Skåne

För andra betydelser, se Skåne (olika betydelser).

Skåne
Landskap
Flagga Landskapsvapen
Land	Sverige
Landsdel	Götaland
Län	Skåne län
Stift	Lunds stift
Gränsar till	Blekinge Halland Småland Danmark (Öresundsbron)
Största stad	Malmö
Högsta punkt	Söderåsen
- höjdläge	212 m ö.h.
Lägsta punkt	Kristianstad
- höjdläge	2,4 m u.h.
Area	10 939 km²
Folkmängd	1 399 454 (2021-12-31)
Befolkningstäthet	128 invånare/km²
Landskapsblomma	Prästkrage
Landskapsdjur	Kronhjort
Landskapsfågel	Glada
Största sjö	Ivösjön
Hertig	Prins Oscar
Skånes läge i Sverige. Skånes läge i Sverige.

Skånes landskapsvapen på ett broderat hästtäcke buret vid Karl X Gustavs begravning den 4 november 1660. Finns på Livrustkammaren. Nuvarande utformning fastställdes av Kungl. Maj:t 1939 och registrerades av PRV 1974.

Socknarna i Skåne med härads- och länsgränser cirka 1870.

Gerhard von Buhrmans karta över Skåne från 1684.

Landskapsvy från Skåne. Målning av Peter Adolf Persson. Målad år 1889.

Skånsk slätt med pilevall en disig dag i april. Ingelstorps ängar, i fonden Hammars backar nära Kåseberga i sydöstra Skåne.

Stora delar av Skåne består av jordbruksmark. Bilden visar ett rapsfält utanför Svedala.

Citadellet i Landskrona, sett ovanifrån.

Utsikt från Kopparhatten på Söderåsen.

Malmö är Sveriges tredje, och Skånes största, stad med knappt 350 000 invånare i kommunen. Utsikt över Västra hamnen med Turning Torso.

Skåne har många milslånga sandstränder. Här syns Sandhammaren.

Öresundsbron, som stod klar år 2000, förbinder Skåne med danska Amager. Här passerar både bilar och tåg.

2010 byggdes Citytunneln, som förbinder och kompletterar Öresundsförbindelsen. Detta är södra trapphallen vid Triangelns station.

Skånsk bokskog i lövsprickning.

Handritad karta från 1698 av Erik Dahlbergh.

Skåne är Sveriges sydligaste landskap. Landskapet består till största delen av den halvö som utgör Skandinaviska halvöns sydligaste spets. I norr begränsas landskapet av Halland och Småland, i öster av Blekinge och Östersjön, i söder av Östersjön och i väster av det smala Öresund som skiljer Skåne från Danmark samt Kattegatt som är ett bihav till Nordsjön. Skåne utgör, tillsammans med de danska öarna Själland, Lolland, Falster, Møn och Bornholm, den transnationella Öresundsregionen.

Namn

Namnet återfinns i engelsk litteratur från 890-talet (scon*g), på runstenar från 1000-talet (Skanö) och i den fornisländska litteraturen (Skaney, där ey betyder ö). Ursprungsformen har antagits vara ett urgermanskt skadinawi, med förleden skada och efterleden awi 'land vid vatten, land helt eller delvis omgivet av vatten; ö'. Namnet kan syfta på Falsterbohalvön, där namnet även återfinns i Skanör.

Historia

Skåne blev från Harald Blåtands samling av Danmark, under senare delen av 900-talet, en del av Danmark. De första danska mynten präglades i Lund under Knut den store (1018–1035). Från och med kristnandet låg Danmark och resten av Skandinavien inom den katolska kyrkan under Hamburgs ärkestift. År 1060 inrättades Lunds stift, som 1104–1152 var ärkestift för de nordiska rikena.

Ett centrum för internationell handel uppstod på grund av det rika sillfisket i Öresund under 1100- och 1200-talen vid Skanör och Falsterbo, där den så kallade Skånemarknaden spelade en viktig roll under hela medeltiden. Den danska statskassan tömdes under 1310-talet då Kung Erik Menved bedrev dyra fälttåg i norra Tyskland. Som lösning lånades stora summor från grevar i Holstein och hela danska landskap, bl.a. Skåne, sattes i pant. Efter uppror mot greven av Holstein hyllades den svenske Magnus Eriksson 1332 som kung även av Skåne, varigenom landskapet förenades med Sverige till dess Valdemar Atterdag 1360 erövrade det.

Under 1400- och 1500-talen utgjorde Skåne tillsammans med Själland kärnan i det danska riket. Drottning Margareta residerade ofta där, och en stor del av Danmarks främsta ätter bosatte sig och byggde slott i Skåne. Med reformationen, som genomfördes i Skåne på 1530-talet, förlorade kyrkan sin dominerande ställning medan adelns inflytande ökade, så att över hälften av Skånes jord vid 1600-talets mitt ägdes av adeln.

