Skråväsen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Se även skrå (olika betydelser).

Skråväsen var ett organisationssystem för de borgare som var hantverkare. Yrkesutövarna inom de olika hantverksyrkena var sammanslutna i olika föreningar, skrån, med särskilda privilegier som innebar ett visst monopol inom deras arbete och borgerlig tunga. Privilegierna var ärftliga, precis som adelsväsendet och böndernas gårdar.

Skråväsendet innebär också att bara de som var medlemmar i ett skrå fick ägna sig åt yrket. Det var ett sätt att bygga upp stödjepunkter och viktigare handelscentra. Skråna hade sin största betydelse under senmedeltiden och 1500-talet. I Sverige upphävdes skråsystemet genom lag år 1846.

Skråsystemet[redigera | redigera wikitext]

Skrået var tidigare navet i hantverkarorganiseringen i Europa. Skråsystemet uppstod ursprungligen i Tyskland under medeltiden. Ordet skrå (tyska Schra) betyder ursprungligen berett skinnstycke, senare fick det dock betydelsen skriven stadga och syftar alltså på skråstadgan, skrånas privilegier. Det svenska ordet skrå användes inte av samtiden som en benämning på sammanslutningarna utan det är ett sentida påfund. Före stadgans införande kallades hantverkarorganisationerna för hantverkargillen.[1][2]

Skråsystemet hade till syfte att skapa trygghet och rättvisa för den enskilde men också att ge staten bättre möjligheter till inflytande och kontroll. Allmänt talat uppstod hantverksskråna ur behovet för hantverkarna att sluta sig samman för att motstå trycket från allt starkare lokal konkurrens och importerade varor. Skråna skulle stödja hantverkarna samt reglera marknaden och begränsa konkurrensen genom att kontrollera pris och kvalitet på de varor som salufördes men även övervaka rekryteringen av nya yrkesmän.

Från slutet av 1500-talet, i samband med att nationalstaterna uppstod, utvecklades skråna successivt till ett medel för staten att kontrollera hantverkarverksamheten. Statens råd fick bland annat insyn i skråets affärer och de kontrollerade även att produkterna var av bra kvalitet och att priset var ”rättvist”. Att priset var ”rättvist” innebar att varorna var kontrollerade av statens råd, så att köparen inte blev lurad. Det underlättade för handeln – om varorna var kontrollerade och om köpmännen visste att priset var ”rättvist” vågade de även handla med varor som de inte var experter på. Staten utformade också skråordningar som måste följas av alla skrån.

År 1621 ökade skrånas maktställning, då det blev bestämt att allt hantverk och handel utanför skråsystemet härmed var förbjudet. Hantverkare som inte var medlem i något skrå men ändå utövade sitt hantverkaryrke gjorde intrång på skråets verksamhetsområde och kallades bönhasar. De bekämpades genom rättsväsendet och därmed stoppades all form av konkurrens.

Skråna hade även vissa religiösa plikter.[1] De lydde till exempel under kyrkans läror och rättade sig efter regler för ärlighet och hederliga affärer. Även om skråna lade tonvikten vid hjälp åt sina egna medlemmar bedrev de också välgörenhet genom kyrkan. Många skrån hade församlingskyrkorna som samlingslokal, vilket tillförde respektabilitet och förstärkte skrånas religiösa syften.

I Sverige avskaffades skråsystemet 1846.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

I och med det ekonomiska uppsvinget och städernas framväxt uppstod det en marknad för hantverksprodukter och på så sätt ökade antalet hantverkare. Skråna uppstod bland annat för att minska den loka konkurrens och antalet importerade varor. Det är omstritt om hantverkare i början frivilligt inträdde i skråna eller om detta var något som påbjöds uppifrån för att öka kontrollen över hantverkarna.

