Slayer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För företeelsen i TV-serien Buffy och vampyrerna, se The Slayer.
Slayer
Slayer at The Fields of Rock festival.jpg
Slayer 2007 på Fields of Rock festival
BakgrundUSA Los Angeles, USA
Genrethrash metal
År som aktiva1981
SkivbolagAmerican Recordings, Def Jam, Metal Blade, Nuclear Blast
WebbplatsOfficiell webbplats
Medlemmar
Tom Araya
Kerry King
Paul Bostaph
Gary Holt
Tidigare medlemmar
Dave Lombardo
Jeff Hanneman
Jon Dette
Logotyp
Slayer wordmark.svg
Slayer 2017. Gary Holt, Tom Araya och Kerry King

Slayer är ett amerikanskt thrash metal-band, bildat i Huntington Park i Kalifornien, USA 1981 av gitarristerna Jeff Hanneman och Kerry King. Året därpå anslöt sångaren och basisten Tom Araya och trummisen Dave Lombardo. Efter att Jeff Hanneman avled 2013 och Dave Lombardo lämnade bandet samma år består Slayer av originalmedlemmarna Araya och King tillsammans med gitarristen Gary Holt och trummisen Paul Bostaph.

Slayer har haft stora framgångar både försäljningsmässigt, sex album har certifierats med guld och ett med platina, och bland kritiker. Bandets fans har ofta benämnts som bland de mest dedikerade inom genren.[1][2]

Bandet anses tillsammans med Metallica, Anthrax och Megadeth tillhöra "The Big Four of Thrash" på grund av sin betydelse för utvecklingen av genren thrash metal.[3] Slayers tredje studioalbum, Reign in Blood (1986), anses av musikkritiker vara en höjdpunkt inom thrash metal.[4] Skivan spelade också en viktig roll när det gäller vidareutvecklingen av andra mer extrema metalformer.[5]

Den 22 januari 2018 meddelade Slayer att de skulle genomföra en sista världsturné under året 2018 och därefter avsluta bandets verksamhet efter 37 år. Sommarens turnédatum äger rum i USA och Kanada medan Europa turneras i november december.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bildandet och Show No Mercy (1981–1983)[redigera | redigera wikitext]

Slayer bildades i Huntington Park i Kalifornien 1981 av gitarristerna Jeff Hanneman och Kerry King. Året därpå anslöt Tom Araya på bas och sång. Han och Kerry King hade tidigare spelat tillsammans i bandet Quits. Slayer rekryterade också trummisen Dave Lombardo, tidigare i Sabotage. Bandet spelade först en mer traditionell heavy metal bland annat med covers på låtar av de brittiska banden Iron Maiden och Judas Priest. De inspirerades till ett snabbare thrash-tempo när de lyssnade på musikproducenten Brian Slagels samlingsskiva Metal Massacre med band som Metallica, Ratt och Steeler.[6][7][8]

Slayer debuterade med sin första låt, "Aggressive Perfector", på den tredje samlingsskivan i serien Metal Massacre vilken gavs ut i maj 1982.[9][10] I augusti släppte bandet sin första demo med de tre spåren "Fight 'Til Death", "Black Magic" och "The Antichrist" vilka snabbt blev populär bland fans inom underground-scenen. Senare samma höst släpptes ytterligare en demo, denna gång med de två spåren "Evil Has No Boundaries" och "Crionics".[6]

Gene Hoglan, här med Death 2015, gästade på Show No Mercy

Brian Slagel, grundare och ägare till skivbolaget Metal Blade, hade lagt märke till det positiva mottagandet av Slayers medverkan på Metal Massacre vol. 3 och skrev kontrakt med bandet för utgivning av deras debutalbum. Skivan Show No Mercy spelades in under nätterna i november 1983, samtidigt som Dave Lombardo läste in sin examen för high school. Albumet släpptes bara några veckor efter att inspelningarna var klara, den 3 december samma år. Skivan fick usel kritik i traditionell rockmusikmedia och kallades bland annat en obegriplig röra ("unintelligible mess"), men sålde ändå bra.[6] Alla text och musik på Show No Mercy är skriven av gitarristerna Hanneman och King, tillsammans eller var för sig. Gene Hoglan (Death, Strapping Young Lad) gästar med bakgrundssång på första spåret "Evil Has No Boundaries" och omslagsbilden skapades av konstnären Lawrence R. Reed. Albumet gavs ut både på kassett och 12" vinyl.[11][8]

Haunting the Chapel och Hell Awaits (1984–1985)[redigera | redigera wikitext]

Nitarmband med "spikar" ingick i Slayers scenklädsel
Studio 54 (här från 2008) där Combat Tour-konserten spelades in 1985

Slayer gjorde i början av 1984 en spelning på London-klubben Marquee Club och gav sig därefter ut på sin första turné, kallad Haunting North America. Bandets image var inspirerad av satanistisk estetik, man hade inverterade kors på scenen och läderarmband med "spikar".[6] I samband med turnén släpptes också EP:n Haunting the Chapel i juni 1984. Plattan innehöll utöver titelspåret även låtarna "Chemical Warfare" och "Captor of Sin" och gavs ut på kassett och vinyl. Även denna skiva producerades av Brian Slagel och omslaget skapades denna gång av Vince Gutierrez.[12] "Chemical Warfare" hyllades som den snabbaste låt som då någonsin hade spelats in, även om Slayer och flera andra band har slagit det rekordet flera gånger sedan dess.[8] I november samma år släpptes liveskivan Live Undead med sju tidigare låtar återinspelade inför en mindre publik i studion.[13]

Bandets andra studioalbum spelades in i Eldorado Studios och Track Record i Los Angeles och producent var återigen Brian Slagel tillsammans med bandet självt. Bernie Grundman mastrade skivan och albumomslaget skapades av Albert Cuellar. Hell Awaits gavs ut på vinyl av Metal Blade i mars 1985 och samma år på kassett av Bonzai Records samt på CD av Combat Records.[14] Höjdpunkter på skivan är enligt författaren Joel McIvory det spöklika introt, den textmässigt frånstötande men musikaliskt överraskande "Necrophiliac" och vampyrhistorien "At Dawn They Sleep".[8] Med Hell Awaits befäste Slayer sin roll i den växande extreme metal-scenen. Ett exempel på dettta är när Slayer i en läsarundersökning det året av det brittiska rockmagasinet Metal Forces fick motta utmärkelserna som Bästa band och Bästa liveband samt för Bästa album och Bästa trummis.[6]

En video från bandets spelning tillsammans med Venom och Exodus i New Yorks Studio 54 club gavs ut 3 april 1985VHS under namnet Combat Tour - The Ultimate Revenge. I Nordamerika gavs videoalbumet ut av Combat Records och i Europa av Neat Records.[6][15] Den första festivalspelningen i Europa ägde rum på Heavy Sounds i Belgien 26 maj 1985 då Slayer var förband till UFO.[16]

Reign in Blood och South of Heaven (1986–1989)[redigera | redigera wikitext]

Rick Rubin, mångårig producent av Slayers skivor.

I början av 1986 lämnade Slayer samarbetet med Metal Blade och skrev kontrakt med skivproducenten Rick Rubin och hans bolag Def Jam Records. Def Jam var ett skivbolag med bredare utgivning, som även gav ut till exempel hip hop- och rockakter som The Black Crowes, Run–D.M.C., LL Cool J och Beastie Boys. Det första albumet på det nya bolaget var den numera klassiska thrash-skivan Reign in Blood. Med musiken på detta album tog Slayer genren till nya extrema nivåer, till exempel i tredje spåret "Necrophobic", där trummisen Dave Lombardo spelar i en hastighet av 248 bpm.[6] Albumet består av tio låtar på totalt mindre än 29 minuter med några av Slayers mest kända låtar som inledande "Angel of Death" samt "Jesus Saves", "Criminally Insane" och avslutande klassikern "Raining Blood".[8]

Andy Wallace var inspelningstekniker och Reign in Blood mastrades av Howie Weinberg. Albumet gavs ut den 7 oktober 1986 på både LP och CD. Lawrence W. Carroll gjorde omslagsillustrationerna, liksom för flera av Slayers senare album, och Stephen Byram stod för albumdesignen. Senare under året släpptes inspelningen även på kassett och i en begränsad utgåva som bildskiva. Reign in Blood blev det första Slayer-albumet att ta sig in på den amerikanska försäljningslistan Billboard 200. Albumet låg som bäst på plats 94 på listan.[17] Reign in Blood har sålts i över 500 000 exemplar och certifierades med guld av RIAA den 20 november 1992.[18]

Tjugo år efter att Reign in Blood släpptes, 2006, utsåg magasinet Metal Hammer skivan till Best Album of the Last 20 Years.[19] Albumet har ansetts som det tyngsta genom tiderna (Kerrang! 2006)[20] och kallats genredefinierande (Stylus Magazine 2003).[21] D.X. Ferris skrev en bok helt tillägnad albumet, "Reign in Blood" i serien 33 1/3, utgiven 2008 av Continuum International.[22] En av många som citeras i boken är Angela Gossow, dåvarande sångare och frontperson i death metal-bandet Arch Enemy. Gossow säger att Slayer är det bästa thrash metal-bandet genom tiderna, att Reign in Blood är en genredefinierande milstolpe och att den som inte äger den skivan inte kan sin metal-historia (Ferris 2008).[23]

Bandet gav sig ut på en omfattande turné kallad Reign in Pain i både Nordamerika, tillsammans med Overkill, och sedan i Europa med heavy metal-bandet Malice som förband. Detta var första gången bandet färdades i en turnébuss mellan spelningarna. Innan dess hade Slayer åkt runt i Tom Arayas Camaro med ett släp efter med instrument och annat. I december 1986 var bandet åter i USA och mitt i turnén meddelade Dave Lombardo att han lämnade bandet. Turnén fortsatte med Tony Scaglione från bandet Whiplash bakom trummorna. Lombardo blev dock inte borta länge utan var åter i bandet i april året därpå.[6][24]

Iron Butterfly (1969) vars låt "In A Gadda Da Vida" Slayer spelade in till filmen Less Than Zero.