Täta relationer med Hansan bidrog också till ett ekonomiskt uppsving, som varade fram till slutet av 1500-talet. Den danska reformationen kom att ha sitt centrum i Malmö. Vid freden i Roskilde, 1658, övergick Skånelandskapen till Sverige; ön Ven dock först 1660 vid freden i Köpenhamn, då Bornholm å andra sidan åter blev danskt. För att styra Skånelandskapen inrättades 1658 det skånska generalguvernementet. Försvenskningen av Skåne pågick mellan 1658 och 1719 då det skånska generalguvernementet upplöstes och Skåne var att betrakta som helt integrerat i det svenska riket.

Danmarks försök att återerövra Skåne under det så kallade skånska kriget 1675–1679 misslyckades men hade till följd att stora delar av landskapet ödelades. Under 1700-talet och början av 1800-talet kännetecknas Skånes näringsliv och utveckling av en viss stagnation, som bröts först med tillkomsten av järnvägarna och den snabba industrialiseringen under 1800-talets senare del.

Indelningar

Före 1658

Skåne hörde till Danmark före 1658, med undantag av perioden 1332-1360 då det var förenat med Sverige.

Landskapet var uppdelat i flera slottslän:

• Beritsholms län bildat 1250-talet, omfattade Färs härad, uppgick 1526 i Lindholmens län
• Falsterbo län bildat 1367, omfattade Bara härad (till 1517), Oxie härad (till 1517), Skytts härad, uppgick 1534 i Lindholmens län
• Gladsax län bildat 1398, omfattade Albo härad och Simrishamns stad, uppgick 1621 i Kristianstads län
• Helsingborgs län bildat före 1230, omfattade Bjäre härad (från 1522), Luggude härad, Norra Åsbo härad (från 1481 till 1547 och från 1559), Södra Åsbo härad (före 1547 och från 1559), Rönnebergs härad (före 1547), Harjagers härad (från 1370 till 1547), Frosta härad (från 1370 till 1481), Göinge härad (från 1426 till 1547 och från 1559 till 1616), Othens härad (från 1370 till 1523 och från 1551 till 1559), Torna härad (från 1481 till 1526)
• Kristianstads län bildat 1614, omfattade Åhus stad, Villands härad och Göinge härad samt från 1615 Gärds härad och från 1621 Albo härad
• Landskrona län bildat 1547, omfattade Norra Åsbo härad (till 1559), Södra Åsbo härad (till 1559), Rönnebergs härad, Harjagers härad, Göinge härad (till 1559) och Othens härad (från 1559). Från 1574 Färs härad
• Lindholms län bildat senast 1370, omfattade Ingelstads härad och Järrestads härad, 1517 tillfördes Oxie härad och Bara härad, 1526 överfördes Oxie, Ingelstads och Järrestads härader till det nybildade Malmöhus slottslän samtidigt som Färs härad tillkom till 1535 och 1534 tillfördes Skytts härad. Länet då med Bara och Skytts härad uppgick 1540 i Malmöhus slottslän
• Lundagårds län omfattande stiftet och från 1543 Torna härad och 1595 Järrestads härad, uppgick 1602 i Malmöhus slottslän
• Malmöhus slottslän bildat 1526 med Oxie härad, Ingelstads härad och Järrestads härad (till 1595 och från 1602 till 1627), 1540 tillfördes Ljunits härad, Vemmenhögs härad, Herrestads härad, Bara härad och Skytts härad (till 1599 och från 1605). 1602 tillfördes Torna härad.
• Näsbyholms län bildat 1536, omfattade Ljunits härad, Vemmenhögs härad och Herrestads härad, uppgick 1540 i Malmöhus slottslän

utanför länen låg följande härader med egna fogdar: Frosta härad (från 1481), Färs härad (1535-1573) Göinge härad (1587-1588), Gärds härad (till 1615), Järrestads härad (från 1627), Othens härad (1523-1551) Skytts härad (1599-1605), Torna härad (1526-1543) och Villands härad (till 1614)

Efter 1658

Skåne övergick från Danmark till Sverige 1658. Svensk rättegångsordning infördes i Skåne 1682–1683 och 1683 inrättades Skånska lagsagan, som avskaffades 31 december 1849.

Vid övergången till Sverige 1658 fanns fyra län i Skåne, vilka inledningsmässigt behölls: Kristianstads län, Malmöhus slottslän, Landskrona län och Helsingborgs län. De tre sistnämnda slogs ihop 1669 och bildade ett utökat Malmöhus län styrd av en egen landshövding, vilket gällt för Kristianstads län från 1658. Malmöhus län 1658-1660. Hela Skåne styrdes som en del av Skånska generalguvernementet 1658-1669 och 1676-1719. 1719 gjordes gränsjusteringar mellan Malmöhus län och Kristianstads län till de omfattningar som sedan bibehölls till 1997 då de slogs samman till Skåne län, som förutom landskapet Skåne även består av Östra Karups socken i landskapet Halland.