Första gången ett svenskt skrå nämns vid namn i källorna är år 1356 då det samtidigt sägs att ingen i Stockholm får bli skräddare utan att ha godtagits som mästare. I Sverige infördes de första skråstadgarna i magistraten under 1400-talet. Den äldsta skråstadga som finns bevarad är från år 1412. Det var under 1700-talet och i synnerhet under frihetstiden som skråna, underblåsta av den merkantilistiska politiken kom att nå sin blomstringsperiod.[1]

Skråväsendet var en organisation för städernas borgerskap. Denna grupp var en jämförelsevis liten del av en stads befolkning. Mycket tyder på att borgerskapet stärkte inte bara sin ekonomiska utan också politiska position med hjälp av skråna under 1700-talets senare hälft. Borgerskapet blev på så vis en allt viktigare del i statsadministrationen.

I takt med moderniseringen och industrialismen blev skråväsendet sedan successivt otidsenligt, då de genom sin konservativa attityd och strikta regelverk motarbetade utvecklandet av näringslivet eftersom de inte anammade nya tekniker eller nya tankesätt. Systemet kritiserades hårt från liberalt håll av till exempel Adam Smith och angrips i Carl Jonas Love Almqvists liberala roman Det går an från 1838. År 1846 upplöstes skråsystemet i Sverige genom en lagändring som sade att hantverkare fick etablera sig fritt på landsbygden. År 1864 infördes total näringsfrihet, och det blev frivilligt att tillhöra en hantverkarorganisation, även i städerna, och det blev även möjligt för kvinnor att starta näringsverksamhet, då skråna hade varit en exklusivt manlig angelägenhet med få undantag. Den nya friheten för handel och nätverk blev en stark simulans för det ekonomiska livet. Stora delar av de traditionella hantverkaryrkena hade då övergått till manufakturer.[1][4]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Skråna bestod av:

Ett skrå leddes av en ålderman vars uppgift var att sammankalla skråmedlemmarna och att företräda skrået inför myndigheterna. Han hade även ofta en central roll i skråets interna kvalitetskontroll. Varje mästare drev en egen hantverkarverkstad. Om man ville öppna sin egen verkstad måste man först gå som lärling hos en mästare, under lärlingstiden gick man som en praktikant med mat och husrum som lön. Det kunde dröja flera år innan man kunde fullborda sin utbildning som gesäll. Gesällerna var alltså hantverkarlärlingar som avlagt gesällprov. De var i princip vanliga anställda och arbetade mot lön. Gesällprovet bestod i att förfärdiga något föremål eller liknande som var skråets specialitet, efter detta tilldelades den nyblivne gesällen ett s.k. gesällbrev. När man sedan lärt sig hantverkets alla hemligheter och ansågs vara duktig nog måste man göra ett mästarprov för att bli godkänd som mästare. Men om skrået ansåg att det redan fanns tillräckligt många mästare i staden fick man ändå inte öppna sin egen verkstad.

Skråna erhöll av staten ett legaliserat oligopol inom sitt verksamhetsområde. Magistraten hade en representant i skrået som följde verksamheten och såg till att skråstadgan (skrålagarna) följdes. Skråna fick inte bilda priskarteller och förväntades dela upp marknaden emellan sig. De olika mästarnas verkstäder skulle växa i samma takt, det var inte tillåtet för en mästares verkstad att växa på bekostnad av en annans.

