Slaget vid Fort Carillon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Fort Carillon
Del av Fransk-indianska kriget
The Victory of Montcalms Troops at Carillon by Henry Alexander Ogden.JPG
Montcalm hyllas sedan de brittiska
anfallen slagits tillbaka.
Ägde rum 8 juli 1758
Plats Fort Carillon
Utfall Fransk seger
Resultat Invasionen av Kanada fördröjdes med ett år
Stridande
Kungariket Storbritannien Storbritannien

Irokesförbundet

Kungariket Frankrike Frankrike

Kanadas sju nationer

Befälhavare/ledare
James Abercromby Louis-Joseph de Montcalm
Styrka
6 400 reguljära soldater från brittiska armén
9 000 man provinstrupper
Reguljära soldater från franska armén och franska marinkåren samt kanadensiska milismän, sammanlagt 3 600 man.
Förluster
1944 stupade, sårade och saknade. 372 stupade, sårade och saknade.
Kronoskaf: 1758-07-08 - Battle of Carillon

Slaget vid Fort Carillon utkämpades den 8 juli 1758. En överlägsen brittisk styrka genomförde ett flertal frontalanfall mot franska ställningar bakom förhuggningar, men led ett blodigt nederlag. Den franska segern fördröjde den brittiska invasionen av Kanada med ett år.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Fälttågssäsongen 1758 hade den brittiska armén i Nordamerika tre mål i kriget mot Nya Frankrike; tre franska fästningsverk skulle erövras: Louisbourg, Fort Duquesne och Fort Carillon.[1] För den sistnämnda uppgiften samlade generalmajor James Abercromby en armé i södra änden av Lake George. Det var den största armé som dittills hade samlats i Nordamerika och bestod av mer än 15 000 soldater.[2]

Striden[redigera | redigera wikitext]

Karta som visar britternas landstigningsplats (Landing Place); vägen över mårkan (Portage Road); den väg som de brittiska trupperna tog (Road Followed by British on Landing).
Plan över slaget vid Fort Carillon.

I början på juli seglade Abercrombys armé på mer än 1500 barkasser och pråmar norrut och landsteg den 6 juli vid sjöändan, där mårkan ner mot Fort Carrilon började. Britterna ryckte sedan fram genom skogen så att man kunde gruppera sig på landsidan bakom det franska fortet. Under tiden grupperade den franske befälhavaren Louis-Joseph de Montcalm sina åtta reguljära bataljoner så att de kunde möta britterna bakom förhuggningar. Det franska marininfanteriet, den kanadensiska milisen och de indianska allierade var utspridda i de anslutande skogspartierna. Det fanns bergshöjder varifrån Abercrombys belägringsartilleri lätt kunde ha skjutit sönder fortet, men detta skulle ha tagit flera veckor och generalen ville ha en snabb seger. Hans ingenjörer försäkrade också honom att de franska ställningarna var svaga. Abercromby beslöt därför att genomföra ett frontalanfall. Detta tog sin början vid middagstid den 8 juli och kostade den brittiska armén nästan tvåtusen man utan att man lyckades bryta in i de franska ställningarna. Abercromby gav då upp och beordrade reträtt söderut.[2]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

På natten evakuerade britterna sitt artilleri och sina sårade. I gryningen embarkerade man sina båtar och återvände till lägret vid Lake George. Franska spaningspatruller fann övergivna ställningar och tecken på att de brittiska trupperna hade gripits av panik.[3] Den franska segern vid Fort Carrilon hade stoppat den brittiska invasionen av Kanada.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Middleton 1979.
  2. ^ [a b] Chartrand 1995, sid. 29.
  3. ^ Kronoskaf: 1758-07-08 - Battle of Carillon 2015-03-27.
  4. ^ Chartrand 1995, sid. 30.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • René Chartrand (1995), Canadian Military Heritage, Volume II 1755-1871 (Montreal: Art Global Inc.).
  • Richard Middleton (1979), "Abercromby, James", Dictionary of Canadian Biography (Toronto University Press, 1979), vol. IV: 4-5.