Sjätte koalitionskriget

Sjätte koalitionskriget
Del av Napoleonkrigen
Slaget vid Leipzig.
Ägde rum 3 mars 1813–30 maj 1814 Plats Europa Resultat Koalitionsseger; Freden i Kiel, Fördraget i Fontainebleau, Bourbonska restaurationen, Napoleons exil till Elba
Stridande
Ursprungliga koalitionen Ryssland Preussen Storbritannien Sverige Spanien Portugal Sicilien Sardinien Efter vapenstilleståndet i Pläswitz Österrike Bayern Efter slaget vid Leipzig  Württemberg Baden Nederländerna Liechtenstein Efter januari 1814 Danmark	Franska kejsardömet Hertigdömet Warszawa Kungariket Italien Kungariket Neapel Till januari 1814 Rhenförbundet (Många medlemsländer hoppade av efter slaget vid Leipzig) Danmark-Norge
Befälhavare och ledare
Alexander I Frans II Fredrik Wilhelm III Ferdinand VII Kronprins Karl Johan Lord Robert Jenkinson	Napoleon Bonaparte Józef Poniatowski  † Eugène de Beauharnais Joachim Murat
Styrka
omkring 800 000, 1 200 000+ efter defekten av Napoleons bundsförvanter	omkring 650 000. Efter tyska avhoppet 400 000

Sjätte koalitionskriget var ett av de koalitionskrig under Napoleonkrigen, vilka utkämpades mellan 1803 och 1815. Detta sista koalitionskrig inleddes 1813, sedan Frankrikes försök att besegra Ryssland slutat i ett katastrofalt nederlag. Därefter segrade koalitionen i ett antal fältslag som våren 1814 ledde till Napoleons kapitulation.

1815 återsamlades koalitionen i samband med Napoleons återkomst från sin internering på ön Elba. Efter "de 100 dagarna" segrade koalitionen slutligen vid slaget vid Waterloo.

Historik

Samlad koalition

Efter Napoleons fälttåg i Ryssland, som slutade i ett katastrofalt nederlag för den franska armén, bildade Storbritannien, Ryssland, Sverige, Preussen och Österrike 1813 en koalition och inledde ett befrielsekrig mot Napoleon.

Det första initiativet till att bryta det franska förbundet togs av Ludwig Yorck von Wartenburg, som kommenderat de preussiska trupper som deltagit i Napoleons fälttåg i Ryssland och av Jacques MacDonald fått order att täcka den vänstra flygeln under återtåget. På eget bevåg tecknade han dock 30 december 1812 ett neutalfördrag med Peter Wittgenstein och då de båda ryckte in i Ostpreussen, kom städerna i provinsen att ansluta sig. Till upproret. Heinrich Friedrich Karl vom und zum Stein som sedan 1812 vistats vid Alexander I av Rysslands hov och arbetat få tsaren att ansluta sig till tanken att inte bara nöja sig med att kasta ut Napoleon ur Ryssland utan även fortsätta med befrielsen, reste efter denna upplysning snabbt dit och sammankallade en lantdag.

Preussen var fortfarande formellt allierad med Frankrike och Berlin kontrollerat av franska trupper, och först sedan Fredrik Vilhelm III av Preussen i hemlighet 22 januari 1813 avrest till Breslau kunde han agera fritt. Genom Karl zum Steins förmedlande kunde en fred som återställde gränserna från före 1807 undertecknas mellan Preussen och Ryssland i Kalisch 28 februari 1813. Redan 3 februari 1813 hade Fredrik Vilhelm III av Preussen uppmuntrat till bildandet av frivilliga jägarbataljoner, och 17 mars 1813 påbjöds bildandet av ett allmänt lantvärn. Rhenförbundets stater och Österrike tvekade fortfarande, men oberoende av dessa hade kronprins Karl Johan i Sverige i mars 1813 slutit ett förbund med Storbritannien och subsidier och Storbritanniens medverkan till Norges förvärvande mot att Sverige landsteg med 30.000 man i Tyskland.

Nytt krigande

Redan innan det hunnit ske hade dock kriget hunnit börjas på nytt på kontinenten. Napoleon genomförde omfattande utskrivningar för att sätta upp 350.000 man nya trupper, och med sin nya armé ryckte han i april 1813 in i Sachsen. Peter Wittgenstein som efter Michail Kutuzovs död tagit över rollen som överbefälhavare, kunde inte stå emot de franska trupperna och tvingades i det blodiga slaget vid Lützen att dra sig tillbaka. Fredrik August I av Sachsen kunde med franskt stöd återvända till Dresden. Ett nytt försök att stå emot fransmännen ledde åter till förlust i slaget vid Bautzen. De franska förlusterna var dock också stora, vilket gjorde att de var benägna att sluta ett stillestånd, som 4 juni 1813 ingick i Poischwitz. Stilleståndet gav andrum för koalitionen, men kom samtidigt som ett hinder på andra håll. I Hamburg, som nyligen återtagits av franmännen, upprättade Louis Nicolas Davout ett formligt skräckvälde. Ludwig Adolf Wilhelm von Lützows frikårer befann sig vid stilleståndets avslutande på områden som nu skulle utrymmas av koalitionen, och det utnyttjades av Napoleon till att passa på att angripa dem och nästan helt utplåna dem.