Skåne hör och har hört till Lunds stift.

Övriga indelningar beskrivs i artiklarna Malmöhus län och Kristianstads län.

Skånes geografi

Den skånska geografin uppvisar en mångfald av olika landskap och skiftningar inom dessa. Ett speciellt framträdande drag i Skåne är dess många horstar, vilka dock kallas för åsar. De följer en sydost-nordvästlig linje, se även Tornquistzonen. Detta utgör en gräns mellan den skandinaviska och den kontinentala plattorna, vilket visas framförallt på Söderåsen och i sprickdalen Skäralid. Bara 38 % av landskapet täcks skog, medan hela 45% är jordbruksmark (åker och betesmark). Skogen är koncentrerad till åsarna och norra Skåne med Osby kommun som den skogstätaste kommunen.

I söder och väst samt runt Kristianstad domineras landskapet av storskaliga slätter. Jordbruket bedrivs här i en större skala bitvis på leråkrar som värderas bland de bästa jordarna i hela världen. Istidens baltiska morän avsatte kalkrika näringsrika jordar och områden som varit under vattenytan har fått leravlagringar i landskapet. Berggrunden består i nordväst till sydost till övervägande delar granit, gnejs, sandsten och skiffer, I sydväst finns ett sänkt område där kalksten från kritaperioden dominerar berggrunden och förkastningszonen snett genom Skåne gör att yngre bergarter dominerar sydvästra området. Även i området runt Kristianstad finns kalkberggrund för där fanns under krittiden en havsvik där det också bildades kalksten. Tillgången på lera och bristen på skog gjorde att husen byggdes med lerklinade väggar senare med fackverk av typen korsvirke med riktigt bränt tegel. Tillgången på lera bildade grundvalen för en omfattande tegelindustri och tillgången på kalksten gav underlag till en cementindustri. Det stora kalkbrottet i Limhamn, Iföverken och Maltesholms cementfabrik är representanter för den moderna tidens större industrier men de hade föregångare i mindre kalkugnar som till exempel Adam och Eva vid Bjärsjölagård. Fyrlängade korsvirkesbyggnader med tegel, täckta med halmtak blev byggnadstradition på slätterna medan skiftesverk och knuttimrade hus fanns i mellanbygderna och i norra Skåne. Bristen på skog på slätterna orsakade att man eldade med torv.

Mellan skogs- och slättbygderna ligger mellanbygden som etnologen Åke Campbell kallade risbygden. Risbygden karaktäriserades i Skåne av lövskogar. Under 1900-talet andra hälft planteras stora ytor med gran fram till Bokskogslagen 1974. Flera stora skånska gods ligger i risbyggden, ett exempel Trolleholm. Trolleholm var inriktat på boskapsskötsel och skogarna glesades ut eller försvann under 1700-talet på grund av skogsbete och dålig nyplantering. Ofta var det magrare sandjord eller rent av morängrus i risbygden.

Annars är Skåne det svenska landskap som är i särklass mest uppodlat. 45 procent av landskapet var odlad åker eller betesmark. Däremot är inslagen av mindre skogsdungar stort. Samtliga fyra traditionella sädesslagen och potatis odlas liksom den för landskapet typiska rapsen, som under några veckor i maj bildar gulfärgade åkrar som sprider en tämligen behaglig söt doft. Under senare tid har majs blivit en viktig gröda. 90% av Sveriges sockerbetor odlas i Skåne, dessa kräver främst en lång vegetationsperiod, och skördas sist, under perioden slutet oktober fram till jul. Användandet av höstsådd är vanlig till exempel för råg och vete, varför många åkrar ligger gröna istället för svarta under januari–februari (utom vid snöfall förstås).

Vegetation

Genom Skåne går gränsen mellan barrskogsregionen och den mellaneuropeiska lövskogsregionen. Denna zon med lövskog täcker Europa väster om Polen och norr om Alperna, och inkluderar de brittiska öarna, norra och centrala Frankrike och länderna och regionerna söder och sydost om Nordsjön upp till Danmark. Största delen av Skåne ligger inom den så kallade södra lövskogsregionen som tillhör den mellaneuropeiska lövskogsregionen, vilket innebär att naturliga bestånd av gran saknas (utom där den planterats). Inom före detta Kristianstads län gick sydgränsen för vildväxande gran, som invandrat norrifrån. En mindre del av nordöstra Skåne tillhör barrskogsregionen, där gran växer naturligt. Det fanns också en sydgräns för vildväxande tall, som invandrat från söder men sedan undanträngts av bokskogen. Av de forna skogarna är en större del jordbruksmark som ersatt den ursprungliga skogen. Inom zonen med barrskog växer tall ofta tillsammans med björk på sandjordar. Granen tycker bättre om våtare och näringsrikare marker. Det vanligaste trädet i skånska lövskogar är bok. I sydvästra Skåne utgöres den icke planterade skogen nästan helt och hållet av lövskog. Bokskogen är här om vårarna synnerligen rik på örter men har på de kargare markerna närmast höglandet en risigare karaktär. Det förekommer relikter av ren ekskog och lundartad lövblandskog med rik ört- och gräsvegetation, såsom på ön Lybeck i Krageholmssjön och i nationalparken Dalby-Söderskog. Övriga lövträd som är vanliga i skog är ek, ask, al (ofta vid vattendrag) samt alm. Almen bildade fram till 1970-talet några skogar men har minskat kraftigt efter almsjukan. Asken har sedan drabbats av askskottsjukan. I parker planteras även hästkastanj, lind och lönn ofta. Det kanske mest typiska skånska trädet är pilar som tidigt beskärs och planterades i alléer längs mindre vägar för att hindra vinderosion på åkrarna i det uppodlade landskapet.