Slayer spelade in en cover på Iron Butterflys låt "In A Gadda Da Vida" för soundtracket till filmen Less Than Zero (på svenska Noll att förlora) som bygger på Bret Easton Ellis roman med samma namn, innan det åter var dags att gå in i studion för att spela in bandets fjärde fullängdsalbum.[6]

Det andra albumet med Rick Rubin som producent innehåller nio nya låtar, alla med musik av Henneman/King och med lyrik av dem båda och tillsammans med Tom Araya på några av spåren. Dessutom ingår en cover av Judas Priests låt "Dissident Aggressor". Albumet mixades av Andy Wallace och mastringen sköttes åter av Howie Weinberg. Lawrence W. Carroll stod även denna gång bakom omslagsillustrationen. Def Jam släppte albumet South of Heaven den 5 juli 1988 på vinyl, CD och kassett.[25] Även South of Heaven sålde bra och certifierades med guld av RIAA den 20 november 1992.[26] I låten "Spill the Blood" hörs Tom Araya sjunga rent för första gången. Många fans tyckte att skivan jämfört med Reign in Blood var en blekare upplevelse medan andra uppskattade albumets mer genomarbetade stil.[8]

En ny Amerikaturné gjordes med support av Nuclear Assault. Slayer fick nu också möjlighet att spela på de allra största arenorna när de bjöds in som gästartister på Judas Priests Ram It Down-turné. Efter detta gjorde bandet under två år en paus från turnerande och studioinspelningar.[27]

Seasons in the Abyss och Divine Intervention (1990–1995)[redigera | redigera wikitext]

Clash of the Titans var en omfattande turné som genomfördes under 1990, först i Europa och sedan även i Nordamerika. På den europeiska delen var Slayer och Megadeth huvudband och hade support av Testament och Suicidal Tendencies under de 18 genomförda showerna. För den amerikanska delen av turnén anslöt Anthrax och det då relativt okända Alice in Chains. Detta samarbete ledde också senare till att Tom Araya blev tillfrågad att bidra på Alice in Chains skiva Dirt (1992), vilket han också gjorde med ett typiskt "slayerskt" skrik på en obetitlad låt.[27] Samma år spelade bandet in en cover av The Exploiteds "Disorder" för filmen Judgment Night.[8]

Tillbaka i studion spelade Slayer in sitt femte fullängdsalbum, denna gång med Rick Rubin och Andy Wallace i delat ansvar som producenter och återigen med Lawrence W. Carroll som omslagsillustratör. Hanneman och King stod liksom tidigare för låtskrivandet med Araya bidragande till en del av texterna. Seasons in the Abyss gavs ut av Def American Recordings 9 oktober 1990 som CD, kassett och på 12" vinyl. Detta skulle visa sig bli Dave Lombardos sista album med Slayer innan han åter lämnade bandet, denna gång för att återvända först år 2001.[28] Seasons in the Abyss nådde plats nummer 40 på amerikanska Billboard-listan och topp 20 på den brittiska försäljningslistan. Slayer var i Egypten och spelade in en musikvideo till titelspåret, vilken också släpptes som singel. Bland spåren finns kända Slayer-låtar som den textmässigt kontroversiella "Dead Skin Mask" som handlar om seriemördaren Ed Gein,[27] och förstaspåret "War Ensemble" som har spelats flitigt på MTV:s program Headbanger's Ball.[29] Seasons in the Abyss sålde bra och certifierades som guldskiva av RIAA 9 april 1993.[30]

Wembley Arena, London där Slayer höll en konsert 14 oktober 1990

En dubbel-CD med livematerial, Decade of Aggression, släpptes 22 oktober 1991 av Def American. Den består av förhållandevis oputsat konsertmaterial, på första CD:n inspelat 13 juli samma år på Lakeland i Florida medan den andra skivan är inspelad dels under en konsert på Wembley Arena i London, dels i San Bernadino i Kalifornien. En begränsad upplaga på 10 000 exemplar gavs ut i en metallbox och innehöll två extra låtar, "Skeletons of Society" och "At Dawn They Sleep".[27]

Dave Lombardo lämnade Slayer i maj 1992 och ersattes under vårens spelningar i Kalifornien, Arizona och Mexiko av Paul Bostaph, tidigare i Forbidden. Bandet spelad på Monsters of Rock-festivalen i Castle Donington i augusti samma år, med Iron Maiden som huvudakt.[27]

Det första albumet med Paul Bostaph på trummor spelades in i Oceanway i Los Angeles och Sound City i Van Nuys, Kalifornien och producerades av bandet tillsammans med Rick Rubin och Toby Wright. Divine Intervention gavs ut av samma skivbolag som de föregående albumet men som nu bytt namn till American Recordings. Albumomslaget skapades denna gång av Wes Benscoter som även jobbat med Autopsy, Black Sabbath, Dio och Bloodbath bland många andra. Musikvideor gjordes för låtarna "Serenity in Murder" och "Dittohead". Albumet gavs ut 27 september 1994 på CD och som kassett samt i en begränsad upplaga på röd vinyl.[31] En del fans och media upprördes över en bild i albumhäftet där en av bandets beundrare hade skurit in bandets logga i sin underarm.[29]

Divine Intervention sålde snabbt i en omfattning så att albumet guldcertifierades i enlighet med RIAA-reglerna, vilket gjorde den till Slayers fjärde guldskiva 6 december 1994.[32] Även försäljningen av tidigare album ökade och snart hade också Reign in Blood, South of Heaven och Seasons in the Abyss kommit upp i försäljningsnivån för att certifieras med Guld. Slayer genomförde en världsomfattande turné med Machine Head och Biohazard som förband. Bandet spelade också på flera Monsters of Rock-festivaler med huvudakter som Metallica och i Sydamerika med Kiss och Black Sabbath.[27]

Live Intrusion och Undisputed Attitude (1995–1997)[redigera | redigera wikitext]

Slayers först egna konsertvideo, Live Intrusion, gavs ut på VHS 12 oktober 1995 av American Recordings. Den hade spelats in på en amfiteater i Mesa, Arizona och innehöll utöver eget material även en cover på Venoms låt "Witching Hour".[27] Gästande musiker på "Witching Hour" var Robb Flynn och Chris Kontos, båda från Machine Head. Utöver konsertinspelningen innehöll videon även unika bilder på bandet och medlemmarna. En singel med titelspåret släpptes också. 2008 återutgavs Live IntrusionDVD.[33]

Minor Threat, ett av banden som Slayer gjorde en cover av på Undisputed Attitude

Nästa fullängdsalbum är en hyllning till punkscenen och Undisputed Attitude består av elva covers samt tre egna låtar ("Can't Stand You", "Ddamm" och "Gemini"). De band vars låtar Slayer här gjorde covers på är Verbal Abuse (tre låtar), T.S.O.L., Minor Threat (två låtar), D.I. (två låtar), Dr. Know, D.R.I och The Stooges. Producent för albumet var Dave Sardy och Rick Rubin. Mastringen sköttes av Stephen Marcussen och Wes Benscoter skapade denna gång omslaget tillsammans med Dennis Keeley. Albumet släpptes 28 maj 1996.[34] På originallåten "Gemini" hörs Kerry King för första gången spela 7-strängad gitarr. På den japanska versionen av albumet fanns som bonusspår en cover på Suicidal Tendencies "Memories of Tomorrow".[27] Senare på sommaren utgav Slayer också en 7" splitskiva med T.S.O.L. innehållande bandens respektive version av T.S.O.L:s låtar "Abolish Government" och "Superficial Love", ursprungligen på punkbandets självbetitlade debut-EP.[35] Albumet sålde inte lika bra som de tidigare och bandet kritiserades för att musikaliskt ha slagit in på en väg bort från sitt ursprung.[29]

Strax efter utgivningen av Undisputed Attitude lämnad Paul Bostaph bandet för att koncentrera sig på sitt soloprojekt kallat Truth About Seafood. Slayer stod utan trummis och blev tvungna att ställa in planerade spelningar i både Sydamerika och Europa. Jon Dette från Testament ersatte som trummis vid några senare spelningar men Bostaph var tillbaka på trumpallen innan det var dags för nästa studioinspelning.[27]

I Sverige gavs vid denna tid ut en serie samlingsalbum kallade Slaytanic Slaughter där olika skandinaviska band bidrog med inspelningar av sina favoritlåtar med Slayer. Utgivare var Black Sun Records och några av banden som bidrog var Dissection, Hypocrisy, Enslaved, At the Gates, Merciless och Edge Of Sanity. I england släpptes en dubbel-CD med material från dessa skivor av Candlelight.[36]

Diabolus in Musica och God Hates Us All (1997–2003)[redigera | redigera wikitext]

Pentagram i bakgrunden på en Slayerkonsert, en ofta använd symbol av bandet

Bostaph var tillbaka som trummis och bandet spelade in nästa album i Oceanway Studio och Hollywood Sound i Los Angeles, Kalifornien under vintern 1997-1998, återigen med Rick Rubin som producent tillsammans med bandet. Titeln Diabolus in Musica är latin och betyder ungefär djävulen i musiken och hänger samman med det musikaliska uttrycket "djävulsintervallet" eller "djävulens tonsteg". Albumet gavs ut 9 juni 1998 och fick ett blandat mottagande. American Recordings släppte albumet både som CD och som dubbel-vinyl. Den japanska utgåvan släpptes av Sony Music senare i juni och innehåller bonusspåren "Ungarded Instinct" och "Wicked". Musiken var mer experimentell än på tidigare album och en del kritiker tyckte att inspelningen var för mycket påverkad av nu metal, bland annat i låten "Stain Of Mind".[29] Albumet sålde dock bra och tog sig till en 31:a plats på Billboard 200. Slayer spelade den sommaren bland annat på Ozzfest i Milton Keynes i England.[37][27] Bandet spelade också in låten "Human Disease" till skräckfilmen Bride of Chucky. Låten återfinns på samlingssalbumet Soundtrack to the Apocalypse som gavs ut 2003.[38] [29]

Året därpå samarbetade Slayer med techno-punkarna i Atari Teenage Riot och spelade in låten "No Remorse" till soundtracket för spelfilmen Godzilla. Låten återfinns senare även på samlingsalbumet Soundtrack to the Apocalypse (2003). Bandet bidrog också på tribute-albumet Nativity in Black (2000) för Black Sabbath med låten "Hand of Doom" och året därpå med låten "Bloodline" till soundtracket för spelfilmen Dracula 2000.[27]

