Slaget vid Khe Sanh

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Khe Sanh
Del av Vietnamkriget
Sandsäcksbunker i Keh Sanh med brinnande bränslelager i bakgrunden.
Sandsäcksbunker i Keh Sanh med brinnande bränslelager i bakgrunden.
Ägde rum 21 januari 1968 – 8 april 1968
Plats Khe Sanh, Quang Tri-provinsen, Sydvietnam - UTM Grid XD 852-418[1]
Resultat Taktisk antikommunistisk seger
Stridande
USA USA
Sydvietnam Sydvietnam
Vietnam Nordvietnam
Befälhavare/ledare
David E. Lownds (lokalt)
William C. Westmoreland (övergripande)
Tran Quy Hai (lokalt)
Vo Nguyen Giap (övergripande)
Styrka
6 000 vid Khe Sanh[2]

Operation Pegasus: ~20 000 (1:a luftkavalleridivisionen och två marinregementen)
Operation Arc Light och operation Niagra: Amerikanska flygvapenstyrkor

Belägringen av Khe Sanh: ~17 200 (304:e och 325C-divisionen)

Försvaret av Route 9: ~16 900 (320:e och 324:e divisionerna)[3]

Förluster
Vid Khe Sanh:
USAUSA: 274 döda
2 541 skadade (ARVN Ranger, RF/PF, Foward Operation Base 3 - US Army and Royal Laotian Army-förluster inte inkluderat)[4]

Operation Scotland I och Pegasus:
USAUSA: 730 döda i strid
2 642 skadade,
7 saknade
SydvietnamARVN:
229 döda
436 skadade (CIDG, RF/PF, SOG commandos-förluster inte inkluderat)
CIDG-förluster: 309 döda, 64 skadade[5]
Totalt: 7 232+ förluster
(1 542 döda, 5 675 skadade, 7 saknade)[4][6]

Okänt; Minst 1 600 döda enligt amerikanska källor, totala förluster uppskattas till mellan 10 000 och 15 000[7][8][9]

Slaget vid Khe Sanh var ett slag som utspelade sig i Sydvietnam från den 21 januari till den 8 april 1968 under Vietnamkriget mellan den Nordvietnamesiska armén (NVA) och amerikanska armén.

Den amerikanska basen vid Khe Sanh låg vid under början av kriget mycket nära den nordvietnamesiska och Laotiska gränsen och basens soldater sändes regelbundet ut i strid mot NVA förband längs med gränsen i de så kallade gränsstriderna, i syfte att störa eller stoppa flödet av reguljära nordvietnamesiska förband in i Sydvietnam. Under 1967 kunde amerikanerna konstatera truppkoncentrationer runt Ke Sanh, med två nordvietnamesiska infanteridivisioner och understödsförband (304 och 325C divisionerna, sammanlagt runt 40 000 soldater, varav runt 20 000 beräknas ha faktiskt medverkat i de följande striderna) grupperade inom räckhåll för de amerikanska baserna (som pendlade runt 6 000 soldater i styrka). Situationen för Ke Sanh påminde mycket om den tidigare belägringsstriden vid Dien Bien Phu där fransmännen tillfogades ett nederlag som tvingade dem att lämna Indokina. Ke Sanh var en isolerad dal omgiven av kullar och helt beroende av försörjning från luften, med oländig terräng som möjliggjorde döljandet av mycket stora vietnamesiska styrkor. Överbefälhavaren över de amerikanska styrkorna i Vietnam general William Westmoreland fattade trots det beslutet att hålla kvar Ke Sanh i förhoppningen om att provocera fram en större drabbning där amerikansk eldkraft, framför allt flyg, skulle kunna tillfoga nordvietnameserna avgörande förluster. Han var övertygad om att nordvietnams överbefälhavare Vo Nguyen Giap sökte efter en upprepning av sin framgång vid Dien Bien Phu. Giap har själv aldrig bekräftat att så var fallet. När Tet-offensiven drog igång med storskaliga angrepp mot alla Sydvietnams storstäder, angrepp på amerikanska ambassaden och förlusten av kejsarstaden Hue, förblev Westmoreland övertygad om att detta var avledningsförsök för att förmå honom att dra undan trupper från I Corps område (norra Sydvietnam) för att göra Ke Sanh mer utsatt.