Förutom skogar förekommer andra landskapstyper. Strandängar finns trots den intensiva betningen synnerligen artrika på sydvästra Skånes kuster. På urbergets magraste moränmarker var tidigare ljungheden rikligt företrädd men sedan skogsbetet upphört har dessa till stor del beskogats ofta med tallskog. Särskilt på Söderåsens sydsluttningar gav fäladsmarkerna upphov till den så kallade risbygden, ett mellanting mellan skogs- och slättbygd, som alltmer övergår i ren jordbruksbygd med modern gödsling. De särskilt innanför östkusten förekommande sandmarkerna ha en rikare vegetation än annorstädes i Sverige med strandråg och marhalm på de levande flygsandsdynerna, och låga gräs, örter, mossor och lavar med inslag av stäpparter därinnanför. Flygsanden ledde under 1800-talet till att skog planterades på stora arealer i östra Skåne och vid Vombsjön. Skånes flora är rik och räknar ett 50-tal kärlväxter, som ej är funna i nordligare svenska landskap. På de fattigare markerna på Österlen växte ett område fram med stora fruktodlingar och även norr om Kristianstad vid Ivösjön i Villands Vånga och Oppmanna har frukt och bärodling blivit vanlig. Vanliga fruktträd som planteras i kommersiella fruktodlingar och privata trädgårdar inkluderar äpple, päron, körsbär och plommon. Jordgubbar odlas kommersiellt på många platser i provinsen. Exempel på vilda bär som odlas i domesticerad form är vinbär, björnbär, hallon.

Skånes yttre punkter

Maglerödsstenen, mellan Magleröd och Traneröds mosse, i Stenestads socken på Söderåsen är Skånes högsta punkt, 212,2 meter över havet. Skånes (och Sveriges) lägsta punkt finns utanför Kristianstad där marknivån ligger 2,32 meter under havsytan. Längst i norr ligger Grävlingehall (56°31′58,20″N 14°5′29,06″Ö), i Loshults socken, Osby kommun. Skånes, och därmed Sveriges, sydligaste punkt är Smygehuk i Östra Torps socken, Trelleborgs kommun, med positionen 55 grader 20 minuter och 13 sekunder nordlig latitud samt 13 grader, 21 minuter och 36 sekunder östlig longitud.

Geologi

Skånsk geologisk kartbild präglas av några viktiga förkastningslinjer och den mest betydelsefulla sträcker sig från trakten söder om Simrishamn över Ringsjön till Röstånga, längs sydsidan av Söderåsen och sydsidan av Kullaberg. Landet söder om denna linje har sänkts ner och därmed har yngre berggrund bevarats i det området. Den kvarstående nordöstra delen, utsattes för vittring och erosion och förlorade efter årmiljoner sin betäckning av bergarter från det siluriska havet och där har urberget åter blottats.

Skånes storskaliga relief återspeglar till större delen den geologiska utvecklingen före istidens erosion och avlagringar. Det svenska ordet ås betyder "lång och smal höjdrygg av urberg eller löst material" men har som geologiskt fackterm ofta förknippats med rullstensåsar, men Skånes stora åsar, som Söderåsen, har bildats som horstar bildade genom tektonisk inversion längs Tornquistzonen i yngre krita. Längssträckningen hos de skånska horstarna följer förkastningssprickorna från nordväst till sydost och bildar Fennoskandiska urbergssköldens sydvästra gräns. Tektoniska rörelser längs Tornquistzonen vid Pangeas uppsplittring under jura- och kritaperioderna ledde till bildandet av hundratals små vulkaner i centrala Skåne. De yngsta bergarterna vid Söderåsen består av basaltkupper. De är begränsat blottade i hällar och endast ett fåtal rester av vulkanerna är blottade, och framträder som vulkankupper av pelarförklyftad basalt, och kan fortfarande ses idag. Basalter i Skåne har ´radiometriskt daterats med K-Ar-metoden och de visade att aktiviteten två perioder. Den äldre under juraperioden för 167 miljoner år sedan, och den yngre under krita med en ålder av 108 miljoner år.

