Slaget om Galizien

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Slaget om Galizien
Del av Första världskriget
Battle of Galicia August 1914 Bitka za Galicijo avgust 1914.svg
Karta visande arméernas rörelser med de österrikisk-ungerska och ryska markerade i rött respektive blått.
Ägde rum 23 augusti - 11 september 1914
Plats Galizien, Österrike-Ungern
Resultat Rysk seger
Stridande
Österrike-Ungern Österrike-Ungern Tsarryssland Kejsardömet Ryssland
Befälhavare och ledare
Österrike-Ungern Conrad von Hötzendorf
Österrike-Ungern Ärkehertig Fredrik
Österrike-Ungern Viktor von Dankl
Österrike-Ungern Moritz von Auffenberg
Österrike-Ungern Rudolf von Brudermann
Österrike-Ungern Eduard von Böhm-Ermolli
Österrike-Ungern Hermann Kövess
Österrike-Ungern Heinrich von Kummer
Tsarryssland Nikolaj Ivanov
Tsarryssland Anton von Saltza
Tsarryssland Aleksej Evert
Tsarryssland Pavel Pleve
Tsarryssland Nikolaj Ruzskij
Tsarryssland Aleksej Brusilov
Styrka
Österrike-Ungern 1:a armén
Österrike-Ungern 2:a armén
Österrike-Ungern 3:e armén
Österrike-Ungern 4:e armén

(totalt: 1 000 000 man)

Tsarryssland 3:e armén
Tsarryssland 4:e armén
Tsarryssland 5:e armén
Tsarryssland 8:e armén

(totalt: 1 200 000 man)

Förluster
200 000 döda och sårade
100 000 tillfångatagna
250 000 döda och sårade
45 000 tillfångatagna

Slaget om Galizien (alternativt slaget vid Lemberg) kallas de strider på första världskrigets östfront som utkämpades i Galizien mellan Österrike-Ungern och Ryssland  från 23 augusti till 11 september 1914. Slaget inleddes med en misslyckad österrikisk offensiv mot Polen och kulminerade i serie ryska motanfall, som slutligen pressade tillbaka österrikarna till Karpaternas fot.

Upptakt[redigera | redigera wikitext]

Efter att Tyskland förklarat krig mot Ryssland den 1 augusti 1914, skickades sju av dess åtta arméer västerut för att ta itu med Rysslands allierade Frankrike. På grund av detta förfogade tyskarna endast över en armé i Ostpreussen, och vädjade därför till sin egen allierade Österrike-Ungern att lasta av genom en offensiv mot ryssarna i Galizien.

Den österrikiske generalstabschefen Franz Conrad von Hötzendorf hade redan tidigare gjort upp planer för ett sådan offensiv, men då dubbelmonarkin samtidigt befann sig i krig mot Serbien, så blev han tvungen att dela  sina styrkor.

Från början hade Conrad avdelat arméns huvudstyrka till den serbiska fronten, men då han underrättades om tyskarnas svårigheter i Ostpreussen tvingades han att ändra planerna och lägga tyngdpunkten på Ryssland.[1]

Österrikisk mobilisering och förberedelser[redigera | redigera wikitext]

Enligt den reviderade krigsplanen skulle dubbelmonarkins sex arméer delas upp i två grupper. Den största av dessa, den s.k. A-formationen, (bestående av 1:a, 3:e och 4:e arméerna) skulle grupperas mot ryssarna i Galizien, samtidigt som en mindre Balkan-formation (5:e och 6:e arméerna) skulle ta itu med Serbien. En tredje B-formation, bestående av 2 armén, skulle sedan hållas i reserv för att kunna sättas in varhelst den behövdes.[2]

Den österrikiska planen såg mycket bra ut på pappret, men krävde mycket omfattande trupptransporter. Den byggde även på avancerade avgöranden kring vilka nationaliteter som skulle sättas in på vilka frontavsnitt. Ändringarna i mobilseringsplanen medförde att kommunikationssystemet överbelastades och trupprörelserna fördröjdes avsevärt. Många enheter fick marschera i dagar för att komma fram till de järnvägsstationer de beordrats, bara för att upptäcka att det där inte fanns några tåg som kunde transportera dem till fronten.[3]