Slayer gick åter in i studion för att spela in sitt nionde studioalbum som fick titeln God Hates Us All. Mycket av bandets tidigare aggressivitet i uttrycket var nu tillbaka efter det förra mer experimentella albumet.[29] Denna gång spelade man in i Warehouse Studios i Vancouver, Kanada och med en ny producent, Matt Hyde. Hanneman och King stod återigen för musiken och tillsammans med Tom Araya för texterna. Albumets utgivningsdag sammanföll olyckligt med 11 september-attackerna 2001 i USA och American Recordings beslutade att förse CD:n med ett yttre hölje med en mindre provocerande omslagsbild. Skivan släpptes också i en strikt begränsad vinylupplaga på 100 exemplar samt en upplaga på röd vinyl om 1 000 exemplar.[39] Trots det extra omslaget valde många affärer att inte skylta med skivan då både albumtitel och låttitlar som "God Send Death", "Warzone" och "Payback" kändes alltför provokativt tiden efter attackerna.[27]

En planerad Europaturné kallad Tattoo The Planet fick omplaneras då det andra huvudbandet Pantera ställde in på grund av attackerna. Slayer genomförde turnén tillsammans med Biohazard, Vision Of Disorder och Static X.[27]

Slayer meddelade i början av 2002 att Bostaph hade en handledsskada och inte kunde fortsätta genomföra bandets spelningar. Återkomsten av Dave Lombardo bakom trummorna annonserades först som en tillfällig lösning men blev senare permanent. Paul Bostaph spelade en period i Kaliforniabandet Systematic och återvände sedan till sitt tidigare band Testament. Innan Lombardo åter blev bandets permanenta trummis hade övriga medlemmar prövat flera andra kandidater och bland de intresserade återfanns Russley R. Givens från black metal-bandet Absu, Joe Nuñez från Soulfly, Kevin Tally från Dying Fetus och Travis Barker från poppunk-bandet Blink-182.[40]

Med Lombardo tillbaka spelade bandet in en version av Steppenwolfs "Born to Be Wild" för samlingsalbumet Crank It Up sommaren 2002. Bandet var den sommaren huvudakt, tillsammans med In Flames och Soulfly, på festivalen H82K2 och var också huvudband på japanska Beast Fest i december samma år.[40] Sommaren 2003 släppte American Recordings ett DVD-album, War at the Warfield, med en konsertupptagning inspelad på The Warfield Theatre i San Francisco, Kalifornien i december 2001, under God Hates Us All-turnén. Som bonusmaterial innehöll boxen en dokumentärfilm kallad "Fans Rule", ett fotogalleri med bilder av bandet samt videon till singeln "Bloodline". Konsertvideon regisserades av Anthony M. Bongiovi (kusin till Jon Bon Jovi).[41][40] War at the Warfield blev Slayers första konsertvideo att certifieras med guld av RIAA. Utnämningen skedde 6 februari 2004.[42]

En längre konsertserie från oktober till december 2003 genomförde Slayer som huvudakt och med Hatebreed och Arch Enemy som förband. Som ytterligare förband i olika städer sågs grupperna E-Town Concrete, Five Feet Thick, Hemlock, Lazy American Workers, Sworn Enemy och Dry Kill Logic.[40] Slayer spelade på dessa konserter albumet Reign in Blood i sin helhet.[29]

Soundtrack to the Apocalypse och Christ Illusion (2003–2007)[redigera | redigera wikitext]

Mitt under den aktiva konsertperioden släppte Slayer i november 2003 samlingsboxen Soundtrack to the Apocalypse, en välmatad box med 3 CD-skivor och en DVD. Första CD:n är en "best of"-skiva med 18 låtar från hela bandets karrriär. Den andra CD:n benämns "Best of Japan Tracks / Soundtrack Contributions" och innehåller låtar som tidigare endast funnits tillgängliga som bonusspår på japanska utgåvor och/eller soundtracks från filmer. Tredje CD:n innehåller "Shit You've Never Heard - Rare Tracks/Live", unika inspelningar som inte tidigare givits ut i CD-format. Fjärde skivan är en DVD med "Shit You've Never Seen (Various Live Performances/TV Performances)", dvs likaså outgivet material från videoinspelningar. På den begränsade utgåvan i en "Ammobox" följer därefter den femte och sista CD:n med en liveupptagning från en konsert i Anaheim, "Live Bloodpack CD, Live at The Groove in Anaheim". Dessutom medföljer en 72-sidig booklet med foton och berättelser från bandmedlemmarnas turnéminnen.[43]

Konsertposter för Ozzfest sommaren 2002.

Sommaren 2004 spelade Slayer på amerikanska Ozzfest tillsammans med Ozzy Osbourne, Judas Priest, Dimmu Borgir, Hatebreed, Slipknot och Black Label Society. Under en vända till Kanada i juni hade bandet Damageplan och Otep som förband. Vid en konsert i Augusta, Georgia spelades hela albumet Reign in Blood vilket blev underlag för DVD:n Reign in Blood: Still Reigning som regisserades av Dean Karr och släpptes 28 september 2004. Man hade återskapat 1980-talets "back drop" med en örn och utlovade något extra för fansen, vilket innefattade att det regnade "fejkblod" från ljusriggen över bandet och utrustningen medan de spelade låten "Raining blood".[40] Still Reigning blev 20 juli 2005 certifierad med guld av RIAA som andra konsertvideo från bandet.[44] Bandet blev också utsedda av Metal Hammer till Bästa liveakt år 2004.[45]

I september blev bandet tvunget att ställa in en spelning på Myrtle Beach i South Carolina eftersom Tom Araya fick åka akut till sjukhus med njursten. Turnerandet fortsatte under oktober i Europa, som huvudakt tillsammans med Slipknot och med Hatebreed som support på "The Unholy Aliance Tour". Araya fick dock ytterligare problem då han mitt under en konsert i München, Tyskland förlorade rösten. Han kunde tillfälligt ersättas av Jamey Jasta från Hatebreed under låten "Raining blood" men Slayer fick därefter ställa in resten av konserten. Bandet återvände en kort period till USA och var huvudakt på Jägermeister Music tour med Killswitch Engage och Mastodon som support innan de återvände till turnerandet i Europa.[40]

Slayer gick in i studion igen 28 februari 2006 tillsammans med musiktekniker Josh Abraham. Denna gång var studiorna NRG i North Hollywood och Westlake Studios i Los Angeles. Före utgivningen av det kommande albumet släpptes i juni, i en mycket begränsad upplaga, en EP betitlad Eternal Pyre med den nya singeln "Cult" tillsammans med livevideon "War Ensemble" och en "behind the scenes"-video kallad "In the Studio".[46]

Sommaren 2006 var bandet huvudakt på Unholy Aliance Tour med Mastodon, Lamb of God, finska Children of Bodom och Thine Eyes Bleed. Tidiga datum fick ombokas då Tom Araya var tvungen att genomgå en galloperation.[47]

Bandets elfte studioalbum Christ Illusion gavs ut 8 augusti 2006 av American Recordings, både som CD och som 12" röd vinylskiva. En musikvideo gjordes till låten "Eyes of the Insane", vilken även släpptes som singel. Detta var första albumet med den återförenade originaluppsättningen av bandet sedan 1990 års Seasons in the Abyss. Exekutiv producent var åter Rick Rubin och konstnären Larry Carroll hade återigen engagerats för att illustrera omslaget.[48]

Christ Illusion tog sig till femte plats på Billboardlistan

Christ Illusion sålde över 62 000 exemplar första veckan och hamnade som nummer 5 på Billboard 200-listan, bandets dittills högsta placering. Albumet kom också in bland topp 10 på Australien-listan och strax utanför de högsta 10 placeringarna i Finland och Tyskland.[47] Albumet utnämndes till Best Thrash Metal Album av Metal Storm 2006[49] och bandet utsågs att vara en del i Kerrang! Hall Of Fame av tidskriften Kerrang! samma år.[50] Både låten "Eyes of the Insane" och bonusspåret "The Final Six" från Christ Illusion gav bandet vardera en Grammy vid de två påföljande galorna 2007 och 2008.[51][52] Bandet fick även motta utmärkelsen Icon Award på galan Metal Hammer Golden Gods Awards i juni 2007.[53]

Turnén "Unholy Aliance Tour" resulterade också i videoalbumet The Unholy Aliance som släpptes 7 oktober 2007 som DVD av American Recordings. Konsertmaterialet var inspelat i Vancouver 13 juli 2006 och innehöll tio låtar av Slayer, tre av Mastodon, två av Children of Bodom och en vardera av Lamb of God och Thine Eyes Bleed. Dessutom innehöll DVD:n intervjuer med banden och annat bakgrundsmaterial.[54]

World Painted Blood och Jeff Hannemans sjukdom (2008–2013)[redigera | redigera wikitext]

Slayer på Sonisphere Festival i Stockholm 2010

I mitten av 2008 uttryckte Tom Araya osäkerhet om bandets framtid och han hade svårt att se sig själv fortsätta karriären när han blev äldre. Han sa också att när den kommande skivan, som var det sista albumet på kontraktet med Rick Rubin, hade givits ut skulle medlemmarna sitta ner och diskutera saken.[55] Kerry King däremot var optimistisk om att bandet skulle producera åtminstone två album till.[56]

Under oktober och november genomförde Slayer turnépaketet The Unholy Alliance: Chapter III i Europa tillsammans med Trivium, Mastodon och Amon Amarth.[57] Sommaren 2009 var bandet huvudakt på Mayhemfestivalen och tillsammans med Megadeth var de huvudband för fyra spelningar i Kanada i juni, i Vancouver, Edmonton, Calgary och Winnipeg. Detta var första gången på 15 år som de båda banden delade scen. Förband på turnén var Machine Head och Suicide Silence.[58]

Slayers tionde studioalbum, World Painted Blood spelades in i The Pass Studio i Kalifornien i oktober 2008 - mars 2009. Detta blev det sista albumet med bandets mångåriga producent Rick Rubin och det sista med originaluppsättningen av bandet. Albumet innehåller elva låtar och klockar in på knappa 40 minter. American Recordings släppte albumet 3 november 2009 som CD och 12" vinyl i Europa och USA. Den japanska versionen släpptes i oktober och innehöll en liveversion av "Psychopathy Red" som bonuslåt.[59]

Sommaren 2010 uppträdde för första gången någonsin de fyra banden som benämns "The Big Four of Thrash" på samma scen under den turnerande festivalen Sonisphere. Metallica, Anthrax, Megadeth och Slayer framträdde första gången gemensamt 16 juni på Bemowo Airport, nära Warsawa i Poland. När Sonispere kom till Sofia i Bulgarien några dagar senare sändes Big Four-konserterna direkt via satellit till olika biografer runt om i världen.[60] Under hösten var Slayer tillsammans med Megadeth huvudakter på American Carnage Tour med Anthrax och Testament som förband och fortsatte sedan med European Carnage Tour i mars och april 2011. Slayer spelade även i AustralienSoundwave Festival i april.[61]

Hannemans sjukdom och död[redigera | redigera wikitext]

Jeff Hanneman på Gods of Metal 2008

I början av 2011 fick gitarristen Jeff Hanneman diagnosen nekrotiserande fasciit. Bandet beslutade att fortsätta sina planerade spelningar och tog in Exodus-gitarristen Gary Holt som ersättare för de flesta datumen.[62] Holt spelade bland annat vid The Big Four-konserten på Ullevi den 3 juli 2011. Under senare delen av Europaturnén var det Cannibal Corpse-gitarristen Pat O´Brian som ersatte Holt, då denne skulle turnera med sitt ordinarie band Exodus.[63]

Hanneman avled 2 maj 2013 på ett sjukhus i Kalifornien sedan han drabbats av leversvikt.[64] Efter Hannemans död fortsatte Holt spela med bandet.