Samtidigt som vulkanism pågick bildades ett kuperat peneplan i nordöstra Skåne när berggrunden där vittrade och eroderades. Bergarter som har omvandlats genom vittring till kaolin kan i dagsläget observeras på Ivö Klack. Under Campanåldern (yngre krita) steg havsnivån så att hela Skåne kom under vatten. Marina sediment kom då att täcka Skånes kuperade terräng, i vilka fossil och smärre former av kustlandet har bevarats.

Under Paleogenperioden var Skåne täckt av sedimentlager. Floder som rann genom det sydsmåländska peneplanet korsade också Skånes sedimenttäckta yta. I och genom att havsnivån föll bidrog erosion till att avtäcka Skåne från större delen av ovanliggande sediment. Äldre floder började då bilda genombrottsdalar i Söderåsen. Under slutet av den senaste nedisningen, under isens avsmältning, förde dessa dalar stora mängder smältvatten. Reliefen i sydvästra Skåne bildades genom avsättningen av tjocka lager lösa jordarter i samband med istiderna under kvartär.

Skånes lösa jordlager består främst av morängrus och moränlera. Moränen avlagrades av olika isströmmar, den äldre baltiska isströmmen, radialisströmmen och den yngrebaltiska isströmmen,. Den sist nämnda har avlagrat största delen av Sydskånes lösa jordlager, först i det högbaltiska skedet med en riktning på från nordöst mot sydväst-. Den lågbaltiska strömmen i östvästlig rikning och från sydöst till mot nordväst men denna ström nådde bara de sydligaste delarna av Sydskåne. (Romeleåsen stck upp över isen i detta skede. I den mycket bördiga baltiska moränleran finns stora flak av skrivkrita inbäddade. Dessa förekommer i södra och västra Skåne mest öster om Malmö. Skrivkritan härstamma troligen från berggrunden på Östersjöns botten. Största delen av glaciärälvarnas grusmassor samlades däremot i norra och östra Skåne. De bildar rullstensåsar med . riktning nordöst mot sydväst.

Senglaciala bildningar från isens avsmältning förekomma tämligen rikligt i Skåne. En typ är avlagringar från isdämda sjöar, issjöar, där så kallad platåleran bildades. Efter isens avsmältning bildades talrika småsjöar, där lera och slam ansamlades med bevarade rester av den sparsamma arktiska vegetationen, fjällsippa, dvärgbjörk, polarvide för att nämna några. Utmed kusterna avsattes ishavslera.

Postglaciala bildningar bildades efter att inlandsisen dragit sig norrut och då började landhöjningen. Skånes södra kust låg minst 35 meter högre vilket submarina torvmossar utanför Skånes sydkust vid Kåseberga och söder om Bornholm visar. Denna landhöjning höjde också Danmark, och då spärrades inloppet till Östersjön, som blev en sötvattenssjö. Genom den större landhöjningen norrut steg senare vattnet i södra Östersjön, och förbindelserna till Kattegatt genom Öresund och Balterna öppnades åter. Östersjön blev åter ett hav med större salthalt än dagens Östersjö. Havet kallas Litorinahavet efter en strandsnäcka. Litorinahavets strandvall bildades vid olika tider men kallas med ett gemensamt namn Järavallen. Vallen följer kusten i delar av sydvästra Skåne. Järavallen innehåller på olika delar rikligt med bearbetad flinta från olika stadium av stenåldern. En berömd boplats undersöktes av Knut Kjellmar vid Limhamn. Järavallen bildades vid Litorinahavets olika transgressioner. Av postglaciala avlagringar märkas framför allt lager av torv i mossarna, sjösediment och kalktuff. Störst utbredning har flygsandsbildningar vid kusterna.

Klimat

Skåne är Sveriges sydligaste och i genomsnitt det varmaste landskapet. Det gäller alla årstider utom sommaren, men den skånska sommaren varar längre. Skåne har kustklimat, och de lokala variationerna är stora. Skåne har också ett par nederbördsrekord. I det ofta skoglösa landskapet blåser det ofta och hårt. Medeltemperaturen i januari ligger nära +2° på Falsterbonäset och lite under 0° vid Smålandsgränsen. Medeltemperaturen i juli är strax under 17° vid Skånes Fagerhult och Sandhammaren och lite drygt 18° kring Malmö och Lund. Alla värden avser referensperioden 1991-2020. Uppmätta genomsnittliga årsnederbörden var lägst, omkring 500 mm, på Falsterbonäset och dubbelt så stor, 900–1000 mm, vid Örkelljunga och Skånes Fagerhult. Den högsta temperaturen någonsin i Skåne är 36,0°, vilket uppmättes i Ängelholm den 30 juni 1947. Skånes lägsta temperatur uppmättes i Sjöholmen den 26 januari 1942, med -34,0° (vindstilla). Dagen innan var det enligt termometern omkring fem grader varmare men det blåste kuling, på öppet platser, och det motsvarar en vindavkylningseffekt som vid -47° och vindstilla.

