Snöfink

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Snöfink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Snowfinch.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSparvfinkar
Passeridae
SläkteMontifringilla
ArtSnöfink
M. nivalis
Vetenskapligt namn
§ Montifringilla nivalis
Auktor(Linné, 1766)
Utbredning
MontifringillaNivalisIUCN2019-3.png
Hitta fler artiklar om fåglar med

Snöfink[2] (Montifringilla nivalis) är en bergslevande fågel i familjen sparvfinkar inom ordningen tättingar som förekommer i Europa och Asien.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Snöfinken är med sina 16,5–19 centimeter i längd en relativt stor och kraftigt byggd tätting. Ovansidan är brun, undersidan vit och huvudet grått. På vingen syns en karakteristisk lång och smal vit vingpanel. Sommartid är näbben svart, vintertid gul. Könen är lika. I flykten är vingarna svarta med mycket stora vita vingpaneler och stjärten vitkantat svart.[4]

Snöfink i Tarn, Frankrike i december i typisk vinterdräkt med den orangefärgade näbben.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Snöfinken har en rad olika läten. Bland locklätena hörs jamande "mjäh", hesa "zjiih" och korta "ti ti zy". Även ett slamrande "tjett-tjett-tjett-tjett" hörs, liksom vid oro ett rullande "tir'r'r'r". Sången framförs i sångflykt eller sittande på en sten, en varierande, stötig serie med återkommande pressade drillar och sparvröst. Även ett dämpat kvitter framförs som skuggsång.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Snöfinken är en stannfågel i höglänta delar av bergstrakter, vanligtvis över 1.500 meter över havet. Den förekommer i södra Europa (Alperna, Pyrenéerna, Corsica, Balkanhalvön) och vidare österut till Centralasien och västra Kina. International Ornithological Congres (IOC) och Clements m.fl. delar in fågeln delas i sju underarter med följande utbredning:[3][5]

I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) erkänns endast tre underarter, där leucura, gaddi, tianshanica och groum-grzimaili alla inkluderas i alpicola.[6] Även svenska BirdLife Sverige följer denna indelning.[7]

Tidigare behandlades tibetsnöfink (Montifringilla henrici) som en underart till snöfink, men den urskiljs numera oftast som egen art.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Snöfinken ses ofta vid skidanläggningar där den orädd letar efter något att äta. I övrigt livnär sig den huvudsakligen på frön med inslag av insekter. Fågeln är mycket tålig och rör sig mycket sällan ner under 1.000 meter över havet även i hårt vinterväder.

Snöfink i de schweiziska Alperna.

Den häckar ofta i små och lösa kolonier med två till sex par.[1] Boet som placeras i en klippskreva eller i ett hål i en byggnad består av torrt gräs och mossa fodrat med fjädrar och fint växtmaterial.[1] Snöfinken föder två kullar med fyra till fem ägg.[1] Endast honan ruvar, i tolv till 14 dagar, medan båda föräldrar matar ungarna.[1]

Snöfinkens ägg.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros 520.000 till 1,6 miljoner par häcka.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Birdlife International 2016 Montifringilla nivalis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 1 januari 2017.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 292. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.1.
  6. ^ Shirihai, Hadoram; Lars Svensson (2018). Handbook of Western Palearctic Birds, Volume 1, Passerines: Larks to Warblers. Helm Field Guides. ISBN 9781472937575 
  7. ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]