Som exempel kan nämnas att den österrikiska 2:a armén, som från början hade avdelats till Serbien, fick order att vända norrut mitt under mobiliseringen, vilket tog avsevärd tid. Förseningarna betydde att 2:a armén inte hann fram till fronten förrän efter dem galiziska offensiven väl hade inletts.[1] Efter en förvirrad mobilisering intog österrikarna sina anfallspositioner under dagarna mellan den 8 och 14 augusti. Den 17 augusti anlände också Conrad med sin stab till fronten och inrättade sitt högkvarter i den befästa staden Przemyśl.[4]

Inför offensiven uppgick de österrikiska styrkorna i Galizien till drygt 1 miljon man. Tanken var att den viktigaste framryckningen skulle företas av Viktor von Dankls och Maritz von Auffenbergs 1:a och 4:e arméer som skulle rycka fram mellan floderna Wisła och Bug mot området kring staden Lublin. Den svagare 3:e armén, ledd av Rudolf von Brudermann, skulle genomföra en begränsad framryckning för att skydda 4:e arméns flank.[1]

Rysk mobilisering och uppmarsch[redigera | redigera wikitext]

Vid krigets utbrott visade sig den ryska mobiliseringen gå mycket snabbare och möttes med större entusiasm än ryssarna själva hade förutsett, särskilt i städerna. Redan 14 augusti hade ryssarna 27 divisioner redo för strid, 21 augusti 42 divisioner. 1 september fanns 90 ryska divisioner redo i Europa samt ytterligare 20 i Kaukasus. Den snabba mobiliseringen gjorde att ryska armén ansåg sig redo att inleda två offensiver samtidigt, en mot Tyskland och en mot Österrike-Ungern.[5]

Längs den 33 mil långa fronten ställdes österrikarna inledningsvis mot fyra ryska arméer ( 3:e, 4:e, 5:e och 8:e). Ryssarnas samtida offensiv i Ostpreussen fördröjde emellertid deras uppmarsch.[1]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Österrikiska framgångar[redigera | redigera wikitext]

Conrad hoppades kunna utnyttja ryssarnas långsamma  uppmarsch till att förekomma dem och inledde därför sin egen offensiv den 23 augusti. Även Stavka (det ryska överkommandot) hade beslutat sig för att tidigt gå till anfall och resultatet blev att båda sidor överraskades när de stötte på varandra.[1] På offensivens första dag stötte Dankls 1:a armé samman med den ryska 4:e armén vid Kraśnik och tvingade den till reträtt med stora förluster. Motgången fick Stavka att skicka Pavel Pleves 5:e armé till 4:e arméns hjälp. Under omgrupperingen anfölls dock 5:e armén vid Komarów av Auffenbergs 4:e armé och besegrades.[6][1]

Lyckan vänder[redigera | redigera wikitext]

Samtidigt som Dankls och Auffenbergs arméer stötte nordost mot Warszawa, satte sig von Brudermanns 3:e armé i rörelse.  Vad varken Brudermann eller det österrikiska överkommandot visste, var dock att den tyngsta ryska offensiven skulle ske i södra Galizien.[6] Den 26 augusti gick Aleksej Brusilovs och Nikolaj Ruzskijs 8:e och 3:e arméer till anfall mot den försvagade österrikiska 3:e armén vid Gnila Lipa. Efter fyra dagars strider drog sig österrikarna tillbaka efter att förlorat 20 000 man och 70 kanoner. Den 3 september anslöt sig även Pleves 5:e armé till offensiven och intog Lemberg, vilket var en svår motgång för österrikarna. Anländandet av den österrikiska 2:a armén från den serbiska fronten möjliggjorde en motoffensiv, men de förvirrade striderna slutade trots detta i en allmän österrikisk reträtt.[7]

Löjtnanten Miklós Kozma von Leveld vid det österrikisk-ungerska 10:e husarregementet beskrev reträtten enligt följande:

En outplånlig bild har etsat sig fast hos mig. I en svacka flyter en å rakt igenom en by som ligger längs båda stränderna. Över ån finns en smal träbro. I denna gryta och på den smala bron trängs nu infanteri, artilleri, kavalleri, sårade, ammunitionsvagnar och trossförband som alla försöker ta sig tillbaka. Vad är det för ordning att låta trossen finnas så nära bakom förbanden att bristen på manöverutrymme gör att allt blir kaos? Vägen är fullständigt blockerad av hopblandade förband så man bara mycket långsamt rör sig mot bron.
– Miklós Kozma von Leveld, löjtnant vid 10:e husarregementet.