Exempelvis har skogsbygden i nordöst avsevärt lägre vintermedeltemperatur än västra och södra delen av landskapet. Högst årsmedeltemperatur (för såväl landskapet som riket) finner man längs öresundskusten. Vid SMHI:s mätstation vid Malmö tekniska museum finner man den mätstation som har högst årsmedeltemperatur i Sverige, +8,4 °C. Den kallaste månaden är februari med en medeltemperatur på 0,0 °C och den varmaste juli med +17,1 °C. Snö faller nästintill varje vinter, ofta i väldigt korta perioder i början av året. Is bildas stundom i hamnar och långgrunda vikar. Vegetationsperioden varierar i medeltal från 270 till 240 dygn, beroende på avstånd till kust och höjd över havet. Årsnederbörden ligger kring 500 mm (smält nederbörd), juli är den nederbördsrikaste månaden, april den fattigaste.

Skånes torraste plats är Åhus, där man åren 1960–1999 uppmätte en medelårsnederbörd på 480 millimeter. Skånes blötaste plats, under samma period, är Örkelljunga där man vid väderstationen noterade en medelårsnederbörd på 959 millimeter..

Skyfall

Största dygnsnederbörd rapporterad av en SMHI-station i Skåne är 158,7 mm i Båstad den 26 juli 1937, men det finns tillförlitliga uppgifter om större dygnsmängder. Forskare i Lund studerade under 1960-talet nederbördsfördelningen i östra Skåne mera detaljerat. Under dessa mätningar inträffade flera extrema skyfall. Karlaby, väster om Simrishamn, rapporterade 237 mm den 6 augusti 1960. 260 mm, föll enligt privata mätningar i Vånga den 31 juli 1959. Under juli månad 1959, som i övrigt var torr, fick SMHI:s station i Bäckaskog 333,3 mm regn, vilket är största uppmätta månadsnederbörd oavsett månad i Skåne.

Snöstormar, snödjup och sommarsnö

Häftiga regn kan orsaka förödelse, men snö och blåst kan också ställa till stora väderproblemen i Skåne. Det värsta snöovädret efter kriget inträffade vintern 1978-1979. Problemen började med en svår snöstorm strax före årsskiftet, och förvärrades av ett mycket långvarigt oväder i mitten av februari. De då rådande förhållandena fick katastrofala följder med militära bandvagnar som hjälpte till med transporter. Det stora antalet drabbade och allvaret i situationen ger snöovädret i februari 1979 status som det svåraste i Sverige i modern tid. Skånes största snödjup 100 cm uppmättes den 20 mars 1942 i Sankt Olof på Österlen. Den ovanligt varma och torra sommaren 1955 inleddes med extremt kyligt väder, och det kom lite snö i Skåne så sent som den 8 juni.

Orkaner

Det öppna landskapet i Skåne ger vinden fritt spelrum med skador som följd. Orkanen som drabbade Skånes södra delar den 17 oktober 1967 var den svåraste i södra Skåne under de senaste 100 åren. Det blåste då 34 m/s i medelvind i Ystad och ännu mer vid Smygehuk, där vindmätaren blåste sönder innan vinden kulminerat. Stormen krävde minst fyra människoliv. Skånska rekordet för medelvind är från Kullens fyr, 37 m/s den 26 februari 1990. Mätningar av byvindhastighet har yngre anor än mätningar av medelvind. Det skånska byvindsrekordet är 42,2 m/s uppmätt vid Hallands Väderö vid stormen Simone den 28 oktober 2013.

Skånes väderrekord

Högsta temperatur	36,0°C i Ängelholm	30 juni 1947
Värmerekord maj månad Sverige	32,5° i Kristianstad (delas med Kalmar)	27 maj 1892
Värmerekord september månad Sverige	29,1° i Stehag	1 september 1975
Värmerekord november månad Sverige	18,4° i Ugerup vid Kristianstad (delas med Gladhammar i Småland)	2 november 1968
Värmerekord december månad Sverige	13,7° i Simrishamn (delas med Fårösund-Ar på Gotland)	24 december 1977
Lägsta temperatur	-34,0°C i Sjöholmen	26 jani 1942
Största dygnsnederbörd	158,7 mm i Båstad	26 juli 1937
Största månadsnederbörd	333,3 mm i Bäckaskog	juli 1959
Största årsnederbörd	1356.8 mm i Örkelljunga	2017
Största snödjup	100 cm i Sankt Olof	20 mars 1942
Största snödjupsökning på ett dygn	50 cm i Ystad	27 november 2010
Högsta medelvindhastighet	37 m/s på Kullen	27 februari 1990
Högsta byvindhastighet	42,2 m/s på Hallands Väderö	28 oktober 2013

Infrastruktur

Vägar

E6 genom Skåne är en av Sveriges mest trafikerade vägsträckor.

