Självbyggeri

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Väggresning, Svedmyra i södra Stockholm 1932
Skorsten muras, Svedmyra 1932

Självbyggeri innebär att en privatperson som köper ett småhus från en byggherre själv färdigställer sitt hus invändigt. Köparen minskar därmed kontantinsatsen till sitt hus. Husköparen ägnar sin lediga tid under ett antal månader till att inreda huset såsom snickra, kakla, sätta lister m.m. Detta under ledning och överinseende av instruktör. Allt byggmaterial ingår och materialet levereras allt som oftast till huset.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Självbyggeriet har en viktig betydelse i Stockholms bebyggelsehistoria. 1927 var det år självbyggerikonceptet infördes av Småstugebyrån vid Stockholms fastighetskontor. Småstugebyrån ombildades 1994 till det självständiga bolaget Småa AB.

I början av 1900-talet var bostadsstandarden i Sverige miserabel. Industrialiseringen förde med sig att många människor flyttade till städerna där arbeten fanns. Trångboddhet, ohälsa och förslumning tilltog i städerna. Behovet av bostäder var skriande. Stockholm stad reagerade inledningsvis med fattigvård och nödhjälpsåtgärder. Så småningom började bostadsfrågan för de lägre inkomsttagarna att upptas som ett ansvar för staden. Stockholm stad etablerade därför Småstugebyrån och införde konceptet organiserat självbyggeri. För låginkomsttagarna möjliggjorde det ett eget småhus. Stora markområden i Bromma och Enskede köptes av Stockholm stad för att låta uppföra bostadsområden, bl.a. Norra Ängby och Tallkrogen. Invånarna lät sig bygga sina egna småhus och utbyggnaden av spårvagnslinjer möjliggjorde ett boende utanför stadens gränser.

Under 1900-talets första hälft kunde självbyggeriet betraktas som en folkrörelse. År 2011 är Småa fortfarande det enda företaget i Sverige som för byggtraditionen självbyggeri vidare.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]