Slavhandeln på Barbareskkusten

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Européer säljs på slavmarknaden i Alger, Jan Luyken, 1684

Slavhandelnbarbareskkusten i Nordafrika var en del av den arabiska slavhandeln, ett centra för slavhandeln i medelhavsområdet och en viktig källa för kristna europeiska slavar till det osmanska riket och Mellanöstern från 1500-talet till 1800-talet. Området innefattade Marocko och det Osmanska Nordafrika (nuvarande Algeriet, Tunisien och Libyen), som vid denna tid formellt lydde under Osmanska riket men i realiteten var självständiga stater. Slavhandeln sköttes främst av Barbareskpiraterna, som överföll icke muslimska fartyg på medelhavet och gjorde landräder längs icke muslimska kuster i södra och västra Europa från Italien upp till Island. Den kanske mest berömda av dessa räder var Turkräden på Island 1627.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Nordafrika hade redan under antiken varit ett centrum för slavhandeln. I slutet av 1400-talet påbörjades dock en ny blomstringstid för regionens slavhandel. Vid denna tid fylldes området av utfattiga muslimska och judiska flyktingar från Kastiliens enande av Spanien samtidigt som Osmanska riket tog över området, som blev ett centrum för piratverksamhet mot Spanien. Vid 1600-talets mitt tog dessutom piraterna i Tripoli, Alger och Tunis i praktiken över styret över området från Osmanska riket.

Enligt islam fick muslimer inte förslavas, medan det däremot var legitimt att förslava ickemuslimer. Slaveriet i Mellanöstern var därför beroende av en införsel av slavar från den icke muslimska världen, och barbareskpiraterna riktade in sig på att tillfångata kristna européer (Saqaliba). Fram till 1800-talets början var medelhavet utsatt för ett konstant hot från barbareskpiraterna, och många europeiska stater betalade regelbundet avgifter till piraterna för att deras skepp skulle slippa överfall. Piraterna ägnade sig huvudsakligen åt slavhandeln och överföll skepp mer för dess människor än för dess last. Piraterna gjorde också överfall längs Europas kuster, och det förekom att hela byar och mindre städer tömdes på sina befolkningar, som fördes bort i slaveri. Under 1600-talet var dessa räder så svåra att kusterna från Venedig i öster till Malaga i Spanien i väster i praktiken avfolkades, då människor undvek dem i fruktan för slavräder.

Slavarna[redigera | redigera wikitext]

De européer som tillfångatagits blev antingen hållna som gisslan i väntan på att säljas tillbaka till sina länder eller familjer, om dessa kunde förväntas vilja betala en lösensumma för dem, eller sålda på slavmarknaden. Manliga slavar som konverterade till islam blev automatiskt fria på grund av förbudet mot att förslava muslimer[källa behövs] (se Slaveri inom islam), men detta gjorde det också omöjligt för dem att återvända till sina hemländer. Många av barbareskpiraterna själva var före detta kristna slavar som konverterat till islam.[1] Kvinnor, som blivit sålda till haremen (Ma malakat aymanukum), hade dock inte samma möjlighet att bli fria. Många av slavarna såldes vidare till slavmarknaden i Istanbul: dock var det vanligare att de europeiska slavarna i Istanbul kom från Krimkhanatet än från Barbareskkusten.

Även svenskar föll offer för Barbareskkustens slavhandel. 1662 mottog Sveriges rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie ett brev med begäran om hjälp från hundratalet svenskar som då var slavar i Alger i Nordafrika.[2] Totalt tros cirka 1000 svenskar mellan åren 1500 och 1800, oftast sjömän, ha tagits och sålts som slavar av muslimska slavjägare som utgick från barbareskkusten.[3]

Avslut[redigera | redigera wikitext]

Marocko förbjöd sjöröveriet år 1776, vilket var det första tecknet på en nedgång för regionens slavhandel. Barbareskpiraternas slavhandel försvagades kraftigt genom Barbareskkrigen 1800-1815, och när piratflottan i Alger förstördes år 1816 tvingades Algers pirater förbjuda förslavande av kristna. Resten av den öppna slavhandeln avvecklades i samband med Frankrikes kolonisering av Nordafrika 1830-1847.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Davis, Robert C. (2004). Christian slaves, Muslim masters : white slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast, and Italy, 1500-1800 (Pbk. ed.). Basingstoke: Palgrave Macmillan. ISBN 9781403945518.
  2. ^ ”Här såldes svenska sjömän som slavar”. Forskning & Framsteg. 8 april 2015. https://fof.se/tidning/2015/4/artikel/har-saldes-svenska-sjoman-som-slavar. Läst 9 mars 2020. 
  3. ^ Radio, Sveriges. ”Svenska slavar i Nordafrika - Vetenskapsradion Historia”. sverigesradio.se. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/62336?programid=407. Läst 10 mars 2020. 

Översättning[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.