var ju för vår skull han strävade, skulle då inte kvinnor som jag ställa upp?".

Bergman gick med i LKPR 1905 och var styrelseledamot i organisationens Stockholmsavdelning 1906-1914. År 1911 var Bergman med och organiserade den internationella rösträttskongressen i Stockholm, som uppfattades som en stor framgång och brukar kallas den svenska rösträttsrörelsens största triumf. Samma år avgick den högerorienterade Lydia Wahlström som ordförande för LKPR, möjligen på grund av att rörelsen vid denna tid uppmanade till röstbojkott av politiker som var emot kvinnlig rösträtt, något som stötte den högerorienterade Wahlström. Anna Whitlock tog över platsen som ordförande som en tillfällighetslösning för att den infekterade situationen skulle kunna lugna ned sig innan Bergman kunde tillträda år 1914. Bergman var formellt ordförande för LKPR endast 1914-1917, men i realiteten uppfattades hon som den svenska rösträttsrörelsens ledare bland såväl dess medlemmar som i pressen redan från början. Detta illustreras av media, där hon karikerades som "rösträttsgeneralen" och framställdes som rörelsens ledare även när hon formellt inte var dess ordförande. Hon tillhörde huvudsektionens styrelseledamöter och beskrivs som den dominerande och som hjärnan bland dess insamlingar, möten och aktiviteter.

Signe Bergman avgick som ordförande för LKPR 1917 efter att en motion om kvinnlig rösträtt hade röstats ned i riksdagen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2013, (CD), Sveriges Släktforskarförbund

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Stig Hadenius, Torbjörn Nilsson & Gunnar Åselius (1996). Sveriges historia. Borås: Bonnier Albs. ISBN 91-34-51857-6.
  • Svensk uppslagsbok. Malmö 1939
  • Barbro Hedvall (2011). Susanna Eriksson Lundqvist. red. Vår rättmätiga plats. Om kvinnornas kamp för rösträtt.. Förlag Bonnier. ISBN 978-91-7424-119-8