Repentless (2013–2017)[redigera | redigera wikitext]

I början av 2013, strax innan Slayer skulle åka för att spela på Soundwave festival i Australien, kom trummisen Dave Lombardo i konflikt med de andra ordinarie medlemmarna i bandet angående ekonomiska frågor. Bandet ersatte Lombardo med Jon Dette vid kommande spelningar under våren.[65][66] Det blev klart att Lombardo officiellt inte längre var en del av Slayer när Paul Bostaph i slutet av maj välkomnades åter som bandets trummis.[67]

Redan innan Hannemans sjukdom hade bandet börjat arbeta på nytt material för nästa album. Gitarristens död och andra omständigheter, som att Lombardo tvingats sluta, fördröjde arbetet. I oktober 2013 berättade Kerry King att det kommande albumet skulle komma att innehålla material skrivet av Hanneman före sin död. Eventuellt en låt som gjordes under inspelningarna av World Painted Blood men aldrig gavs ut och en låt som Hanneman skickat till de övriga medlemmarna en kort tid före sin död.[68]

I april 2014 spelade Slayer den första låten från det kommande albumet på galan Golden Gods Award och därefter släpptes låten "Implode" även som singel. Gruppen meddelade att de hade skrivit kontrakt med Nuclear Blast och att ett nytt album var att vänta året därpå.[69] Enligt Kerry King var kontraktet värt nästan dubbelt så mycket i pengar som det anbud American Records erbjudit och dessutom var de som jobbade på Nuclear Blast, enligt gitarristen, Slayer-fans.[70]

Bandets tolfte studioalbum Repentless gavs ut 11 september 2015. Nuclear Blast släppte albumet både som CD och på vinyl samt i olika kombinationer med en bonus-DVD, blu-ray och även på kassett. Medverkande medlemmar i bandet är Tom Araya på sång och bas, Paul Bostaph på trummor samt Kerry King på gitarr och som låtskrivare. Garry Holt är med som gästmusiker på gitarr. Jeff Hanneman uppges som låtskrivare för spår nio, "Piano Wire". Producent för albumet är Terry Date.[71] Enligt Dante Thomsen i Close-Up Magazine har Terry Date i Repentless gett Slayers studiomusik en tyngd som den saknat under hela 2000-talet.[72]

Innan albumet gavs ut hade utöver "Implode" även tre andra spår släppts som singlar under 2015, "When the Stillness Comes", "Repentless" och "You Against You".[73] En musikvideo gjordes till titellåten "Repentless" och denna utsågs till Bästa video 2015 av Metal Storm.[74] Låten är en hyllning till Jeff Hanneman, ett "Hannemanthem" enligt Kerry King, och belyser hans inställning till musikbranschen med textrader som "I hate the life, hate the fame, hate the fucking scene, pissing match of egos, fuck their vanity".[75]

I januari 2017 släpptes ett seriealbum, Repentless #1, det första av tre planerade album som baseras på videorna till låtar från musikalbumet Repentless. Albumet gavs ut av Dark Horse Comics och är tecknat av konstnären Guiu Vilanova. Omslaget är skapat av Eisner Award-vinnande brittiska serietecknaren Glenn Fabry.[76]

En vinylbox från "Repentless" med sex EP på unika 6.66" vinyl-skivor kommer att släppas 6 juni 2018. Boxen ges ut i svart, röd respektive guldfärgad vinyl.[77]

Planerad avskedsturné (2018–)[redigera | redigera wikitext]

Slayer på Hellfest, Frankrike 2017

I januari 2018 meddelade Slayer att de planerade för en avskedsturné under året. Inga speldatum angavs då men det sades att det skulle bli en världsomfattande turné.[78] Senare under våren meddelades att bandet på den första delen av en Nordamerikaturné skulle ha med sig Anthrax, Behemoth, Lamb of God och Testament.[79] Lamb of Gods frontman Randy Blythe har enligt Aftonbladet i en intervju uttalat att "Om du är lyckligt lottad att få en inbjudan att spela bara en gång med levande legendarer som Slayer, så är det en otrolig ära".[80] För den senare delen av turnén skulle det bli samma grupper förutom att polska Behemoth ersätts av Napalm Death.[81] Den första delen av turnén startade 10 maj och har datum i USA och Kanada. Den delen avslutas 21 juni i Reykjavik, Island. Den andra delens konserter sker uteslutande i Nordamerika och äger rum 26 juli - 26 augusti 2018.[82]

Den europeiska delen av avskedsturnén äger rum under november och december 2018. Den inleds 1 november i Dublin, Irland och fortsätter med datum i bland annat England, Spanien, Tyskland och Polen. I december kommer turnén till Skandinavien med konserter i Royal Arena i Köpenhamn, Hovet i Stockholm, Spektrum i Oslo och Helsingin Jäähalli i Helsingfors.[83] Slayer kommer då ha support av Anthrax, Lamb of God, och Obituary.[84]

Kommentarer från flera musikerkolleger, inte minst från andra amerikanska thrash metal-band, uttrycker att det är tråkigt att Slayer slutar efter den kommande sista turnén, om än inte förvånande. Rob Cavestany, gitarrist i Death Angel, sa att han inte var chockad även om han inte hade väntat sig beskedet så tidigt. Redan hösten 2016 när banden turnerade ihop i Nordamerika märktes det att Slayer-medlemmarna var trötta och inte skulle kunna hålla på hur länge som helst till.[85] Sångaren Chuck Billy från Testament konstaterade att vad än orsaken är till att bandet slutar så kommer Slayer alltid vara en viktig del av historien och av vad thrash metal är idag. Han tillade att hans eget band Testament inte har för avsikt att sluta ännu, bandet har kontrakt med Nuclear Blast för två album till, och sedan får man se vad det blir.[86] Anthrax gitarrist Scott Ian sa att han blev både förvånad och inte förvånad när han fick höra om Slayers planerade avskedsturné. När Anthrax i höstas blev tillfrågade om att supporta Slayer på sommarens turné sades det ingenting om att detta skulle bli bandets sista. Det fick Scott Ian och de andra i Anthrax veta först när nyheten sändes ut till allmänheten i januari. Scott sade också att en världsomspännande avskedsturné kan ta uppåt ett år innan den är avslutad, så han trodde inte att sommarens annonserade datum är de sista vi får se med Slayer.[87]

I april 2018 började Slayer släppa en serie Youtube-videor, kallade Slayer - early days, där bandmedlemmarna ser tillbaka på bandets 37 år. I den första videon berättar Kerry King om hur han träffade Jeff Hanneman, Tom Araya och Dave Lombardo och om hur bandet bildades. I det andra avsnittet berättar King och Araya om de allra första spelningarna i början på 1980-talet.[24]

Stil, komposition och lyrik[redigera | redigera wikitext]

Slayers musik betecknas i allmänhet som trash metal.[88][89] Ibland har även beteckningen speed metal förekommit som i Washington Post i december 1986 när Joe Brown recenserade bandets spelning på Warner Theatre[90] och av Jon Pareles 1988 i The New York Times, där han även benämnde de övriga "Big Four"-bandens musik som speed metal. [91]

Hannemans och Kings gitarrsolon har beskrivits som "vilt kaotiska" ("wildly chaotic")[92] och "skruvat genialiska" ("twisted genius").[93] Lombardos höghastighet och aggression i trumspelet gav honom epitetet "godfather of double bass" i Drummerworld.[94]

Det var i huvudsak gitarristerna Jeff Hanneman och Kerry King som skrev musiken i bandet, med vissa bidrag av Lombardo. Tillsammans med Tom Araya stod Hanneman och King också för lyriken, ibland tillsammans och ibland var och en för sig.[95] Enligt en intervju med Hanneman 2004 var det alltid öppet för vem som helst av medlemmarna att skapa musik och sedan behöll man det som var bra nog och förkastade annat. Medlemmarna hade olika influenser i sitt textskapande. Hanneman inspirerades av frågor kring religion, nazism, krigföring och liknande områden. Kings lyrik var oftast anti-religiös medan Araya i texterna skrev bland annat om seriemördare och om krig.[96][97]

Betydelse och framgångar[redigera | redigera wikitext]

Inflytande[redigera | redigera wikitext]

"The Castle", huvudbyggnad för Smithsonian Institute vilka presenterar Slayer som musikaliska innovatörer

Slayer anses tillsammans med Metallica, Anthrax och Megadeth tillhöra The Big Four of Thrash, de fyra stora inom thrash metal, som alla började sin karriär och blev kända i början av åttiotalet. Deras inflytande på genrens utveckling har varit betydelsefull[98] och Joel McIver kallar dem thrashens kungar, "kings of thrash", i sin presentation av bandet i boken Extreme Metal II från 2005.[8] Slayer har också haft stort inflytande på utvecklingen av death metal och andra extreme metal-genrer.[99][100]Flera av banden inom dessa genrer har deltagit i hyllningar till Slayer, som inspelningarna av tributalbumen Slatanic Slaughter I (1995) & II (1996) och Gateway to Hell I (1999) & II (2000).[101][102] Också många band inom andra genrer som hardcore och punk har vittnat om Slayers betydelse för deras musik, bland annat via hyllningsskivan Covered in Blood (2002) där olika amerikanska band, som post-hardcore-gruppen Arma Angelus, gjorde covers på hela albumet Reign in Blood.[103]

Slayer presenteras av amerikanska National Museum of American History i en video på Smithsonian Institutions webbplats där bandet representerar utvecklingen av thrash metal i museets videoserie Places of Invention.[104]

MTV placerade år 2006 Slayer som nummer sex av de mest inflytelserika metalbanden genom tiderna bland annat för musikens nedstämda rytmer, smittsamma gitarrspel, grafiskt våldsamma texter och kusliga omslagskonst.[105] Tidskriften Guitar World utsåg tidernas 100 bästa heavy metal-gitarrister i marsnumret 2004 och placerade då Slayers båda gitarrister Kerry King och Jeff Hanneman på en gemensam tiondeplats.[106] I hårdrocksmagasinet Revolver röstade läsarna 2007 fram de båda gitarristerna som "Best Guitarist/Guitar Team" och utsåg dessutom Dave Lombardo till bästa trummis. Bandet placerade sig också bland de fem bästa inom kategorierna Bästa band någonsin, Bästa liveband, Årets bästa band och Årets album (för Christ Illusion).[107]

Många musiker har berättat om Slayers betydelse både för genrens och den egna musikaliska utvecklingen, bland andra Kam Lee från Massacre (tidigare Death), Johan Reinholdz från svenska Andromeda och Alex Skolnick från Testament, i samband med Jeff Hannemans död 2013.[108] Några av de band som har vittnat om Slayers betydelse för deras musik är Lamb of God,[109] Behemoth,[110] Hatebreed,[111] System of a Down[112] och Lacuna Coil.[113]

Ett fan har uttryckt sin kärlek till bandet.

