Självspelande piano

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Självspelande piano.

Pianola är en populärbenämning för ett självspelande piano. Pianola var egentligen ett varunamn på en av de mest tillverkade självspelande pianon. De kan ofta ses som rekvisita i westernfilmer. Som underhållare på caféer, pubar, ishallar och alla slags nöjeslokaler var de försedda med myntautomatik som vid erläggandet av en slant spelade en glad melodi. De fungerade som en föregångare till jukeboxen. Eftersom myntet ofta var en "nickel" så kallades de ibland också för nickelodium.

Det fanns dessutom flera olika varianter av piano- eller orgelbaserade musikautomater med flera instrument. Dessa brukar kallas för orchestrion. Gemensamt för dem är att automatiken oftast baseras på vakuumprincipen som drivkraft och med en perforerad pappersremsa som styrning för vad som spelas. Avancerade instrument kunde också variera både tempo och anslag genom hålen i den kodade pappersrullen. Musik till pappersrullarna kodades oftast manuellt från noter men i början av 1900-talet hade man konstruerat inspelningspianon som gjorde det möjligt att låta berömda pianister och kompositörer spela in sina tolkningar av ett musikstycke som sedan perforerades och då kunde återskapa pianistens tolkning med en förbluffande kvalitet. De pianon som kan återge sådana rullar kallas ofta för reproducing piano eller reproducers.

De första amerikanska självspelande piano med pappersrulle som databärare såg dagens ljus 1895 i Detroit. Innan dess fanns det självspelande pianon där en stor trärulle med stift i, liknande en stor cylinder till en speldosa innehöll melodien. Dessa tillverkades redan på 1800-talet i Tyskland, Frankrike och Italien och kallades ofta för gatupiano eftersom de drogs omkring på en kärra och fungerade som ett positiv.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Självspelande piano.