Skandium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skandium
Nummer
21
Tecken
Sc
Grupp
3
Period
4
Block
d

Sc

Y
KalciumSkandiumTitan
   


Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Ämnesklass      Övergångsmetall
Relativ atommassa 44,955910(8) u
Utseende Silvervit
Fysikaliska egenskaper
Densitet 2985 kg/m3 (273 K)
Smältpunkt 1814 K ​(1541 °C)
Kokpunkt 3109 K ​(2836 °C)
Molvolym 15 × 10−6 m3/mol
Smältvärme 14,1 kJ/mol
Ångbildningsvärme 332,7 kJ/mol
Specifik värmekapacitet 586[1] J/(kg × K)
Molär värmekapacitet 25,52 J/(mol × K)
Ångtryck
Tr. (Pa) 1 10 100 1 k 10 k 100 k
Te. (K) 1645 1804 (2006) (2266) (2613) (3101)
Atomära egenskaper
Atomradie 162 pm
Kovalent radie 170 pm
van der Waalsradie 211 pm
Elektronaffinitet 18,1[2] kJ/mol
1:a jonisationspotential 633,1 kJ/mol
2:a jonisationspotential 1235 kJ/mol
3:e jonisationspotential 2388,6 kJ/mol
4:e jonisationspotential 7090,6 kJ/mol
5:e jonisationspotential 8843 kJ/mol
6:e jonisationspotential 10679 kJ/mol
7:e jonisationspotential 13310 kJ/mol
8:e jonisationspotential 15250 kJ/mol
9:e jonisationspotential 17370 kJ/mol
10:e jonisationspotential 21726 kJ/mol
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Ar] 3d1 4s2
e per skal 2, 8, 9, 2
Elektronkonfiguration
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd 3, 2,[3] 1[4] (amfoterisk)
Elektronegativitet 1,36 (Paulingskalan)
Normalpotential −2,03 V (Sc3+ + 3 e → Sc)
Diverse
Kristallstruktur Hexagonal tätpackad (hcp)
Kristallstruktur
Ljudhastighet µm/(m × K) (25 °C)
Termisk expansion 10,2 µm/(m × K) (25 °C)
Värmeledningsförmåga 15,8 W/(m × K)
Elektrisk konduktivitet 1,81 × 106 A/(V × m)
Elektrisk resistivitet 562 × m (20 °C)
Magnetism Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet 2,6 × 10−4[5]
Youngs modul 74,4 GPa
Skjuvmodul 29,1 GPa
Kompressionsmodul 56,6 GPa
Poissons konstant 0,279
Mohs hårdhet 736–1200
Identifikation
CAS-nummer 1333-74-0
Pubchem 783
RTECS-nummer MW8900000
Historia
Namnursprung Skandinavien[6][7]
Förutsägelse Dmitrij Mendelejev (1871)
Upptäckt och första isolation Lars Fredrik Nilson (1879)
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Skandiumisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
45Sc 100 % 45Sc, stabil isotop med 24 neutroner
46Sc syntetisk 83,79 dygn β- 2,220 46Ti
Säkerhetsinformation
GHS-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP)[8]
Pulver:
02 – Brandfarlig





Brandfarlig





H-fraser H228
P-fraser P210[8]

EU-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP)[9]
Pulver:
Brandfarlig





Brandfarlig
(F)





R-fraser R11
S-fraser S16, S43
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Skandium är ett grundämne och tillhör gruppen jordartsmetaller.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Skandium är en mjuk, silverglänsande metall som oxiderar långsamt i luft. Den påminner i sina egenskaper om lantanoiderna. Metallen och dess föreningar är inte giftiga och lagras inte i kroppen. [10]

Skandium är pyrofor och reagerar lätt med utspädda mineralsyror och vatten. [10]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Ämnet förekommer i sällsynta mineraler från Skandinavien och klassas tillsammans med yttrium som en sällsynt jordartsmetall. Allmänt i jordskorpan är förekomsten 5 - 25 ppm. [10]

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Skandium erhålls som biprodukt vid utvinning av uran och volfram. Man erhåller metallen genom att reducera skandiumfluorid med metalliskt kalcium. [10]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Existensen av skandium förutsågs av Dmitrij Mendelejev och grundämnet upptäcktes 1879 av Lars Fredrik Nilson (professor i kemi i Uppsala) i mineral från Ytterby gruva i Stockholms skärgård. Ämnet är uppkallat efter Skandinavien och metallen renframställdes först 1937. [10]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harry H. Binder: Lexikon der chemischen Elemente, S. Hirzel Verlag, Stuttgart 1999, ISBN 3-7776-0736-3.
  2. ^ ”Technical data for Scandium” (på engelska). periodictable.com. http://periodictable.com/Elements/021/data.html. Läst 24 november 2015. 
  3. ^ McGuire, Joseph C.; Kempter, Charles P. (1960). ”Preparation and Properties of Scandium Dihydride”. Journal of Chemical Physics "33": sid. 1584–1585. doi:10.1063/1.1731452. Bibcode1960JChPh..33.1584M. 
  4. ^ Smith, R. E. (1973). ”Diatomic Hydride and Deuteride Spectra of the Second Row Transition Metals”. Proceedings of the Royal Society of London. Series A, Mathematical and Physical Sciences "332" (1588): sid. 113–127. doi:10.1098/rspa.1973.0015. Bibcode1973RSPSA.332..113S. 
  5. ^ Weast, Robert C. (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Seiten E-129 bis E-145. ISBN 0-8493-0470-9. Werte dort sind auf g/mol bezogen und in cgs-Einheiten angegeben. Der hier angegebene Wert ist der daraus berechnete maßeinheitslose SI-Wert.
  6. ^ Royal Society of Chemistry – Visual Element Periodic Table
  7. ^ – Online Etymological Dictionary
  8. ^ [a b] Mall:Sigma-Aldrich
  9. ^ Mall:GESTIS.
  10. ^ [a b c d e] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

Se även[redigera | redigera wikitext]