Conrad hoppades kunna upprätta en ny linje längs floden San, men då ryssarna höll på att komma ikapp fortsatte reträtten till foten av karpatiska bergen.[8]

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Vid slagets slutskede hade både sidor lidit enorma förluster. Av en ursprunglig styrka på drygt 1 200 000 man förlorade ryssarna 250 000 stupade och sårade samt 45 000 tillfångatagna. De österrikiska förluster var ännu större och uppgick till 200 000 döda och sårade samt 100 000 krigsfångar. Motgångarna i Galizien skedde samtidigt som österrikarna led svåra nederlag i Serbien och blev ett hårt slag för dubbelmonarkins stridskrafter.[9] Österrike-Ungerns sammanlagda förluster vid årsslutet uppgick till 1 269 000 man, varav 155 000 stupade, 480 000 sårade och 348 000 saknade. Ytterligare 285 000 man var dessutom svårt sjuka. Dubbelmonarkins stående armé hade närmast blivit utplånad och skulle behöva återuppbyggas från grunden.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Willmot, H.P. (2003). Första världskriget ISBN 91-0-010250-4
  • Neiberg, Michael S.; Jordan, David (2005) Första världskriget, Band 3. Östfronten 1914-1920 - från Tannenberg till det Rysk-polska kriget
  • Smedberg, Marco (2015). Första världskriget ISBN 978-91-86297-00-8
  • Schindler, John.R. (2015). Fall of the Double Eagle: The Battle for Galicia and the Demise of Austria-Hungary ISBN 9781612347653 (på engelska)
  • Buttar, Prit (2016). Collision of Empires: The War on the Eastern Front in 1914 ISBN 9781472813183 (på engelska)
  • Buttar, Prit (2017). Germany Ascendant: The Eastern Front 1915. ISBN 9781472819376 (på engelska)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Smedberg, Marco (2015). ”Österrikisk-ungerska motgångar”. Första världskriget. Historiska Media. sid. 68. ISBN 978-91-86297-00-8 
  2. ^ Buttar, Prit (2016). ”Austria-Hunagry: The Other Sick Man Of Europe” (på Engelska). Collision of Empires: The War on the Eastern Front in 1914. Osprey Publishing. sid. 73. ISBN 9781472813183 
  3. ^ Första världskriget, Band 3. Östfronten 1914-1920 - från Tannenberg till det Rysk-polska kriget. sid. 27-28 
  4. ^ Schindler, John .R (2015). ”To Warsaw!” (på Engelska). Fall of the Double Eagle: The Battle for Galicia and the Demise of Austria-Hungary. sid. 150 
  5. ^ Första världskriget, Band 3. Östfronten 1914-1920 - från Tannenberg till det Rysk-polska kriget, Michael S. Neiberg & David Jordan. s. 30-32.
  6. ^ [a b] Willmott, H.P. (2003). ”Fronterna i öster och på Balkan”. Första världskriget. Albert Bonniers förlag. sid. 47. ISBN 91-0-010250-4 
  7. ^ Smedberg, Marco (2015). Första världskriget. sid. 69 
  8. ^ Buttar, Prit (2017) (på Engelska). Germany Ascendant: The Eastern Front 1915 sid 60. sid. 60. ISBN 9781472819376 
  9. ^ Smedberg, Marco (2015). ”Österrikisk-Ungerska motgångar”. Första världskriget. Historiska Media. sid. 70. ISBN 9789175453514 
  10. ^ Schindler, John R. (2015). ”Aftermaths” (på Engelska). Fall of the Double Eagle: The Battle for Galicia and the Demise of Austria-Hungary. Potomac Books Inc. sid. 270. ISBN 9781612347653