Det av bandets album som av många anses vara mest betydelsefullt är den tredje skivan Reign in Blood, inte minst för utvecklingen av death metal. Dess betydelse har poängterats av inflytelserika band inom genren såsom Death, Obituary, Cannibal Corpse, Morbid Angel och Napalm Death.[114] Albumet kallades det tyngsta genom tiderna i Kerrang![115] och benämndes genredefinierande av Stylus magazine.[116] Magasinet Metal Hammer utsåg 2006 Reign in Blood till de senaste 20 årens bästa metalalbum.[117] Boken The 100 best and absolute greatest heavy metal album in the world, ever från 2009 listar bland dessa hundra plattor tre av Slayers album, Reign in Blood, Seasons in the Abyss och God Hates Us All.[118]

Slayers fans är bland de mest dedikerade inom genren vilket kan ta sig uttryck på olika sätt. Fotografen Sanna Charles följde bandet och dess publik under några veckor 2007 och säger att bandet "har en unik publik trogna fans som älskar sina idoler förbehållslöst".[119][120]

RIAA-certifiering[redigera | redigera wikitext]

RIAA logo.png

Sex av Slayers album har certifierats med guld under årens lopp, det vill säga sålt i mer än 500 000 exemplar. Dessa är studioalbumen Reign in Blood, South of Heaven, Seasons in the Abyss och Divine Intervention samt videoalbumen Still Reigning och War at the Warfield. Videoalbumet The Big 4 Live from Sofia, Bulgaria, med konserter av Slayer, Metallica, Anthrax och Megadeth, certifierades med platina.[121][122]

Sidoprojekt och samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Kerry King bidrog med gitarr på Beastie Boys album Licensed to Ill

För Jeff Hanneman, Kerry King och Tom Araya har Slayer alltid varit deras huvudsyssla alltsedan bandet bildades under tidiga 1980-talet, och för Hannemans del fram till sin död 2013. Även om de aldrig lämnat bandet någon period har egna projekt tillsammans med andra artister och musiker förekommit under åren.

Kerry King spelade live med Megadeth parallellt med Slayers allra tidigaste år på demostadiet. King bidrog också med gitarrsolo på låten "No Sleep Till Brooklyn" med Beastie Boys som Slayer delade skivbolag och producent med under denna period. Den släpptes på albumet Licensed to Ill 1996, ett album som blev nr 1 på Billboard-listan, och King framträder även på låtens musikvideo. Han bidrar också med ett gitarrsolo på låten "Fight For Your Right (To Party)".[6]Panteras album Reinventing the Steel från år 2000 hörs King på outrot i låten "Goddamn Electric".[123] Kerry King gjorde också flera liveframträdanden med Marilyn Manson på dennes Rape of the World Tour 2002 då han bland annat spelade på låtar som "Little Horn", "1996" och "Irresponsible Hate Anthem".[124] Han gjorde återigen ett gästspel med Megadeth på Gibson Amphitheater i Hollywood 2010 då han deltog i låten "Rattlehead".[125]

Tom Araya bidrar med sin röst till ett spår på Alice in Chains album Dirt som kom 1992. Han deltog också med sång tillsammans med Max Cavalera på låten "Terrorist" på Soulflys album Primitive från år 2000.[27] Araya deltog 2002 på samlingsalbumet Rise Above: 24 Black Flag Songs to Benefit the West Memphis Three som består av covers på sånger av Black Flag framförda av Rollins Band med olika sångare i varje låt. Araya bidrar på spår 16, låten "Revenge".

Dave Lombardo med Suicidal Tendencies 2016

Dave Lombardo har varit den minst "trogna" av Slayers originalmedlemmar. Trummisen har lämnat bandet längre eller kortare perioder för att sedan 2013 tyckas ha lämnat för gott. Första gången av bortavaro från Slayer, en kort period under 1986-1987, blev han tillfrågad men tackade då nej till att spela med Megadeth.[6] När han åter lämnade i maj 1992 startade han först projektet Voodoo Cult och därefter det mer beständiga bandet Grip Inc. tillsammans med Voodoo Cult-gitarristen Waldemar Sorychta. Grip Inc. gav ut fyra studioalbum, det senaste Incorporated år 2004, innan bandet lades ner 2006.[27] Lombardo har även varit medlem, eller bidragit på olika sätt till bland andra band och artister som Fantômas, Suicidal Tendencies, Misfits, Testament, Apocalyptica och John Zorn. Sedan 2015 spelar Lombardo i sitt band Dead Cross tillsammans med gitarristen Michael Crain, basisten Justin Pearson och sångaren Mike Patton.[126]

Kontroverser[redigera | redigera wikitext]

Slayer har i olika sammanhang anklagats för att vara satanister, nazister och att sprida dålig moral. Deras tidiga anti-kristna och förment satanistiska texter och scenestetik har upprört ända sedan första albumet Show No Mercy från 1983.[6] De har även anklagats för att vara nazister, bland annat på grund av texten i låten "Angel of Death" på albumet Reign in Blood, som handlar om naziläkaren Josef Mengele och hans verksamhet i koncentrationslägret i Auschwitz utan att tydligt ta ställning mot hans gärningar. Slayer själva hävdar dock att de enbart redogör för att den historiska händelsen ägt rum.[6]

Slayer stämdes år 1996 i en amerikansk domstol av föräldrarna till den mördade tonåringen Elyse Pahler. Föräldrarna hävdade att de tre unga männen som begått mordet hade blivit inspirerade av Slayers musik, mer specifikt av låtarna "Necrophiliac" från bandets andra album Hell Awaits (1985), "Post Mortem" från Reign in Blood (1986) och "Dead Skin Mask" från Seasons in the Abyss (1990). Domstolen lade ner fallet år 2001.[27][127]

Att bandets medlemmar skulle vara "nazistiska och fascistiska djävulsdyrkare" är den vanligaste missuppfattningen om Slayer enligt Kerry King i en intervju med Fredrik Strage i Close-Up Magazine 2015. King säger att han själv är ateist, inte satanist, och som underhållare är allt han gör fiktion. Tom Araya är troende katolik och säger att det aldrig blivit några konflikter mellan hans religiösa övertygelse och budskapen i Slayers låtar.[128]

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande medlemmar
Tidigare medlemmar
Turnémusiker

Tidslinje[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser och nomineringar[redigera | redigera wikitext]

Grammy Awards[redigera | redigera wikitext]

År Nominerad Utmärkelse Resultat
2002 "Disciple" Best Metal Performance[132] Nominerad
2007 "Eyes of the Insane" Best Metal Performance[132] Vann
2008 "Final Six" Best Metal Performance[133] Vann
2010 "Hate Worldwide" Best Metal Performance[133] Nominerad
2011 "World Painted Blood" Best Metal Performance[133] Nominerad

Kerrang! Awards[redigera | redigera wikitext]

År Nominerad Utmärkelse Resultat
2006 Slayer Kerrang! Hall of Fame[134] Vann
2013 Slayer Kerrang! Legend[135] Vann

Metal Hammer Golden Gods Awards[redigera | redigera wikitext]

År Nominerad Utmärkelse Resultat
2004 Slayer Best Live Act[136] Vann
2006 Reign in Blood Best Album of the Last 20 Years[137] Vann
2007 Slayer Icon Award[138] Vann

Metal Storm Awards[redigera | redigera wikitext]

År Nominerad Utmärkelse Resultat
2006 Christ Illusion Best Thrash Metal Album[139] Vann
2015 Repentless Best Video[140] Vann

Turnéer och festivaler[redigera | redigera wikitext]

Slayer har spelat många konserter under åren, bland annat på turnéer och festivaler. Enligt Concert Archives har de fram till och med 2017 genomfört över 760 konserter. Här är ett urval av större turnéer och festivalspelningar.[141]

  • Show No Mercy/Haunting the Chapel Tour (1984)
  • Hell Awaits Tour (1985)
  • Reign in Blood Tour (1986–1987)
  • Reign in Pain European Tour (1987)
  • World Sacrifice Tour (1988–1989)
  • A Week in the Abyss (1990)
  • Clash of the Titans Tour (1990–1991)
  • Touring the Abyss (1990–1991)
  • European Tour (1992)
  • European Intourvention (1994)
  • Divine Intourvention Tour (1995)
  • Undisputed Attitude (1996)
  • Diabolus on Tour (1998–2000)
  • God Hates the World Tour (2001–2002)
  • European Summer Festival Tour (2003)
  • Jägermeister Music Tour (Fall 2003)
  • Jägermeister Music Tour (Fall 2004)
  • The Unholy Alliance Tour (2004)
  • European Summer Festival Tour (2005)
  • Unholy Alliance Chapter II (2006)
  • Christ Illusion Tour (2006–2007)
  • Rape of the World Tour (2007)
  • European Summer Festival Tour (2008)
  • Mayhem Festival (2009)
  • Jägermeister Music Tour (2010)
  • American Carnage Tour (2010)
  • European Carnage Tour (2011)
  • World Painted Blood Tour (2011)
  • European Summer Festival Tour (2012)
  • Repentless Tour (2015–2017)
  • Slayer Farewell Tour (2018)