Medan vapnen vilade var diplomatin så mycket mer verksam, i det att Österrike nu uppträdde som medlare. Napoleon avvisade dock Klemens von Metternich vid ett möte i Dresden och Österrike senare vid en fredkongress i Prag förkastade Österrikes ultimatum - Hertigdömet Warszawa och Rhenförbundets upplösning, Hansestädernas oavhängighet, Illyriens avträdande och Preussens återställande till dess förra gränser, slöt sig Frans II till koalitionen 12 augusti 1813. Under tiden hade tsar Alexander, Fredrik Vilhelm III och kronprins Karl Johan vid ett möte i Reichenbach i Schlesien lagt upp planer på det stundande fälttåget. Tre härar hade upprättats. Den första bestående av 110.000 österrikare, 77.000 ryssar och 49.000 preussare och efter sin utgångsställning i Böhmen kallades med böhmiska bildade huvudarmén. Monarkerna befann sig vid denna armén, men överbefälet skulle föras av Karl zu Schwarzenberg. Den andra eller den schlesiska bestående av 99.000 ryssar och preussare, stod under Gebhard Leberecht von Blüchers befäl. Den tredje eller nordarmén omfattande 154.000 man ryssar preussare och svenskar anfördes av kronprins Karl Johan. Mot dessa 490.000 man kunde Napoleon sätta upp omkring 440.000. Som centrum för sina operationer hade Napoleon valt Dresden. Koalitionens plan var att rycka fram och försöka förena arméerna och leverera ett slutligt avgörande slag mot Napoleon, medan Napoleons plan var att försöka slå ut de tre arméerna var för sig innan de hunnit förenas.

Dresden och Leipzig

Nicolas Charles Oudinot, som sänts mot Nordarmén med order att inta Berlin men besegrades i slaget vid Grossbeeren 23 augusti av kronprins Karl Johan och hans underbefälhavare Friedrich Wilhelm von Bülow. Själv hade Napoleon för avsikt att leda attacken mot Blücher, men som Karl zu Schwarzenberg nu ryckte fram mot Dresden återvände han dit och sände i stället MacDonald till Schlesien. Han blev dock besegrad i slaget vid Katzbach 26 augusti, medan Napoleon i en två dagars strid 26 och 27 augusti drev tillbaka den böhmiska armén i slaget vid Dresden. Dominique René Vandammes försök att skära av fiendens reträtt misslyckades dock helt, och i slaget vid Kulm kapitulerade 30 augusti kapitulerade 10.000 franska soldater. Ett nytt försök av Michel Ney att erövra Berlin resulterade i nederlaget i slaget vid Dennewitz 6 september, och när Blücher nu trängde fram från Schlesien och korsade Elbe, kunde Napoleon inte hindra hans förening med Nordarmén. På väg att omringas valde Napoleon att retirera från Dresden till Leipzig, dit de tre arméerna inom koalitionen nu ryckte fram.

I tre dagar varade slaget vid Leipzig där 300.000 man allierade kämpade mot 190.000 fransmän blev avgörande för kriget. Under första dagen 16 oktober hade de tre arméerna ännu inte förenats fullständigt och Napoleon riktade ett anfall mot byn Wachau där Schwarzenbergs trupper hade kunnat besegras om inte Yorck genom en seger i slaget vid Möckern hindrade Auguste de Marmont att understödja Napoleons anfall. 17 oktober vilade vapnen, under det att Napoleon försökte förhandla med sin svärfar Frans I om separatfred. Han gav härigenom bara de allierades arméer möjlighet att förenas. Mitt under striderna 18 oktober bytte dessutom Sachsen sida. 19 oktober stormades Leipzig, som tappert försvarades av MacDonald, medan Napoleon med huvuddelen av armén avtågade. Genom att bron över Elster sprängts av de retirerande fransmännen innebar det att kvarvarande fransmän som inte stupade i striderna blev krigsfångar då staden intogs.

Redan före slaget vid Leipzig hade Bayern genom fördraget i Ried 8 oktober avfallit från Napoleon och Jérôme Bonaparte måste fly. Slaget vid Leipzig medförde inte enbart att länderna i Rhenförbundet bröt sig loss. I Nederländerna, dit Bülow nu styrde sin armé reste sig befolkningen om mottog Vilhelm av Oranien som sin befriare. Schweiz frigjorde sig, Illyrien gav sig under Österrike, och Eugène de Beauharnais trohet mot Napoleon i Italien blev fåfäng då Joachim Murat i syfte att försöka rädda sin krona i januari 1814 anslöt sig till österrikarna. Danmark, som höll fast vid alliansen med Napoleon, angreps av svenskarna under Karl Johan som bröt in i Holstein och tvingade Fredrik VI att i freden i Kiel avstå sin rätt till Norge.

