Sluttande pansar

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sluttande pansar på en stridsvagn som visar pansarets egentliga tjocklek gentemot dess effektiva tjocklek.

Sluttande pansar, även kallat vinklat pansar, är en konstruktionsteknik för att öka skyddsnivån hos pansar. Pansar i sig är en typ av hölje som består av en eller flera typer av hårt material (till exempel stål) som i regel ska skydda något från skada och dess effektivitet beror primärt på dess tjocklek. För att bekämpa pansar behöver man slå igenom det, antingen kinetiskt eller kemiskt, vilket normalt sker med projektiler och detta kallas modernt för pansarvärn.

Anslagsvinkel[redigera | redigera wikitext]

För att slå igenom pansar är det bäst om detta träffas i en 0° vinkel (ibland används 90°, det motsatta, som som standard för noll vinkel[1]), det vill säga rakt på. Detta för att pansarets tjocklek har minst effekt i denna vinkeln. Om den genomslående energin istället träffar pansaret i en vinkel större än 0° så betyder det att energin behöver tränga sig igenom mer pansar, då den sneda passagevägen är längre än vägen rakt igenom pansarets egentliga tjocklek. Vinkeln tar även upp en del energi så det krävs även mer energi än vad som krävs för att enbart gå igenom den högre tjockleken. Om vinkeln är tillräckligt stor (sned) kan projektiler även studsa bort från pansaret istället för att tränga in, då projektilens spets inte greppar i pansaret.

Historisk användning[redigera | redigera wikitext]

Det är okänt när sluttande pansar först användes men det fick sin första stora betydelse under medeltiden då man började designa hjälmar i former menade att avleda inkommande slag och pilar. Ett gott sådant exempel är bacinethjälmen.

Sluttande pansar fick sitt nästa stora uppsving under andra världskriget när den sovjetiska stridsvagnen T-34 visade vilken effekt sluttande pansar kunde ha då hela vagnen var försedd med sluttande pansar. Tidigare hade sluttande pansar sett begränsad användning på pansarfordon då flera länder, däribland Nazityskland, ansåg att det tar upp för mycket potentiellt utrymme på vagnen.[2] Bortom detta var det mycket dyrare att bygga pansarfordon med sluttande pansar.[2] Trots detta hade flera historiska stridsvagnar innan T-34 konstruerats med sluttande pansar i åtanke men dessa fick aldrig sin skans att visa dess betydelse i krig.[3]

Det som gjorde T-34 så betydelsefull var inte att den gjorde något nytt eller banbrytande som nämnt ovan, utan den råkade bara komma till rätt plats vid rätt tidpunkt. För att förklara detta bör man börja med att förklara T-34:s pansar. T-34 hade jämförelsevis tunt pansar för sin tid, enbart 45 mm på fronten, men dess vinkel på 60 grader gjorde detta effektivt till 80 mm.[4] Detta gjorde så att den blev ogenomtränglig frontalt för många av dåtidens mindre pansarvärnskanoner som till exempel de vanligt förekommande kanonerna Bofors 37 mm pvkan eller 3,7 cm Pak 36.[2] Även grövre kanoner av svagare typ som den korta 7,5 cm KwK 37 kanonen på tidiga Panzerkampfwagen IV hade för liten genomslagsförmåga att rå på T-34 utan specialammunition som pansarspränggranater.

T-34 kom i bruk sent 1940, precis i tid inför den tyska invasionen av Sovjetunionen. Tyskland hade primärt förväntat sig att bekämpa de sovjetiska stridsvagnarna BT-7 och T-26 som hade brukats i större antal under invasionen av Polen och Finland några år tidigare. Dessa hade mycket tunt pansar och kunde lätt bekämpas med lätta pansarvärnskanoner som 37 mm Bofors och 37 mm Pak som nämns ovan. Detta hade gjort att de tyska stridsvagnarna, primärt Panzer III, IV och 38(t), inte hade försetts med kraftfulla pansarvärnskanoner. Men Sovjetunionen hade vid tidpunkten för invasionen effektivt ersatt deras gamla pansarflotta av T-26 och BT-7 mot nya stridsvagnar som T-34 och KV-1.

Väl under invasionen fick de tyska stridsvagnarna stora problem med att bekämpa de sovjetiska stridsvagnarna och lyckades med nöd och näppe ta sig till Stalingrad enbart byggt på effektivare taktik och kommunikation. Under invasionen blev tyskarna chockerade att T-34, en medeltung stridsvagn med enbart 45 mm av frontpansar, kunde vara så välskyddad. Detta ledde till att Tyskland genast började utveckla nya stridsvagnstyper med sluttande pansar, vilket bland annat kom att leda till den välkända Panzerkampfwagen V Panter. Bortom nya konstruktioner blev existerande stridsvagnar som Panzer IV försedda med kraftfullare kanoner som var specialgjorda för att specifikt kunna penetrera vagnar som T-34 och KV-1.[5] Några år in i kriget blev T-34:s pansar mindre betydelsefull eftersom kraftfullare pansarvärnskanoner blev allt vanligare. Trots detta hade sluttande pansar satt sin fot på kartan och alla stridsvagnar och pansarfordon har sedan andra världskriget konstruerats med sluttande pansar.[6]

Exempel på historisk användning av sluttande pansar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 37 mm kanon m/38 värntorn, skjuttabeller 
  2. ^ [a b c] Thomas, Paul. Panzer IV: 1939-1945 
  3. ^ Se galleri för exempel.
  4. ^ Infokort om fientliga stridsvagnar från pansartruppskolan.
  5. ^ Se: 7,5 cm KwK 40
  6. ^ Se alla moderna pansarfordon som exempel.