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Slayers diskografi
Album

Medverkan på samlingsalbum[redigera | redigera wikitext]

Slayer har under åren medverkat med enskilda låtar på olika typer av samlingsalbum tillsammans med andra artister.[142]

  • "Aggressive Perfector" på Metal Massacre III (Metal Blade, 1983)
  • "Die by the Sword (special remix)" på Total Destruction (Metal Blade, 1984)
  • "Die by the Sword" på The Metal Machine (Roadrunner, 1984)
  • "Evil Has No Boundaries" på Speed Kills (The Very Best of Speed Metal) (Music For Nations, 1985)
  • "The Antichrist (live)" på 12 Commandments in Metal (Roadrunner, 1985)
  • "Evil Has No Boundaries" på Banzai Axe (Banzai, 1985)
  • "Evil Has No Boundaries" (unreleased live version) på Force of the Blade (Banzai, 1986)
  • "Evil Has No Boundaries" på Speed Metal (Metal Blade, 1987)
  • "Black Magic" på The Best of Metal Blade Vol. 2 (Metal Blade, 1987)
  • "In-A-Gadda-Da-Vida" på Less Than Zero soundtrack (Def Jam, 1987
  • "Die by the Sword", "Captor of Sin", "Evil has no Boundaries, och "Tormentor" på River's Edge soundtrack (Enigma/Metal Blade, 1987)
  • "Die by the Sword" (live) på The Best of Metal Blade Vol. 3 (Metal Blade, 1988)
  • "Hell Awaits" på Rising Metal (K-tel, 1988)
  • "Evil Has No Boundaries" (live) på Stars on Thrash (Roadrunner, 1988)
  • "Hell Awaits" på Now That's What I Call Metal (Roadrunner, 1989)
  • "Hell Awaits" på Heavy Hammer Hits II (Roadrunner, 1990)
  • "Evil Has No Boundaries" på Giants of Rock - The Metal Decade 1982-83 Vol. 2 (Teldec, 1990)
  • "War Ensemble" och "Dead Skin Mask" på Til Def Us Do Part (Def American, 1991)
  • "Disorder" (w/ Ice-T) på Judgement Night - Music From the Motion Picture soundtrack (Epic, 1993)
  • "Hell Awaits", "The Antichrist" och "South of Heaven" på Metal Attack (On Tour, 1993)
  • "Disorder" på Stick it In (Epic, 1993) (w/ Ice-T)
  • "No Remorse (I Wanna Die)" (w/ Atari Teenage Riot) på Spawn soundtrack (Epic, 1997)
  • "Born to be Wild" på NASCAR: Crank It Up (2002)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Slayer rules - en utställning om fans”. Kamera& Bild. https://www.kamerabild.se/nyheter/slayer-rules-en-utst-llning-om-fans. Läst 6 april 2018. 
  2. ^ ”Slayer and Their Fans Slashed Through a No-Holds-Barred Night at Gas Monkey” (på engelska). Dallas observer. http://www.dallasobserver.com/music/slayer-and-their-fans-slashed-through-a-no-holds-barred-night-at-gas-monkey-8788885. Läst 6 april 2018. 
  3. ^ Sharpe-Young, Garry (2007). Metal : The Definitive Guide. sid. 112. ISBN 9781906002015 
  4. ^ ”Slayer - Reign in Blood” (på engelska). Allmusic.com. http://www.allmusic.com/album/reign-in-blood-r18220/review. Läst 6 april 2018. 
  5. ^ ”Slayer - Reign in Blood” (på engelska). Sputnikmusic.com. http://www.sputnikmusic.com/review/8759/Slayer-Reign-in-Blood/. Läst 6 april 2018. 
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Sharpe-Young, Garry (2007). Metal : The Definitive Guide. sid. 141. ISBN 9781906002015 
  7. ^ ”Metal Massacre vol. 1” (på engelska). Allmusic.com. https://www.allmusic.com/album/metal-massacre-vol-1-mw0000193088. Läst 1 april 2018. 
  8. ^ [a b c d e f g h] McIver, Joel (2005). Extreme Metal II. sid. 147. ISBN 1844490971 
  9. ^ ”Metal Massacre vol. 3” (på engelska). Allmusic.com. https://www.allmusic.com/album/metal-massacre-vol-3-mw0000619319. Läst 1 april 2018. 
  10. ^ ”Metal Massacre vol. 3” (på engelska). Discogs. https://www.discogs.com/Various-Metal-Massacre-Volume-III/master/308457. Läst 8 april 2018. 
  11. ^ ”Show No Mercy” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Show_No_Mercy/207. Läst 1 april 2018. 
  12. ^ ”Haunting the Chapel” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Haunting_the_Chapel/210. Läst 1 april 2018. 
  13. ^ ”Live Undead” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Live_Undead/209. Läst 1 april 2018. 
  14. ^ ”Hell Awaits” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Hell_Awaits/208. Läst 1 april 2018. 
  15. ^ ”Combat Tour - The Ultimate Revenge” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer_-_Venom_-_Exodus/Combat_Tour_Live%3A_The_Ultimate_Revenge/200510. Läst 1 april 2018. 
  16. ^ Fredrik Strage (1 augusti 2015). ”Slayer”. Close-Up Magazine: s. 82. ISSN: 1103-3568. 
  17. ^ ”Reign in Blood” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Reign_in_Blood/212. Läst 1 april 2018. 
  18. ^ ”Gold & Platinum – Reign in Blood” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/gold-platinum/?tab_active=default-award&ar=SLAYER&ti=REIGN+IN+BLOOD. Läst 18 april 2018. 
  19. ^ ”Golden Gods Awards Winners” (på engelska). Metal Hammer. Arkiverad från originalet den 16 december 2008. https://web.archive.org/web/20081216125723/http://www.metalhammer.co.uk/news/?id=44410. Läst 11 april 2018. 
  20. ^ ”Kerrang! Hall Of Fame” (på engelska). Kerrang!. http://kerrang.typepad.com/kerrang_awards_2006_blog/2006/08/kerrang_hall_of.html. Läst 11 april 2018. 
  21. ^ Jarvis, Clay (September 1, 2003). ”Slayer”. Stylus. Arkiverad från originalet den 11 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060511163047/http://www.stylusmagazine.com/reviews/slayer/reign-in-blood.htm. Läst 11 april 2018. 
  22. ^ Ferris, D.X. (2008). Reign in Blood. ISBN 9780826429094 
  23. ^ Ferris, D.X. (2008). Reign in Blood. sid. 31. ISBN 9780826429094. ”The best thrash metalband of all time. Whoever does not own Reign in Blood doesn´t know metal history. It´s a genredefining milestone (Angela Gossow)” 
  24. ^ [a b] ”Slayer Looks Back On 37-Year Career In New Video Series: Part Two” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-looks-back-on-37-year-career-in-new-video-series-part-two/. Läst 18 april 2018. 
  25. ^ ”South of Heaven” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/South_of_Heaven/214. Läst 1 april 2018. 
  26. ^ ”Gold & Platinum – South of Heaven” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/gold-platinum/?tab_active=default-award&ar=SLAYER&ti=SOUTH+OF+HEAVEN. Läst 18 april 2018. 
  27. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Sharpe-Young, Garry (2007). Metal: The Definitive Guide. sid. 142. ISBN 9781906002015 
  28. ^ ”Seasons in the Abyss” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Seasons_in_the_Abyss/218. Läst 1 april 2018. 
  29. ^ [a b c d e f g] McIver, Joel (2005). Extreme Metal II. sid. 148. ISBN 1844490971 
  30. ^ ”Gold & Platinum - Seasons in the Abyss” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/gold-platinum/?tab_active=default-award&ar=SLAYER&ti=SEASONS+IN+THE+ABYSS. Läst 18 april 2018. 
  31. ^ ”Divine Intervention” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Divine_Intervention/440676. Läst 1 april 2018. 
  32. ^ ”Gold & Platinum - Divine Intervention” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/gold-platinum/?tab_active=default-award&ar=SLAYER&ti=DIVINE+INTERVENTION. Läst 18 april 2018. 
  33. ^ ”Live Intrusion” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Live_Intrusion/11881. Läst 2 april 2018. 
  34. ^ ”Undisputed Attitude” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Undisputed_Attitude/5284. Läst 2 april 2018. 
  35. ^ ”Abolish Government” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Abolish_Government/220692. Läst 2 april 2018. 
  36. ^ ”Various ‎– Slatanic Slaughter (A Tribute To Slayer)” (på engelska). Discogs. https://www.discogs.com/Various-Slatanic-Slaughter-A-Tribute-To-Slayer/release/9136505. Läst 2 april 2018. 
  37. ^ ”Diabolus in Musica” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Diabolus_in_Musica/222. Läst 2 april 2018. 
  38. ^ ”Soundtrack to the Apocalypse” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Soundtrack_to_the_Apocalypse/34750. Läst 22 april 2018. 
  39. ^ ”God Hates Us All” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/God_Hates_Us_All/224. Läst 2 april 2018. 
  40. ^ [a b c d e f] Sharpe-Young, Garry (2007). Metal : The Definitive Guide. sid. 143. ISBN 9781906002015 
  41. ^ ”War at the Warfield” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/War_at_the_Warfield/15612. Läst 2 april 2018. 
  42. ^ ”Gold & Platinum - War at the Warfield” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/gold-platinum/?tab_active=default-award&ar=SLAYER&ti=WAR+AT+THE+WARFIELD. Läst 18 april 2018. 
  43. ^ ”Soundtrack to the Apocalypse” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Soundtrack_to_the_Apocalypse/34750. Läst 2 april 2018. 
  44. ^ ”Gold & Platinum - Still Reigning” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/gold-platinum/?tab_active=default-award&ar=SLAYER&ti=STILL+REIGNING. Läst 18 april 2018. 
  45. ^ ”METALLICA, SLAYER, IRON MAIDEN Among Winners At METAL HAMMER Awards” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/metallica-slayer-iron-maiden-among-winners-at-metal-hammer-awards. Läst 18 april 2018. 
  46. ^ ”Eternal Pyre” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Eternal_Pyre/121133. Läst 2 april 2018. 
