Skunck
| Skunck | |
 ett bepansrat och sporrförsett ben på blått fält (den norska Skancke-ättens vapen) | |
| Förgrenad ur | Skancke |
|---|---|
| Stamfar | Nicolaus Skunck (1614–1676) |
| Adlad | 1660 |
 Sveriges riddarhus | |
| Introducerad | 1660 |
| Grad | Adlig ätt nr 660 |
| † Utslocknad i Sverige | |
| Utslocknad | efter 1732 |
Skunck är en variant av efternamnet Skancke som burits av en svensk-norsk släkt, där en gren adlats Skunck i Sverige, [1] denna svenska ätt utdog efter 1732.[2] Namnet Skunck har inte anknytning till djuret skunk, utan härleds ur det äldre namnet för ett ben, skank, och med koppling till tyskans schenkel, som med ätten von Schinkel.
- Vapen: ett bepansrat och sporrförsett ben på blått fält (den norska Skancke-ättens vapen)
Den äldste anfadern skall ha varit en herr Olof, som levde på 1500-talet. Han skall ha tillhört den jämtlandska/norska medeltida riddarätten Skancke och var antingen komminister i Ovikens församling i Jämtland eller kyrkoherde i Vassunda församling i Uppland. Dennes son Petrus Olai Skunck var kyrkoherde i Vassunda. Efter att ha upptäckts driva otukt med klockarens hustru inne i kyrkan, blev han dömd till döden och halshuggen 1636.
Av Petrus Olai Skuncks söner blev Samuel Skunck (1632–1685) professor i teologi och grekiska samt rektor vid Uppsala universitet. En äldre broder Nils eller Nikolaus Skunck gjorde karriär som domare och ämbetsman och slutade som landsdomare (lagman) i Blekinge. Han adlades 1660 med oförändrat namn och introducerades samma år med nummer 660 på Riddarhuset och den norska Skancke-ättens vapen.
Den adliga ätten Skunck utslocknade med sonsonen Nils Skunck, som 1716 var generaladjutant i armén i Skåne och som troligen dog ogift.[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Adel. ätten Skunck, N:o 660, † i Gabriel Anrep: Svenska adelns ättar-taflor (1858–1864), del 3, sida 795.
- ^ Skunck nr 660 på Adelsvapen-Wiki