Social isolering
Social isolering, även kallat objektiv ensamhet,[1] innebär att en person saknar andra människor att interagera med regelbundet. Social isolering särskiljs från ensamhet som istället är en känsla som kan uppstå även om andra människor finns i närheten.[2] Till skillnad från den subjektiva ensamheten, som är hälsoskadlig, behöver inte social isolering vara negativ. Detta eftersom den kan vara självvald.[1]
Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) räknas man i den svenska statistiken som socialt isolerad om man bor ensam och inte träffar anhöriga, vänner eller bekanta oftare än ett par gånger i månaden.[3] Social isolering är således ett mätbart begrepp.[1] Enligt myndighetens statistik räknades fyra procent av befolkningen äldre än 16 år som socialt isolerade 2016–2017 (avser Sverige).[3]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] ”Stöd till dig som i ditt arbete möter någon som är ofrivilligt ensam” (PDF). Västra Götlandsregionen. sid. 3. https://mellanarkiv-offentlig.vgregion.se/alfresco/s/archive/stream/public/v1/source/available/sofia/rs6898-606551814-81/surrogate. Läst 7 november 2023.
- ^ ”Hur påverkas vår psykiska hälsa av social isolering?”. Kry. 6 oktober 2021. https://www.kry.se/din-halsa/hur-paverkas-var-psykiska-halsa-av-social-isolering/. Läst 7 november 2023.
- ^ [a b] ”Fyra procent är socialt isolerade”. Statistiska Centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2019/fyra-procent-ar-socialt-isolerade/. Läst 7 november 2023.