  47. ^ [a b] Sharpe-Young, Garry (2007). Metal : The Definitive Guide. sid. 144. ISBN 9781906002015 
  48. ^ ”Christ Illusion” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Christ_Illusion/121478. Läst 2 april 2018. 
  49. ^ ”Metal Storm Awards 2006” (på engelska). Metalstorm.net. http://www.metalstorm.net/awards/archive.php?year=2006. Läst 18 april 2018. 
  50. ^ ”Kerrang! Hall Of Fame” (på engelska). Kerrang.typepad.com. http://kerrang.typepad.com/kerrang_awards_2006_blog/2006/08/kerrang_hall_of.html. Läst 18 april 2018. 
  51. ^ ”SLAYER Wins 'Best Metal' GRAMMY AWARD” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-wins-best-metal-grammy-award/. Läst 18 april 2018. 
  52. ^ ”Slayer Guitarist Jeff Hanneman Dies” (på engelska). Grammy Awards. https://www.grammy.com/grammys/news/slayer-guitarist-jeff-hanneman-dies. Läst 18 april 2018. 
  53. ^ ”Bullet-For My Valentine booed at Metal Hammer Golden Gods Awards” (på engelska). Grammy Awards. http://www.blabbermouth.net/news/bullet-for-my-valentine-booed-at-metal-hammer-golden-gods-awards/. Läst 18 april 2018. 
  54. ^ ”The Unholy Aliance” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/The_Unholy_Alliance/239496. Läst 5 april 2018. 
  55. ^ ”The End Of Slayer?” (på engelska). Ultimate-guitar. https://www.ultimate-guitar.com/news/general_music_news/the_end_of_slayer.html. Läst 4 april 2018. 
  56. ^ ”Slayer: We Could Thrash Out Two More Albums If We're Fast Enough...” (på engelska). The Quietus. http://thequietus.com/articles/00661-slayer-we-could-thrash-out-two-more-albums-if-we-re-fast-enough. Läst 4 april 2018. 
  57. ^ ”'The Unholy Alliance: Chapter III' UK Dates Added” (på engelska). Blabbermouth.net. Arkiverad från originalet den 13 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080613234640/http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=98808. Läst 4 april 2018. 
  58. ^ ”Megadeth And Slayer To Co-Headline 'Canadian Carnage' Trek” (på engelska). Blabbermouth.net. Arkiverad från originalet den 14 september 2011. https://web.archive.org/web/20110914085526/http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.Net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=118898. Läst 4 april 2018. 
  59. ^ ”World Painted Blood” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/World_Painted_Blood/414648. Läst 5 april 2018. 
  60. ^ ”Metallica Heading To Cinemas” (på engelska). Billboard.com. https://www.billboard.com/articles/news/957831/metallica-heading-to-cinemas. Läst 6 april 2018. 
  61. ^ ”Slayer, Megadeth To Join Forces For 'European Carnage' Tour - Dec. 18, 2010” (på engelska). Blabbermouth.net. Arkiverad från originalet den 15 september 2011. https://web.archive.org/web/20110915105958/http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=151107. Läst 6 april 2018. 
  62. ^ ”Slayer's Hanneman Contracts Acute Infection; Band To Bring In Guest Guitarist - Feb. 12, 20110” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=153855. Läst 6 april 2018. 
  63. ^ ”CANNIBAL CORPSE'S PAT O'BRIEN WILL STEP IN AS SLAYER'S GUEST GUITARIST” (på engelska). Slayer.net. Arkiverad från originalet den 23 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110723041827/http://www.slayer.net/us/news/cannibal-corpses-pat-obrien-will-step-slayers-guest-guitarist. Läst 6 april 2018. 
  64. ^ ”Slayer’s Jeff Hanneman Dead at 49” (på engelska). Billboard.com. https://www.billboard.com/biz/articles/1560533/slayers-jeff-hanneman-dead-at-49. 
  65. ^ ”Statement From Dave Lombardo Regarding Slayer Australian Tour 2013” (på engelska). Facebook - Dave Lombardo. https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=447262618678275&id=124433877627819. Läst 6 april 2018. 
  66. ^ ”Slayer: We Do Not Agree With Dave Lombardo's Substance Or Timeline Of Events” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-we-do-not-agree-with-dave-lombardo-s-substance-or-timeline-of-events/. Läst 6 april 2018. 
  67. ^ ”Slayer Welcomes Drummer Paul Bostaph Back To The Fold” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-welcomes-drummer-paul-bostaph-back-to-the-fold/. Läst 6 april 2018. 
  68. ^ ”Slayer Hope to Unveil Never-Before-Heard Jeff Hanneman Material on Next Album” (på engelska). Blabbermouth.net. http://loudwire.com/exclusive-slayer-never-before-heard-jeff-hanneman-material-next-album/. Läst 6 april 2018. 
  69. ^ ”Slayer Debut New Song 'Implode' During Surprise Golden Gods Appearance” (på engelska). Rolling Stone. https://www.rollingstone.com/music/news/slayer-debut-new-song-implode-during-surprise-golden-gods-appearance-20140424. Läst 6 april 2018. 
  70. ^ Fredrik Strage (1 augusti 2015). ”Slayer”. Close-Up Magazine: s. 83-84. 1103-3568. 
  71. ^ ”Repentless” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/albums/Slayer/Repentless/517836. Läst 6 april 2018. 
  72. ^ Dante Thomsen (1 augusti 2015). ”Slayer - Repentless”. Close-Up Magazine: s. 61. ISSN: 1103-3568. 
  73. ^ ”Slayer” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/bands/Slayer/72. Läst 6 april 2018. 
  74. ^ ”Metal Storm Awards 2015” (på engelska). Metalstorm.net. http://www.metalstorm.net/awards/archive.php?year=2015. Läst 18 april 2018. 
  75. ^ Fredrik Strage (1 augusti 2015). ”Slayer”. Close-Up Magazine: s. 83-84. 1103-3568. 
  76. ^ ”Slayer - to release comic book "Repentless #1"” (på engelska). Nuclear Blast. http://www.nuclearblast.de/en/label/music/band/news/details/4618053.3400479.slayer-to-release-comic-book-quot-repentless-1.html. Läst 26 april 2018. 
  77. ^ ”Slayer To Release 'Repentless' 6.66" Vinyl Box Set” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-to-release-repentless-6-66-box-set/. Läst 18 april 2018. 
  78. ^ ”BREAKING NEWS: Slayer Announce Farewell Tour” (på engelska). Loudwire.com. http://loudwire.com/breaking-news-slayer-announce-farewell-tour/. Läst 6 april 2018. 
  79. ^ ”Slayer Recruit Lamb of God, Anthrax, Behemoth + Testament for Final Tour” (på engelska). Loudwire.com. http://loudwire.com/slayer-lamb-of-god-anthrax-behemoth-testament-final-tour/. Läst 6 april 2018. 
  80. ^ ”Slayer lägger ner efter 37 år”. Aftonbladet.se. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/bKz0Wk/slayer-lagger-ner-efter-37-ar. Läst 26 april 2018. 
  81. ^ ”Slayer Announces Second North American Leg Of 'Final' Tour” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-announces-second-north-american-leg-of-final-tour/. Läst 6 april 2018. 
  82. ^ ”Final World Tour” (på engelska). Slayer.com. https://www.slayer.net/. Läst 6 april 2018. 
  83. ^ ”Slayer Announces Final European Tour With Lamb of God, Anthrax And Obituary” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-announces-final-european-tour-with-lamb-of-god-anthrax-and-obituary/. Läst 13 maj 2018. 
  84. ^ ”Slayer To Tour Europe With Lamb of God, Anthrax And Obituary” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-to-tour-europe-with-lamb-of-god-anthrax-and-obituary/. Läst 9 maj 2018. 
  85. ^ ”Death Angel's Rob Cavestany On Slayer's 'Farewell' Tour: 'Some Of Us Could See This Coming'” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/death-angels-rob-cavestany-on-slayers-farewell-tour-some-of-us-could-see-this-coming/. Läst 14 april 2018. 
  86. ^ ”Testament Has No Plans To Retire Anytime Soon, Says Chuck Billy” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/testament-has-no-plans-to-retire-anytime-soon-says-chuck-billy/. Läst 14 april 2018. 
  87. ^ ”Anthrax's Scott Ian On Slayer's 'Farewell' Tour Plans: 'I Was Surprised And I Wasn't Surprised'” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/anthraxs-scott-ian-on-slayers-farewell-tour-plans-i-was-surprised-and-i-wasnt-surprised/. Läst 14 april 2018. 
  88. ^ ”Slayer” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/bands/Slayer/72. Läst 12 april 2018. 
  89. ^ Sharpe-Young, Garry (2007). Metal : The Definitive Guide. sid. 140. ISBN 9781906002015 
  90. ^ ”Slayer's Morbid Schlock” (på engelska). Washington Post. https://www.washingtonpost.com/archive/lifestyle/1986/12/06/slayers-morbid-schlock/492d2a71-17c2-4047-a728-365fa9e29201/?utm_term=.db84013545c9. Läst 12 april 2018. 
  91. ^ ”Review/Rock; For Slayer, the Mania Is the Message” (på engelska). New York Times. https://www.nytimes.com/1988/09/03/arts/review-rock-for-slayer-the-mania-is-the-message.html. Läst 12 april 2018. 
  92. ^ ”Slayer - Biography” (på engelska). Allmusic.com. https://www.allmusic.com/artist/slayer-mn0000022124/biography. Läst 12 april 2018. 
  93. ^ ”Slayer - Reign In Blood” (på engelska). Kickedintheface.com. Arkiverad från originalet den 6 februari 2010. https://web.archive.org/web/20100206170615/http://www.kickedintheface.com/reviews/Slayer-Reign_In_Blood.htm. Läst 12 april 2018. 
  94. ^ ”Dave Lombardo” (på engelska). Drummerworld.com. http://www.drummerworld.com/drummers/Dave_Lombardo.html. Läst 12 april 2018. 
  95. ^ ”An exclusive oral history of Slayer” (på engelska). Decibel Magazine. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060813155123/http://www.decibelmagazine.com/features_detail.aspx?id=4566. Läst 12 april 2018. 
