Sjöslaget vid Hogland

För andra betydelser, se Hogland (olika betydelser).

Sjöslaget vid Hogland
Del av Gustav III:s ryska krig
Hertig Karl på skeppet Konung Gustaf III under slaget sedan det ryska linjeskeppet Vladislaff strukit flagg, målning av Per Krafft d.y.
Ägde rum 17 juli, 1788 Plats Ön Hoglands norra spets, Finska viken Resultat Oavgjort
Stridande
Sverige	Kejsardömet Ryssland
Befälhavare och ledare
Hertig Karl Anton Johan Wrangel Otto Henrik Nordenskiöld	Samuel Greigh Martin von Dessen Timofej Kosljaninov Aleksej Spiridov
Styrka
15 linjeskepp 7 fregatter	17 linjeskepp 7 fregatter
Förluster
1 linjeskepp erövrat 300 döda 851 sårade och tillfångatagna	1 linjeskepp erövrat 600 döda 1.167 sårade och tillfångatagna

Sjöslaget vid Hogland var ett sjöslag som utkämpades den 17 juli 1788 under Gustav III:s ryska krig. De svenska och ryska flottorna drabbade samman i en sex timmar lång strid vid ön Hoglands norra spets. Den nybyggda svenska flottan leddes nominellt av den yngre brodern till den svenske kungen Gustav III, hertig Karl av Södermanland. Den ryska befälhavaren var amiral Samuel Greigh. Under striderna dödades 300 svenskar och 600 ryssar. Den ryska flottan var större till numerären men det svenska artilleriet var överlägset. Striden kom att bli oavgjord eftersom de båda flottornas fördelar utjämnade oddsen. En av de främsta orsakerna till att svenskarna inte kunde avgöra slaget var att man fick brist på ammunition. Efter slaget drog sig den svenska flottan tillbaka till Sveaborg och stannade kvar där i fyra månader innan man kunde dra sig tillbaka till Karlskrona inför vintern.

Bakgrund

Vid krigsutbrottet 1788, planerade svenskarna att snabbt erövra Sankt Petersburg. En svensk armé, stödd av den svenska skärgårdsflottan (49 fartyg, 686 kanoner), skulle avancera längs den finska kusten i Finska viken, medan en tredje armé seglade med den svenska stora flottan. Denna var tänkt att landstiga vid Oranienbaum för att fortsätta sitt avancemang mot Sankt Petersburg. För att detta företag skulle lyckas var man tvungen att antingen eliminera den ryska flottan eller blockera dess hamnar i Reval (dagens Tallinn) och Kronstadt. Tidigt i juli seglade den svenska flottan till Finska viken. En snabbt ihopsamlad rysk flotta under amiral Samuel Greigh mötte den svenska flottan vid Hoglands norra udde 17 juli 1788.

Slaget

Samtida teckning av slagordningen vid sjöslaget vid Hogland

De två styrkorna var någorlunda jämbördiga. Den ryske chefen var erfaren till skillnad från den svenske befälhavaren hertig Karl som saknade utbildning, bakgrund och lämplighet för sin uppgift. Hertig Karl verkar ha tillbringat mesta delen av slaget i sin hytt där han stärkte sig med vin och försökte förmå flaggskeppets fartygschef att dra bort fartyget ur slaglinjen. Han kom dock att göra ganska lite väsen av sig, och det verkliga befälet på den svenska sidan under slaget förde i stället flaggkaptenen kommendör Otto Henrik Nordenskiöld som var professionell sjöofficer och därmed kunde agera självständigt i hertigens namn. Näst i rang efter hertig Karl var amiralen Anton Johan Wrangel, som var skicklig men vid den här tiden rätt ålderstigen. Det svenska flaggskeppet tvingades bryta sig ur slaglinjen, täckt av rök. Greighs flaggskepp anföll då det svenska 70-kanons linjeskeppet Prins Gustav, som fördes av överste Hans Wachtmeister. Prins Gustav tvingades kapitulera. På annat håll lyckades svenskarna oskadliggöra 74-kanonersfartyget Vladislav, som hade förlorat sin styrförmåga, och som omringades av svenska fartyg. Hon kapitulerade till det svenska fartyget Kronprins Gustav Adolf. Striden fortgick under sex timmar och flottorna separerade först med mörkrets ankomst – då led de svenska fartygen stor brist på ammunition.

Efterspel

Svenska flaggskeppet Gustaf III efter slaget vid Hogland, målning av Louis Jean Desprez.

Det var ovanligt i ett sjöslag, att båda flottorna erövrade ett fartyg var. Ryssarna led störst förluster (de sammanlagda förlusterna uppgick till 1 767, av vilka 600 man var döda ) mot svenskarnas 1 151 man, av vilka ca 300 man var döda. Många ryska fartyg skadades också svårt och bogserades bort i skydd av krutröken. Trots att slaget blev oavgjort kom det, strategiskt sett, att betyda mycket för ryssarna eftersom man förhindrade den svenska landstigningen. Den svenska flottan seglade tillbaka till Sveaborg. Där fanns inga möjligheter att reparera fartygen och inte heller någon ammunition. Den ryska flottan kunde dock snabbt repareras och ge sig ut på Östersjön. Besättningen på det erövrade fartyget Vladislav visa sig vara smittad av en dödlig farsot, återfallsfebern . Denna spred sig snabbt till den svenska besättning som tog över fartyget, till Sveaborg och vidare till Karlskrona dit fartyget senare fördes. Epidemin varade till 1790 och enligt uppgift dog upp till 10 000 personer.