Skråna var endast öppna för myndiga personer, vilket innebar att gifta och ogifta kvinnor i egenskap av omyndiga var uteslutna från dem. En änka var däremot myndig och kunde därför antas som skråmedlem, och änkor fick som regel tillstånd att fortsätta sina döda makars verksamhet fram till ett eventuellt omgifte[5] Änkor kunde också få tillstånd att bedriva andra yrken än vad deras avlidne make bedrivit.[5] I praktiken kunde dock även gifta och ogifta kvinnor få tillstånd av skrået att bedriva ett yrke, så som till exempel Elisabeth Jacobsdotter, som år 1709 fick tillstånd av skrået att verka som sämskare i Karlstad.[5] År 1460 listades 180 kvinnliga hantverkare i Stockholms skottebok, även om yrket endast finns specificerat för 18 av dem.[5] En kvinna kunde dock också få tillåtelse att bedriva handel utanför skråna, antingen som så kallad kontingentborgare eller genantborgare, som tillät drivandet av stora företag genom en avgift till staden, eller som månglerska, ett tillstånd för handel i mindre skala.[5] Exempel på detta är den ogifta Anna Christina Thoma, som fick skråets tillåtelse att bedriva sin döde fars affärsföretag i egenskap av kontingent- eller genantborgare, och den gifta Maria Cordtman, som bedrev storhandel med lärft (linne) separat från maken, som själv hade ett annat företag. Det fanns dock skrån som var exklusivt öppna för kvinnor och därför inte hade samma restriktioner, så som yrket roddarmadam och barnmorska.

Skråämbetet[redigera | redigera wikitext]

Skråämbetet utgjordes av alla mästare inom det geografiska område där skrået verkade. (I Tyskland fanns det mästare som var med i skrået, men som ändå stod utanför skråämbetet, men inte i Sverige.) Om det fanns tre mästare i en stad skulle de slå sig samman och bilda ett skråämbete. I annat fall fick de ansluta sig till ett ämbete i en annan stad. Skråämbetet höll sina möten i en speciell sammanträdeslokal, och i en "skråkista" förvarades saker som anteckningsböcker för protokoll och skråets sjukkassa. I skråkistan fanns även skråets "välkomma", ett dryckeskärl, ofta i form av ett silversmedsarbete, av rituell karaktär. När välkomnan stod framme var man tvungna att låta alla inbördes tvister vila.

Skråsystemet idag[redigera | redigera wikitext]

I vissa hantverk lever lärling, gesäll och mästarsystemet kvar än idag. Om man väljer att exempelvis utbilda sig till frisör, kock, målare, snickare eller i något annat hantverk så får man ofta möjlighet att göra ett gesällprov. Klarar man provet så får man ett gesällbrev, alltså ett intyg på att man inte längre är lärling utan gesäll. Som gesäll kan man fortsätta att vidareutbilda sig för att sedan göra ett mästarprov, precis som det fungerade under tiden då skråsystemet var verksamt. Det sker speciellt inom ramen för Fabriks- och hantverksföreningen, som har en omfattande verksamhet i landet. När skråsystemet avvecklades valde många hantverkare att ansluta sig lokalt till denna förening. Vissa av skrånas traditioner finns enligt sagesmännen själva bevarade i ordensväsendet såsom frimurarorden och Odd Fellow-orden.

Det spekuleras i huruvida gesällorganisationerna, vilka i Sverige var illegala, utgjorde ett förstadium till fackföreningarna.

Skrån[redigera | redigera wikitext]

Här är en lista över de flesta skrån som funnits i Sverige:[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Magnusson, Lars (1997). Sveriges ekonomiska historia. ScandBook AB, Falun: Tiden Athena. sid. 120-125, 160, 227, 258 f. ISBN 91-518-2984-3 
  2. ^ [a b] Söderlund, Ernst (1949). Den svenska arbetarklassens historia - Hantverkarna II frihetstiden och den gustavianska tiden. Stockholm 
  3. ^ Rothstein, Bo; Öberg, et al. (2010). Politik som organisation. Stockholm: SNS Förlag. sid. 98. ISBN 9789186203375 
  4. ^ Norborg, Lars-Arne (1988). Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Norstedts Tryckeri, Stockholm: Esselte Studium AB. sid. 43, 165 f. ISBN 91-24-35202-0 
  5. ^ [a b c d e] Ohlander, Ann-Sofie : Tusen svenska kvinnoår, 2008. Upplaga 3. uppl.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Hantverk i Sverige (1989)