Sillkung

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sillkung
Regalecus glesne, Naturhistorisches Museum Wien.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Benfiskar
Osteichthyes
Klass Strålfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning Glansfiskartade fiskar
Lampriformes
Familj Regalecidae
Släkte Regalecus
Art Sillkung
R. glesne
Vetenskapligt namn
§ Regalecus glesne
Auktor Ascanius, 1772
King of herrings.png
Hitta fler artiklar om djur med

Sillkung (Regalecus glesne) är en sällsynt benfisk i familjen Regalecidae som förekommer i alla oceaner, på djup mellan 300 och 600 meter.[1] Den är världens längsta benfisk som vanligtvis mäter ungefär tre meter. Det finns bekräftade uppgifter om att den har uppnått 11 meter, och obekräftade uppgifter talar om ett exemplar på 17 meter.[2] Högsta kända vikt är 272 kg.

De har en bandformad bräcklig kropp med silveraktiga sidor och blåaktig rygg, ibland med mörka, längsgående ränder som täcks av talrika små vårtliknande upphöjningar. Ögonen är stora och runda, munnen framskjuten med svart insida som saknar käktänder. Sillkungar saknar fjäll, analfena och stjärtfena, men har en mycket lång röd ryggfena bestående av 250-400 mjuka fenstrålar vars främre 10-15 strålar är förlängda och bildar en sorts kam på hjässan vilken brukar försvinna hos äldre djur. Bägge "bukfenorna" är förlängda strålar som troligen används som känselorgan.

Sillkungar simmar med rak kropp och ryggfenan i en slingrande rörelse. De "står" ibland lodrät i vattnet, med huvudet upp och kroppen rakt ner. I detta lodräta läge, rör den sig också snabbt upp eller ner i vattnet.

Födan består av småfisk, bläckfisk, mindre kräftdjur som krill[1]. Sillkungar leker mellan juli och december, varefter rom och yngel driver med havsströmmar nära ytan.

Sillkung har påträffats i Sverige flera gånger, på 1700-talet[3], utanför Koster 1879[1] och i Bovallstrand 2010[4].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Sillkung Regalecus glesne. Fiskbasen. Läst 10 maj 2010.
  2. ^ Burton, Maurice; Burton, Robert (2002). International Wildlife Encyclopedia. Marshall Cavendish. sid. 1767–1768. ISBN 0-7614-7279-7. http://books.google.com/books?id=E3jeDU7KuhEC&pg=PA1768&lpg=PA1768&dq=oarfish+survives+tail+loss&source=bl&ots=AejHb2978N&sig=YN17tLWzG6XLUtSue-JLepIvdMM&hl=en&sa=X&ei=Sm5CUYP6CcrVrQGa94HIBg&ved=0CDAQ6AEwAA#v=onepage&q=oarfish%20survives%20tail%20loss&f=false 
  3. ^ Broddesson, Olof (17 juni 2010). ”Västkustbo hittade monsterfisken sillkungen”. Sydsvenskan. http://www.sydsvenskan.se/sverige/vastkustbo-hittade-monsterfisken-sillkungen/. Läst 20 oktober 2013. 
  4. ^ Hittade havsmonster utanför sjöboden . GP.se. Läst 10 maj 2010.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]