  96. ^ ”Exclusive! Interview With Slayer Guitarist Jeff Hanneman” (på engelska). Knac.com. Arkiverad från originalet den 28 september 2007. https://web.archive.org/web/20070928010337/http://www.knac.com/article.asp?ArticleID=3153. Läst 12 april 2018. 
  97. ^ ”Slayer Lyrics” (på engelska). Dark Lyrics. http://www.darklyrics.com/s/slayer.html. Läst 12 april 2018. 
  98. ^ ”Slayer - Biography” (på engelska). Allmusic.com. https://www.slayer.net/. Läst 11 april 2018. 
  99. ^ ”Most influential artists for extreme metal music” (på engelska). Rateyourmusic.com. https://rateyourmusic.com/list/Jarlaxle73/most_influential_artists_for_extreme_metal_music/. Läst 11 april 2018. 
  100. ^ ”Slayer guitarist Jeff Hanneman dies aged 49” (på engelska). Terrorizer.com. http://www.terrorizer.com/news/news-news/slayer-guitarist-jeff-hanneman-dies. Läst 11 april 2018. 
  101. ^ ”Slatanic Slaughter” (på engelska). Discogs. https://www.discogs.com/search/?q=Slatanic+Slaughter+&country_exact=Sweden. Läst 11 april 2018. 
  102. ^ ”Gateway To Hell - A Tribute To Slayer” (på engelska). Discogs. https://www.discogs.com/search/?q=Gateway+To+Hell+-+A+Tribute+To+Slayer+&type=all. Läst 11 april 2018. 
  103. ^ ”Covered In Blood” (på engelska). Discogs. https://www.discogs.com/Various-Covered-In-Blood/release/4441235. Läst 11 april 2018. 
  104. ^ ”Slayer: The Origins of Thrash in San Francisco, CA.” (på engelska). Discogs. https://www.si.edu/sisearch/video?edan_q=slayer. Läst 13 maj 2018. 
  105. ^ ”Why They Rule - #6 Slayer”. Why They Rule - #6 Slayer. MTV. Arkiverad från originalet den 18 juli 2006. https://web.archive.org/web/20060718224746/http://www.mtv.com/bands/m/metal/greatest_metal_bands/071406/index7.jhtml. Läst 11 april 2018. 
  106. ^ ”Guitar World's 100 Greatest Heavy Metal Guitarists Of All Time”. Guitar World's 100 Greatest Heavy Metal Guitarists Of All Time. Blabbermouth.net. January 23, 2004. Arkiverad från originalet den September 2, 2011. https://web.archive.org/web/20110902145402/http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=18446. Läst 11 april 2018. 
  107. ^ ”The fans have spoken: Slayer comes out on top in readers' polls”. The fans have spoken: Slayer comes out on top in readers' polls. Blabbermouth.net. March 1, 2007. Arkiverad från originalet den September 30, 2007. https://web.archive.org/web/20070930235258/http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=68001. Läst 16 mars 2007. 
  108. ^ ”Tribute to Jeff Hanneman (1964-2013)” (på engelska). Metalcrypt.com. http://www.metalcrypt.com/pages/interviews.php?intid=348. Läst 11 april 2018. 
  109. ^ ”Lamb Of God Frontman: We Sound Like A Slayer Rip-Off” (på engelska). Ultimate-guitar.com. https://www.ultimate-guitar.com/news/general_music_news/lamb_of_god_frontman_we_sound_like_a_slayer_rip-off.html. Läst 11 april 2018. 
  110. ^ ”BEHEMOTH Frontman Pays Tribute To SLAYER's JEFF HANNEMAN” (på engelska). Blabbermouth.net. http://www.blabbermouth.net/news/behemoth-frontman-pays-tribute-to-slayer-s-jeff-hanneman/. Läst 11 april 2018. 
  111. ^ ”Slayer, Hatebreed Doing Double Duty On This Year's Ozzfest” (på engelska). Mtv.com. http://www.mtv.com/news/1486502/slayer-hatebreed-doing-double-duty-on-this-years-ozzfest/. Läst 11 april 2018. 
  112. ^ ”System of a Down” (på engelska). Hardradio.com. http://www.hardradio.com/hr3.html?http://www.hardradio.com/shockwaves/system1.php3. Läst 11 april 2018. 
  113. ^ ”Lacuna Coil’s Andrea Ferro Talks Influences, Skateboarding, Band Origins + More” (på engelska). Loudwire.com. http://loudwire.com/lacuna-coil-andrea-ferro-talks-influences-skateboarding-band-origins-more/. Läst 11 april 2018. 
  114. ^ ”Into The Lungs of Hell” (på engelska). Metal Hammer magazine. http://www.emptywords.org/MetalHammerItaly03-2000.htm. Läst 11 april 2018. 
  115. ^ ”Kerrang! Hall Of Fame” (på engelska). Kerrang!. http://kerrang.typepad.com/kerrang_awards_2006_blog/2006/08/kerrang_hall_of.html. Läst 11 april 2018. 
  116. ^ Jarvis, Clay (September 1, 2003). ”Slayer”. Stylus. Arkiverad från originalet den 11 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060511163047/http://www.stylusmagazine.com/reviews/slayer/reign-in-blood.htm. Läst 11 april 2018. 
  117. ^ ”Golden Gods Awards Winners” (på engelska). Metal Hammer. Arkiverad från originalet den 16 december 2008. https://web.archive.org/web/20081216125723/http://www.metalhammer.co.uk/news/?id=44410. Läst 11 april 2018. 
  118. ^ Bond, Jaclyn (2009). The 100 best and absolute greatest heavy metal album in the world, ever. sid. 180-185. ISBN 978-91-85869-65-7 
  119. ^ ”Slayer rules - en utställning om fans”. Kamera& Bild. https://www.kamerabild.se/nyheter/slayer-rules-en-utst-llning-om-fans. Läst 6 april 2018. 
  120. ^ ”Slayer and Their Fans Slashed Through a No-Holds-Barred Night at Gas Monkey” (på engelska). Dallas observer. http://www.dallasobserver.com/music/slayer-and-their-fans-slashed-through-a-no-holds-barred-night-at-gas-monkey-8788885. Läst 6 april 2018. 
  121. ^ ”Slayer” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/?s=Slayer. Läst 1 april 2018. 
  122. ^ ”Gold & Platinum - The Big 4 Live from Sofia, Bulgaria” (på engelska). RIAA. https://www.riaa.com/gold-platinum/?tab_active=default-award&ar=METALLICA%2FSLAYER%2FMEGADETH%2FANTHRAX&ti=THE+BIG+4%3A+LIVE+FROM+SOFIA+BULGARIA. Läst 18 april 2018. 
  123. ^ ”Exclusive! Interview With Slayer Guitarist Kerry King” (på engelska). Knac.com. http://www.knac.com/article.asp?ArticleID=3346. Läst 6 april 2018. 
  124. ^ ”2008/02/23 Los Angeles, CA” (på engelska). Mansonwiki.com. http://www.mansonwiki.com/wiki/2008/02/23_Los_Angeles,_CA. Läst 6 april 2018. 
  125. ^ ”Slayer's Kerry King To Perform With Megadeth Tonight! - Oct. 21, 2010” (på engelska). Blabbermouth.net. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101025111722/http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=148091. Läst 6 april 2018. 
  126. ^ ”Dave Lombardo - Biography” (på engelska). Allmusic.com. https://www.allmusic.com/artist/dave-lombardo-mn0000589269/biography. Läst 3 april 2018. 
  127. ^ Slayer Case DismissedArkiverad 3 april 2013 hämtat från the Wayback Machine. Metal Hammer Läst 15 juli 2011.
  128. ^ Fredrik Strage (1 augusti 2015). ”Slayer”. Close-Up Magazine: s. 86-87. 1103-3568. 
  129. ^ Ultimate Classic Rock: Slayer guitarist Jeff Hanneman dead at 49.
  130. ^ ”Bob Gourley”. Encyclopedia Metallum. https://www.metal-archives.com/artists/Bob_Gourley/26680. Läst 2 april 2018. 
  131. ^ ”Cannibal Corpse'S Pat O'Brien Will Step In As Slayer'S Guest Guitarist | The Official Slayer Site”. Slayer.net. 19 maj 2011. Arkiverad från originalet den 23 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110723041827/http://www.slayer.net/us/news/cannibal-corpses-pat-obrien-will-step-slayers-guest-guitarist. Läst 1 juli 2011. 
  132. ^ [a b] ”Slayer Wins 'Best Metal' Grammy Award”. Slayer Wins 'Best Metal' Grammy Award. Blabbermouth.net. February 10, 2008. http://www.blabbermouth.net/news/slayer-wins-best-metal-grammy-award/. Läst 3 april 2018. 
  133. ^ [a b c] ”Slayer Guitarist Jeff Hanneman Dies”. Grammy Awards. http://www.grammy.com/news/slayer-guitarist-jeff-hanneman-dies. Läst 3 april 2018. 
  134. ^ ”Kerrang! Awards 2006 Blog: Kerrang! Hall Of Fame”. Kerrang! Awards 2006 Blog: Kerrang! Hall Of Fame. Kerrang.typepad.com. http://kerrang.typepad.com/kerrang_awards_2006_blog/2006/08/kerrang_hall_of.html. Läst 3 april 2018. 
  135. ^ ”Kerrang! Awards 2013: Kerrang! Legend”. Kerrang!. Arkiverad från originalet den 30 september 2013. https://web.archive.org/web/20130930214517/http://www.kerrang.com/blog/2013/06/relentless_kerrang_awards_2013_1.html. Läst 3 april 2018. 
  136. ^ ”Metallica, Slayer, Iron Maien Among Winners At Metal Hammer Awards”. Blabbermouth.net. Metal Hammer. 7 juni 2004. http://www.blabbermouth.net/news/metallica-slayer-iron-maiden-among-winners-at-metal-hammer-awards/. Läst 3 april 2018. 
  137. ^ ”Metal Hammer Golden Gods Awards”. Antimusic.com. Antimusic.com. 14 juni 2006. http://www.antimusic.com/news/06/june/1412.shtml. Läst 3 april 2018. 
  138. ^ ”BULLET FOR MY VALENTINE Booed At METAL HAMMER GOLDEN GODS AWARDS”. Blabbermouth.net. 14 juni 2006. http://www.blabbermouth.net/news/bullet-for-my-valentine-booed-at-metal-hammer-golden-gods-awards/. Läst 3 april 2018. 
  139. ^ ”Metal Storm Awards 2006”. Metal Storm. http://www.metalstorm.net/awards/archive.php?year=2006. Läst 12 april 2018. 
  140. ^ ”Metal Storm Awards 2015”. Metal Storm. http://www.metalstorm.net/awards/archive.php?year=2015. Läst 12 april 2018. 
  141. ^ ”Slayer's Concert History” (på engelska). Concert Archives. https://www.concertarchives.org/bands/slayer. Läst 6 april 2018. 
  142. ^ ”Slayer” (på engelska). Encyclopaedia Metallum. https://www.metal-archives.com/bands/Slayer/72. Läst 2 april 2018. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]