Skrälingar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För svampsläktet, se Skrälingar (svampar)
Nordbor och skrälingar 900-1500. Grönt = Dorsetkulturen. Blått = Thulekulturen. Rött = Nordmän. Gult = Innu. Orange = Beothuk.

Skrälingar är den forntida beteckningen på inuiter (även kallade eskimåer) som användes av nordmän. Även urinvånareVinland, Amerika, det vill säga indianer kallades skrälingar i Erik den rödes saga och Grönlänningasagan.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet skräling är det enda ord som överlevt till nutiden av den gammalnorska dialekt som talades på Grönland. På modern isländska betyder det barbar men på färöiska urinnevånare i Grönland eller Kanada. Etymologin är osäker men den mest sannolika förklaringen är att det kommer från det gammalnorska ordet "skrá" som betyder "skinn". Inuiter och andra ursprungsfolk i trakten klädde sig i djurhudar, till skillnad från nordborna som klädde sig i ylle.

Teorin att ordet är besläktat med "skral" (isländska "skrælna") är däremot knappast riktig. Detta ord förekommer nämligen inte i medeltida norska texter, såsom de isländska sagorna, utan är ett lånord från 1600-talet från lågtyskan till de skandinaviska språken. I de medeltida texterna används ordet inte nedsättande.

Grönlänningarnas namn på sig själva är Kalaallit (singularis kalaaleq), vilket kan återgå på det norska skräling[källa behövs] (kombinationen skr är okänd i Inuit-språket) eller på det norska klæði (kläder).

Kontakter mellan nordbor och skrälingar[redigera | redigera wikitext]

Nordiska kolonister slog sig ner på Vinland kort efter att kontinenten upptäckts, i början på 1000-talet. Enligt sagorna rådde till en början fred mellan nordmän och skrälingar. De var nyfikna på varandra och bedrev i viss mån handel. I utbyte mot rött tyg fick nordmännen skinnvaror. Däremot vägrade de att handla med vapen. Snart råkade de båda grupperna emellertid i strid med varandra, till följd av missförstånd, girighet och överilade handlingar. Nordmännen var fåtaliga och efter ett par-tre år tvingades de överge sin bosättning. Däremot fortsatte kontakter till Vinland i århundraden.[1]

Nordmännens attityd[redigera | redigera wikitext]

Nordmännens attityd till skrälingarna var inte generös. De beskrivs som små, fula varelser med besynnerligt hår, stora ögon och breda kindknotor. De ansågs kunna slås ihjäl utan samvetsbetänkligheter. Skelettfynd visar att något ingifte med skrälingarna inte förekom, trots stor brist på kvinnor. Att kolonin på Grönland levde vidare till slutet på medeltiden får följaktligen skrivas på den begränsade kvinnoinflyttningens konto.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harrison & Svensson 2007, s. 153f, 161.
  2. ^ Harrison & Svensson 2007, s. 154, 169.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Dick Harrison & Kristina Svensson: Vikingaliv. Stockholm 2007, Natur och Kultur.