Slaget vid Fehrbellin
| Slaget vid Fehrbellin | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Skånska kriget | |||||||
 | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Brandenburg
|
 Sverige
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Fredrik Vilhelm av Brandenburg
|
 Wolmar Wrangel
| ||||||
| Styrka | |||||||
| 7 000-8 000[1] 13 kanoner |
7 000 infanteri[1] 28 kanoner | ||||||
| Förluster | |||||||
| 500-600 döda och sårade[1] | 500-600 döda och sårade[1] | ||||||
| |||||
- För slaget år 1758 se Slaget vid Fehrbellin (1758)
Slaget vid Fehrbellin var ett slag mellan Sverige och kurfurstendömet Brandenburg den 18 (enligt den julianska kalendern) eller 28 (enligt den gregorianska kalendern) juni 1675 vid orten Fehrbellin, 50 kilometer nordväst om Berlin. Trots att den svenska förlusten vid Fehrbellin ansågs som försumbar räknat i fallna soldater, blev de politiska konsekvenserna stora. Brandenburg utnyttjade segern i den politiska propagandan. Följden blev att furstbiskopen av Münster och de lüneburgska hertigarna förklarade Sverige krig. Senare följde även en dansk krigsförklaring och det skånska kriget.
Bakgrund
Under åren 1675 - 1679 var Sverige involverat i krig på flera håll; i Nordtyskland mot Brandenburg, i Skåne mot Danmark, i Bohuslän och Jämtland mot norska styrkor och i södra Östersjön mot Danmark och Nederländerna. Kriget började i Nordtyskland sedan den svenska armén ryckt in i Brandenburg i slutet av år 1674 för att få vinterkvarter. Efter vintern bröt den svenska styrkan upp och drog mot sydväst. Detta fick den brandenburgske kurfursten Fredrik Vilhelm att bryta upp från sitt vinterkvarter och möta den svenska armén. Den 13 juni 1675 bröt han in i Brandenburg och två dagar senare övermannades en svensk postering om 500 dragoner vid byn Rathenow. 400 dragoner dog och resten togs tillfånga.[2]
Slaget
.jpg)
Genom överfallet i Rathenow var den svenska arméns två delar åtskilda. Den svenske befälhavaren Wolmar Wrangel försökte ta sig runt för att förena sig med den övriga svenska armén, som stod under befäl av hans halvbror Carl Gustaf Wrangel. Kurfursten förföljde honom och hann före till Fehrbellin, där brandenburgarna förstörde bron över floden Rhin. Carl Gustaf Wrangel hade tänkt komma Wolmar Wrangels trupper till mötes, men kom för sent till Fehrbellin och de brandenburgska trupperna drev dem på flykt. Därmed fick Wolmar Wrangel klara sig på egen hand, utan stöd från den övriga armén. Wolmar Wrangels trupper marscherade mot Fehrbellin och 300 man avdelades för att ersätta den förstörda bron. Under marschen anfölls svenskarna av de brandenburgska trupperna, när de befann sig ungefär sex kilometer från floden. För att möta anfallet ställdes armén upp i slagordning tvärs över vägen på en höjd utanför byn Hakenberg. Inledningsvis slogs det brandenburgska anfallet tillbaka, men från en obesatt höjd till höger om de svenska trupperna inledde brandenburgarna beskjutning av svenskarna från fyra kanoner. Svenskarna försökte jaga bort dem, men drevs tillbaka. Wrangels mål var att hålla stånd tills flottbron blivit färdig. Därför lät han den högra flygeln svänga upp mot den höjd som hölls av de brandenburgska trupperna, medan centern och vänsterflygeln drog sig ur för att gå mot Fehrbellin. En häftig strid bröt ut vid anfallet mot höjden, men sedan brandenburgarna fått förstärkningar orkade svenskarna inte hålla emot, utan det utbröt en flykt genom Hakenberg mot Fehrbellin. Wolmar Wrangel höll på att tas tillfånga, men lyckades undkomma. Svenskarna fick under tiden förstärkning med åtta kanoner, vilket gjorde att det brandenburgska anfallet kom av sig. När Wrangel kom fram till Fehrbellin mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen var flottbron klar och de kunde ta sig över floden. Förlusterna uppgick till mellan 500 och 600 döda och sårade på båda sidor.[2]
Följder
Slaget vid Fehrbellin var ett litet slag, men det fick stor psykologisk betydelse. Sveriges militära anseende skadades, medan kurfursten Fredrik Vilhelms anseende stärktes och han benämndes fortsättningsvis "den store kurfursten". Han fick också en ökad tilltro till sin egen armé.[2] Omfattningen av det inträffade förstorades alltmedan nyheten spreds över Europa och flera av Sveriges allierade förklarade sig neutrala eller bytte sida: hertigarna av Hannover och Pfalz-Neuburg, kurfursten av Bayern, furstarna av Lüneburg och furstbiskopen av Münster. Den 18 juli 1675 förklarade kejsaren av det Tysk-romerska riket Sverige krig och Danmark gjorde detsamma den 2 september. Slaget vid Fehrbellin har senare kommit att framställas som avgörande i preussisk och tysk historia och monument har rests på slagfältet.[1]
Se även
Källor
- Kuvaja, Christer: Krigen kring Östersjön - Karolinska krigare 1660-1721, Schildts Förlags AB, Helsingfors 2008, ISBN 978-951-50-1823-6
- Ericson, Lars m.fl.: Svenska slagfält, Wahlström & Widstrand, 2003, ISBN 91-46-20225-0