Enligt samma mönster som Dien Bien Phu inleddes striderna med att omkringliggande amerikanska baser angrepps, varibland basen Lang Vei föll när nordvietnameserna för första gången använde pansarfordon i striderna (sovjetiska PT-76). Höjderna runt basen i Khe Sanh angreps en efter en, med särskilt intensiva strider runt höjder 861, 881 South, 881 North och 64. Amerikanerna höll samtliga höjder men led svåra förluster. Insatsen av eldkraft mot de nordvietnamesiska förbanden var enorm, över fem ton sprängmedel per vietnamesisk soldat släpptes i flygbombningar och det närvarande amerikanska artilleriet var betydande. Trots det upptäckte amerikanerna snart komplex av skyttegravar som omringade basen i Ke Sanh. Precis som vid Dien Bien Phu hade vietnameserna lyckats dölja sina förband och började sakta omge hela basen med ett belägrande band av skyttegravar, från vilka de kunde anfalla. Amerikaner som försökte lämna basen hamnade i bakhåll och försöken att sända stridspatruller mötte samma öde. Basen i Ke Sanh blev isolerat också från höjderna runt om (som fick försörjas separat per flyg). Under hela perioden pågick ett oavbrutet regn av artilleri och raketer över basen, liksom prickskytte mot garnisonen. Amerikanerna lyckades aldrig tysta nordvietnamesernas batterier, trots försök med ny radarutrustning med mera. Man uppskattar att 700 000 projektiler avfyrades mot basen, vilket är 120 per person som befann sig där.

Nordvietnameserna lyckades också störa försörjningen av basen från luften. Elden var så intensiv på landningsbanorna att större flyg som C-130 inte kunde användas mer och de mindre planen kunde inte stanna utan fick släppa last och passagerare rullande i hög fart. Amerikanerna fick allt svårare med förnödenheter och ammunition.

Likheterna med Dien Bien Phu var nu så stora att president Johnson engagerade sig personligen dagligen i situationen, och försvarsministern McNamara var så hårdfört emot företaget och insisterade på evakuering att han fick avgå. Amerikansk press rapporterade dagligen om läget och Ke Sanh var också samtalsämne i snart sagt alla sammanhang och miljöer i USA. Striderna pågick samtidigt som amerikanerna hade problem med att återerövra staden Hue från FNL, där gatustriderna också rapporterades dagligen i media. Amerikanska förluster stegrade och USA beslutade att kalla in 46 000 män 1968, en siffra som chockerade befolkningen som länge fått höra att gerillakriget i Vietnam var på väg ett ebba ut (USA beslutade varje år storleken på inkallelser). Ke Sanh fick mycket stor betydelse för opinionsbildningen mot Vietnamkriget i USA.

Striderna runt Ke Sanh fortsatte in i mars 1968. Nordvietnamesiska förband gjorde stormningar av olika avgränsade delar av basen, som alla slogs tillbaka. Amerikanerna hade sedan januari satt in en kampanj med bombflyg och artilleri för att angripa nordvietnameserna runt Ke Sanh och denna fortsatte med oförminskad styrka. Inget är känt om effekterna, men nordvietnameserna befann sig praktiskt taget oavbrutet under en bombmatta.

Den 1 april inledde USA Operation Pegasus för att bryta belägringen av Khe Sanh. Operationen lyckades efter lite motstånd från de slutkörda NVA trupperna som drog sig tillbaka. Vo Nguyen Giap, den nordvietnamesiske befälhavaren, har efteråt hävdat att operationerna runt Ke Sanh aldrig haft annat syfte än att binda amerikanska förband. I juli 1968 drog sig amerikanerna bort från Ke Sanh och förstörde basen. hela regionen föll under nodvietnamesisk kontroll.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kelley, Michael P (2002) (på engelska). Where We Were In Vietnam. Hellgate Press. sid. 5. ISBN 1-55571-625-3 
  2. ^ ”The Withdrawal from Khe Sanh” (på engelska). Historynet.com. 12 juni 2006. http://www.historynet.com/the-withdrawal-from-khe-sanh.htm. Läst 3 februari 2011. 
  3. ^ Rottman, Gordan L (på engelska). Osprey Campaign 150: The Khe Sanh 1967-68. sid. 51 
  4. ^ [a b] Rottman, Gordan L (på engelska). Osprey Campaign 150: The Khe Sanh 1967-68. sid. 91-92 
  5. ^ Cash, John A.; Albright, John & Sandstrum, Allan W. (1985) (på engelska). Seven Firefights in Vietnam. Washington D.C.: The Center of Military History. sid. 137 
  6. ^ Den låga siffran hänvisas ofta för amerikanska förluster (205 döda i strid, 443 skadade, 2 saknade) tar inte hänsyn till amerikanska armén och amerikanska flygvapnets förluster eller dessa under Operation Pegasus. Prados & Stubbe, s. 454.
  7. ^ Schulimson, Jack; Blaisol, Leonard; Smith, Charles R.; Dawson, David (1997) (på engelska). The U.S. Marines in Vietnam: 1968, the Decisive Year. Washington DC: History and Museums Division, United States Marine Corps. sid. 282. ISBN 0-16-049125-8 
  8. ^ Shore, Moyars S., III (1969) (på engelska). The Battle of Khe Sanh. Washington DC: U.S. Marine Corps Historical Branch. sid. 131 
  9. ^ Smedberg, Marco (2008). Vietnamkrigen: 1880–1980. Historiska Media. ISBN 9185507881 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]