Början till slutet för Napoleon

Då Napoleon inte var beredd att anta fredsanbudet om Frankrikes gränser återställda till sina gränser före kriget förberedde de allierade sig nu att tåga mot Paris, dit Napoleon efter att 30 oktober 1813 ha besegrat bayrarna i slaget vid Hanau hade retirerat. Genast vid sin återkomst började han rusta för att sätta upp en ny armé, men krigströttheten började märkas allt tydligare i Frankrike. Nya utskrivningar gav dåliga resultat och då Napoleon i december 1813 öppnade den lagstiftande församlingen, möttes han av en kraftig opposition, och upplöste genast församlingen.

Samtidigt fortsatte striderna. Wellington, som just fullbordat befrielsen av Spanien, ryckte från söder med 100.000 man in i Frankrike och tog kontroll över Bordeaux. Schwarzenberg med de tre monarkerna ryckte in i Frankrike genom Schweiz. Blücher korsade nyårsnatten 1814 mellersta Rhen och längre norrut korsades Rhen av Bülow som ryckte in från Nederländerna. Totalt hade de allierade omkring 600-700.000 man. Napoleon kunde bara sätta upp omkring 150.000 soldater, och många måste användas till att försvara kvarvarande fästningar. 25 januari 1814 lämnade han Paris i avsikt att ta upp motståndet, och att slå de enskilda härarna isolerat, och att börja med att tränga in mellan Schwarzenberg och Blücher. I slaget vid Brienne 29 januari slog han Blücher, men kunde inte hindra att Blüchers och Schwarzenbergs trupper förenades och i slaget vid La Rothière 1 februari 1814 led han ett kännbart nederlag mot de då förenade arméerna. De skiljdes dock senare åter åt genom att Schwarzenberg följde Seine och Blücher Marne mot Paris, och i strider vid Champaubert 10/2, Montmirail 11/2, Château Thierry 12/2 och Vauchamps 14/2 lyckades han förinta en stor del av Blüchers här, och i striderna vid Motereau 18/2 tvingade han den böhmiska arméen till återtåg. Framgångarna gjorde att Napoleon på nytt förkastade de fredsförslag om fred på vilkor av återställandet av Frankrikes gränser av 1792 som framställdes för honom på en kongress i Chatillon. Napoleons avvisande av förslaget ledde till ett nytt fördrag i Chaumont 1 mars 1814, där man fastslog att fred endast kunde tryggas genom Napoleons avlägsnande från den franska tronen.

Blücher, som snart återställt sin arme, tågade på nytt mot Paris. När Napoleon på nytt försökte angripa honom besegrade Schwarzenberg 27/2 Oudinot i slaget vid Bar-sur-Aube. Napoleon kunde inte hindra att Blücher och Bülow förenade sina arméer 4 mars. Det angrepp som han vid Laon riktade mot deras härar 9-10 mars misslyckades, och då han därefter vände sig mot den böhmiska armén, blev han besegrad av Schwarzenberg i slaget vid Arcis-sur-Aube 20-21 mars. I desperation försökte sig Napoleon på att anfalla fienden i ryggen för att försöka få dem att avbryta sitt tåg mot Paris, men planerna slog fel. 30 mars nådde koalitionen Paris, och på Montmartres höjde besegrades Édouard Mortier och Auguste de Marmont. Napoleon som försökte skynda fram för att ge sitt understöd hann fram för sent, samma natt som han skulle hunnit fram undertecknades Paris kapitulation. 31 mars höll Alexander I av Ryssland och Fredrik Vilhelm III av Preussen sitt intåg i Paris och mottogs som befriare. Senaten, som tidigare varit helt lojal med Napoleon, förklarade 2 april honom och hans ätt tronen förlustig och ställde Charles Maurice de Talleyrand i spetsen för en provisorisk regering.

Napoleons abdikation och efterspel

Napoleon stod ännu vid Fontainebleau i spetsen för en armé på 50.000 man. Han försökte nu föreslå ett angrepp mot Paris, men övertalades av sina fältmarskalkar med Ney i spetsen att avstå från strid och avsäga sig tronen. Napoleon försökte först sätta som krav att hans son i stället skulle sättas upp på tronen, men Marmont lyckades ta kontroll över Napoleons soldater, och även Louis Alexandre Berthier anslöt sig nu till hans fiender. Napoleon hade nu inget annat val än att gå med på tronavsägelsen, och 11 april slöt han ett fördrag med de tre monarkerna, som innebar att han tillförsäkrades en årlig livstidsränta, kejsartiteln och ön Elba som självständigt furstendöme. Marie Louise av Österrike erhöll för sig och sin son Parma, Piacenza och Guastalla med ärftlig rätt. Även övriga medlemmar av hans familj, inklusive Josefine, gavs penninganslag och Eugène de Beauharnais lovades ett furstendöme utanför Frankrikes gränser. 20 april 1814 lämnade Napoleon Fontainebleau.

Referenser

Allmänna källor

• Världens historia, Napoleonkrigen
• Freden i Kiel (svenska och franska)