Motorvägshistoria. Skåne fick 1953 Sveriges första motorväg i den så kallade Autostradan mellan Malmö och Lund. Under 1960-talet byggdes motorvägsnätet ut mellan Malmö och Helsingborg. Med utgångspunkt från trafikplats Kronetorp (nästan mitt emellan Malmö och Lund) byggdes E6 norrut ut i etapper, inklusive motorvägsinfarter till Helsingborg. Kring 1970 hade hela västra Skåne en sammanhängande motorväg fram till Ängelholm. Först 1979 öppnades motorvägen över Hallandsåsen. När trafikplats Kropp (där E6 och E4 möts strax nordost om Helsingborg) invigdes 1977 var detta Sveriges första treplanskorsning. Samtidigt hade Malmö inre ringväg och en motorväg från E6 mot Malmö hamn öppnats. Senare har framförallt E4:an blivit motorväg (från Helsingborg till Smålandsgränsen), motorvägar har byggts ut från Malmö mot Trelleborg (E6), Sturup (E65) och Staffanstorp där vägen till Toftanäs är motorväg (Rv 11). E22 har också byggts ut till motorväg i etapper från Lund till Fogdarp och från Hörby norra trafikplats till Kristianstad. E22 har sedan också motorvägsstandard till Fjälkinge och etappen Fjälkinge Gualöv är snart färdigbyggd och ska vara klar i oktober 2025, sedan är det motorväg till Blekingegränsen. I samband med öppnandet av Öresundsförbindelsen öppnades också Malmö yttre ringväg. E6/E20 genom Skåne är f.n. under utbyggnad till sexfilig motorväg bl.a. på grund av den stora, till stora delar internationella lastbilstrafiken. Att få hela E22 Malmö-Karlskrona-Norrköping utbyggd till motorväg har varit ett regionalt önskemål.

De skånska motorvägarna hade redan från början internationell anslutning genom färjorna. När Öresundsförbindelsen blev färdig, anslöts denna till det övriga skånska motorvägsnätet och ersatte färjan mellan Malmö och Köpenhamn. Det skånska motorvägsnätet är idag dominerat av E6/E20, E4 E22 och Öresundsbron (E20) samt dess motorvägsanslutningar som knyter samman det skånska motorvägsnätet med Köpenhamn och kontinenten. Tätast trafik har E22 in mot Malmö (c:a 90 000 fordon/dygn) och E6/E20 utanför Lund c:a 60 000 fordon per dygn, varav 12 000 lastbilar. Övriga vägar i Skåne håller också en förhållandevis hög standard, med 2+1-vägar på flera hårt trafikerade vägsträckor.

Järnvägar

Järnvägarna i Skåne är även dessa väl utbyggda idag. Huvudlinjerna är till stora delar utbyggda för snabbtåg, men Västkustbanan mellan Helsingborg och Ängelholm är fortfarande ett krokigt enkelspår med starka lutningar mellan Maria och Helsingborg C där det är stora problem vid t.ex. en tågförsening. Det lokala järnvägsnätet har tät trafik i framförallt västra Skåne med Pågatåg och Öresundståg som dominerar de skånska järnvägarna. Öresundstågen går bland annat över Öresundsbron till Köpenhamn.

Järnvägsnätet i Skåne har, historiskt sett, varit extremt tätt och välutbyggt. Mönstret liknade de engelska järnvägarna, och bestod främst av privata banor som korsade landskapet och band samman städer som i ett spindelnät. Idag finns mycket få rester kvar av det, men större delen av det befintliga nätet används till persontågstrafik.

Befolkning

Landskapets drygt 1,2 miljoner invånare är mycket ojämnt fördelade. Längs kusten, mellan Ängelholm och Trelleborg och någon mil inåt land, bor cirka 900 000 av invånarna. Landskapets geografiska respektive demografiska mittpunkt skiljer sig sålunda kraftigt. Närheten till Danmark och Köpenhamn har alltid varit av betydelse för landskapet, men även närheten till Tyskland och Polen gör sig ofta påmind. Inte minst i form av fordon, från andra delar av kontinenten.

