Slaget vid Hattin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Slaget vid Hattin
Del av Korstågen
Hattin Estoire d'Eracles.jpg
Slaget vid Hattin, från ett 1400-talsmanuskript.
Ägde rum 4 juli 1187
Plats Hittin, nära Tiberias
Resultat Avgörande Ayyubidisk seger
Stridande
Armoiries de Jérusalem.svg Kungariket Jerusalem
Cross of the Knights Templar.svg Tempelherreorden
Cross of the Knights Hospitaller.svg Malteserorden
Lazarus cross.svg Sankt Lazarusorden
Armoiries Bohémond VI d'Antioche.svg Furstendömet Antiochia
Flag of Ayyubid Dynasty.svg Ayyubiderna
Befälhavare och ledare
Armoiries de Jérusalem.svg Guy av Lusignan (tillfångatagen)
Armoiries de Jérusalem.svg Raymond III av Tripoli
Armoiries de Jérusalem.svg Balian av Ibelin
Cross of the Knights Templar.svg Gerard de Ridefort (tillfångatagen)
Armoiries Bohémond VI d'Antioche.svg Reynald av Châtillon (tillfångatagen)
Flag of Ayyubid Dynasty.svg Saladin
Styrka
20 000 man[1] 30 000 man[3]
Förluster
17 000 man Lätta förluster

Slaget vid Hattin ägde rum den 3-4 juli 1187 vid foten av berget Hattin väster om Gennesaretsjön nära Tiberias och var ett avgörande slag under perioden mellan andra och tredje korstågen. Den ayyubidiska hären under Saladin vann en betydande seger och tillfångatog Jerusalems kung Guy av Lusignan samt ett antal av korsfararstaternas härförare, vilket lade grunden för Saladins erövring av kungariket Jerusalem som i sin tur ledde fram till det tredje korståget två år senare.

Bakrgrund[redigera | redigera wikitext]

När Balduin V dog 1186 blev Guy of Lusignan Jerusalems kung, genom sin hustrus rätt då han gift sig med Balduins mor Sibylla. Kungariket Jerusalem upplevde vid denna tid en splittring mellan två grupperingar, den ena bestående av Guy, Sibylla och några stormän som Reynald av Châtillon, Gerard de Ridefort och Tempelherreorden; där den andra grupperingen leddes av Raymond III av Tripoli. Raymond hade varit regent åt Balduin V och vid dennes stöd så valde Raymond att stödja Isabella I:s tronanspråk. Den muslimska krönikören och historikern Ibn al-Athīr hävdade att Raymond var i ett "öppet uppror" mot Guy, men öppet krig förhindrades genom att Humphrey av Toron svor trohet till Guy, vilket avslutade arvskonflikten.

Samtidigt som dessa tronstrider pågick hade Saladin blivit Egyptens vesir 1169 och erövrat Damaskus (1174) och Aleppo (1183), vilket gjorde att han kontrollerade korsfararstaternas södra och östra flanker. Han enade också de olika stridande fraktionerna i området och övertygade dem om att han skulle leda ett heligt Krig för att driva de kristna frankerna från Jerusalem. Dock ingick Saladin ofta strategiska vapenstillestånd med de kristna staterna när det fanns behov av att hantera politiska problem i den muslimska världen, och en sådant avtal ingicks 1185. Ett rykte som gick bland de kristna var att Raymond III hade ingått en överenskommelse med Saladin om fred i utbyte mot att Saladin erkände Raymond som kung i Jerusalem, ett rykte som återgavs av Ibn al-Athīr men som inte kunnat bevisas stämma.

1187 bröt dock Reynald av Châtillon fredsöverenskommelsen genom att plundra en muslimsk karavan mot Mecka, vilket fick Saladin att förklara krig och skicka sin son Al-Afdal ibn Salah ad-Din och emiren Gökböri för attutföra räder i området kring Akko. Gerard de Ridefort och Tempelherreorden mötte Gökböri i slaget vid Cresson i maj, där Gökböri vann en betydande seger. I juli belägrade Saladin Tiberias, men kunde inte hålla staden. Johanniterorden rådde Guy of Lusignan att inte vidare provocera Saladin, men Guy följde inte det utan följde istället Gerard de Rideforts råd att avancera och söka ett avgörande mot Saladin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Konstam, A. (på engelska). Historical Atlas of The Crusades. sid. 133 
  2. ^ Madden, Thomas (2005) (på engelska). Crusades The Illustrated History. Ann Arbor: University of Michigan Press. sid. ? 
  3. ^ Konstam, A. (på engelska). Historical Atlas of The Crusades. sid. 119 

Källor[redigera | redigera wikitext]