De rivaliserande flottorna

Schematisk bild av striden

(sammanlagt 1 180 kanoner)

Den svenska flottan

• 15 x linjeskepp:
  • flaggskepp Konung Gustaf III 70 – amiral, Greve Anton Johan Wrangel d.y., Otto Henrik Nordenskiöld, flagg-major Eric Klint
  • Prins Gustaf 70 – överste, greve Claes Adam Wachtmeister, överste, greve Hans Fredrik Wachtmeister
  • Sophia Magdalena 70 – Fredrik Linderstedt
  • Enigheten 70 – Carl Fredrik Eneskjöld.
  • Hedvig Elisabeth Charlotta 60 – Carl Vilhelm Modée.
  • Ömheten 60 – Mauritz Krusenstierna.
  • Rättvisan 60 – Olof Martin Fust.
  • Dygden 60 – Baron Raab.
  • Wasa 60 – greve Baltzar Filip Horn af Rantzien   †.
  • Fäderneslandet 60 – Carl Wilhelm Kuylenstierna.
  • Äran 60 – Johan Hisingsköld (Hysingskjöld).
  • Försiktigheten 60 – Hans Fahstedt.
  • Prins Carl 60 – Gustaf Psilanderhielm.
  • Prins Fredrik Adolf 60 – Fredrik Wilhelm Leyonankar.
  • Kronprins Gustaf Adolf 60 – Harald af Cristiernin.

• 5 x fregatter:
  • Gripen 44 – Carl Axel von Horn   †.
  • Camilla 40 – Johan Fredrik Dufva.
  • Fröya 40 – Johan Puke.
  • Minerva 40 – Henrik Johan Nauckhoff.
  • Thetis 40 – Lars Wollin.

• 4 x Repeter-Fregatter och 3 Jagare:
  • Jarramas 32 – Billing
  • Hector 22 – Kullenberg
  • Patriot 18 – Wirgin
  • Esplendian 16 – Ekholm
  • Jarislawiz 32 – Hokeflyckt
  • Sprengtporten 26 – Victor Steding
  • Trolle 26 – Gyllenskiöld

Den ryska flottan

(sammanlagt 1 236 kanoner)

• 1 × 100-kanoners tredäckare:
  • Rostislav – Evstafi Odenzow - Amiral Samuel Greigh, Kapten Ozendov

• 8 × 74-kanonersskepp:
  • Malislav - Moulovskij
  • Sv. Petr - Denison
  • Vladislav - Bergh
  • Sv. Elena - Konteramiral Spiridov, Kapten Breyer
  • Kir Ioann - Konteramiral van Dissen, Kapten Tet
  • Yaroslav - Biks
  • Vseslav - Konteramiral Koslaninov, Kapten Makarov
  • Ioann Bogoslov - Warland

• 8 x 66-kanonersskepp:
  • Iszjaslav - Kartzov
  • Rodislav - James Trevenen
  • Deris - Kakoslav
  • Pamjat Estafija - Boronov
  • Viktor - Obolianinov
  • Mecheslav - Borisov
  • Vycheslav - Elphinston
  • Boleslav - Denisov

• 7 x stora fregatter:
  • Podagrislav 36 - Lomen
  • Briantjislav 32 - Sincawen
  • Priamislav32 - Seivers
  • Slava 32 - Tjitjoikov
  • Nadesjta Blahopoloutjia 32 - Lolyret
  • Vosmislav 32 - Lilofskoi
  • Mstilawetz 28 - Slomontov

• 2 x Bombketchar:
  • Lechtouche - Shot
  • Neva - Bro-oun

• 1 x Transportfartyg
  • Smelay 8 - Srewnens

• Tre övriga fartyg

Referenser

Tryckta källor

• Unger, Gunnar (1923). Illustrerad Svensk sjökrigshistoria Senare delen Omfattande tiden intill 1680-1814. Albert Bonnier. sid. 173. http://books.google.ee/books?id=RchAAAAAIAAJ&pg=RA1-PA173 

Webbkällor

• From Hogland to Barezund i Ryska flottans historia
• The Swedish Navy 1788–1809
• Sjöslaget vid Hogland 17/7 1788
• En afliden Svensk Sjö-Officers anteckningar rörande Linieskeppet "Wasas" deltagande i affären vid Hogland den 17 juli 1788.
• Berättelse om Sjöslaget emellan Kongl. Svenska och Käjserliga Ryska Örlogs-Flottorna, vid Högland uti Finska-Viken, den 17 Juli 1788.

Externa länkar

• Sjöslaget vid Hogland hos Digitalt museum från Marinmuseum