Orter i Skåne

Följande tätorter har fler än 10 000 invånare, enligt siffror från 2020:

1. Malmö, 325 069
2. Helsingborg, 113 828
3. Lund, 94 393
4. Kristianstad, 41 299
5. Landskrona, 33 466
6. Trelleborg, 30 808
7. Ängelholm, 29 490
8. Ystad, 20 195
9. Eslöv, 19 794
10. Hässleholm, 19 435
11. Staffanstorp, 16 854
12. Höganäs, 16 001
13. Höllviken, 15 598 (Vellinge kommun)
14. Bunkeflostrand, 15 212 (Malmö kommun)
15. Lomma, 13 772
16. Oxie, 13 575 (Malmö kommun)
17. Höör, 12 976
18. Svedala, 12 918
19. Bjuv, 10 911
20. Åhus, 10 487 (Kristianstads kommun)
21. Kävlinge, 10 030

Övriga kommunala centralorter med undantag av Burlöv (vars huvuddel ingår i Malmös tätort) med folkmängd 2020:

1. Åstorp, 9 703
2. Klippan, 8 874
3. Skurup, 8 626
4. Sjöbo, 8 478
5. Bromölla, 8 092
6. Osby, 7 758
7. Hörby, 7 692
8. Tomelilla, 7 239
9. Vellinge, 7 075 (ej största ort i Vellinge kommun)
10. Simrishamn, 6 844
11. Perstorp, 6 091
12. Båstad, 5 704
13. Örkelljunga, 5 534
14. Svalöv, 4 216
15. Broby, 3 561 (centralort i Östra Göinge kommun)

Turism och besöksmål

Varje år skapas en ny tavla gjord av äpplen i Kivik för den årliga äppelfestivalen.

Välbevarad bebyggelse kring Mattorget i Ystad.

Stenvalv i Glimmingehus

Turismen i Skåne omsatte 2008 17,6 miljarder kronor och gav sysselsättning åt 12 400 anställda på årsbasis. Den största andelen av turisterna kommer från Skåne och resten av Sverige, utländska turister stod för 2,8 miljoner övernattningar under 2008. De tre största grupperna av utländska turister utgjordes av tyskar, danskar och britter.

Städer och orter

I Skåne finns ett antal äldre städer med sevärd bebyggelse. I Ystad finns till exempel ett flertal korsvirkesmiljöer bevarade, i Malmö finns ett stort antal tegelhus från 1500-talet, i Helsingborg finns den medeltida riksborgen Kärnan medan Lund domineras av domkyrkan. Sevärda bebyggelsemiljöer från 1700-talet och 1800-tal finns i de flesta av Skånes gamla städer såsom Falsterbo, Skanör, Simrishamn och Åhus med flera. I nordväst, på Bjärehalvön, finns flera populära sommarorter som Båstad och Torekov. I sydöstra Skåne finns Österlen med bland annat det gamla fiskeläget Kivik. I sydvästra Skåne finns det utpräglade jordbrukslandskapet Söderslätt med otaliga småbyar.

Natur

Skåne rymmer tre nationalparker, Dalby Söderskog som stiftades 1918 samt de nyare nationalparkerna Stenshuvud (1986) och Söderåsen (2001). På Söderåsen ligger Skånes högsta punkt, vilken officiellt sett är namnlös trots ansatser att skapa ett namn.

Kulturhistoriska miljöer

Nio av Skånes städer har medeltida rötter och landskapet rymmer 500 kyrkor. Bland annat Lund och Ystad bevarar delvis ett medeltida gatunät. Skåne har 240 slott och herresäten, vilket är flest av alla landskap i Sverige. Bland slotten och herresätena finns Glimmingehus, Malmöhus och privata slott som Bosjökloster.

Fornlämningar

Bland Skånes fornlämningar finns Ales stenar och Kungagraven i Kivik liksom gravplatser från järnåldern, som Vätteryds gravfält.

Se även

• Österlen
• Söderslätt
• Skånska sevärdheter
• Skånska fornlämningar
• Skånska slott och herrgårdar
• Skåneland
• Naturreservat i Skåne
• Lista över Skånes kommuner
• Skånska

Referenser

Tryckta källor

• Riksdagens utredningstjänst (RUT), Finansiering av infrastrukturprojekt, , Dnr. 2008:1407
• Henrik Lerdam: len og lensmænd 1370-1443 (1996)
• Harry Christensen: Len og magt i Danmark 1439-1481 (1983)
• Louis Bobé, Gustav Graae og Fritz Jürgensen West: Danske Len (1916)
• Gustav Bang: Danske Len og Stamhuse (1906)
• Kristian Sofus August Erslev: Danmark-Norges len og lensmænd 1596-1660 (PDF) (1885)
• Kristian Sofus August Erslev: len og lensmænd i det sextende aarhundrede 1513-1596 (PDF) (1879)

Webbkällor

• Länsstyrelsen i Skåne län
• https://web.archive.org/web/20100812032401/http://www.kommuninfo.se/kommun.php?Kommunval=127

Vidare läsning

• Svenska turistföreningen (1919). Svenska turistföreningens årsskrift. 1919. Stockholm: Fören. Libris 428547. https://runeberg.org/stf/1919/ 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Skåne.
  Bilder & media
• Skåne och Blekinge i Edvard Cohrs, Cohrs' atlas över Sverige (1928)