Socialrealism och klass i brittisk film

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

50-talet och Free Cinema[redigera | redigera wikitext]

Även om socialrealism och skildringar av arbetarklass är något som brittisk film idag ofta kopplas till hade det innan slutet på 50-talet inte gjorts några värdiga filmskildringar av den sorten. Om arbetare var med i tidigare filmer var det ofta som förlöjligade biroller. ”The number of british films that have ever made a genuine try at a story in a popular milieu, with working-class characters all trough, can be counted on the fingers of one hand” menade regissören Lindsey Anderson i sin essä om filmmediet ”Get out and push!” 1957[1]. Anderson startade tillsammans med Karel Reisz, Tony Richardson och Lorenza Mazzetti en filmrörelse som fick namnet Free Cinema. Det hela startade den 5 februari 1956 då nämnda då oetablerade regissörer visade tre experimentella kortfilmer O Dreamland, Momma Don’t Allow och Together på National Film Theatre (BFI Southbank sedan 2007) i London. I samband med visningen delades det ut en programförklaring som bland annat erhöll ett manifesto med en beskrivning av rörelsens principer. Dessa var bland andra att göra socialrealistisk film som till skillnad från den traditionella filmen fokuserade på det vardagliga livet hos vanliga människor, inte spelades in i studio men inte heller påstod sig vara objektiva för att de slog an en viss dokumentär ton utan snarare tvärtom att döma av vad som stod skrivet: ”No film can be too personal”[2]. Den realism som proklamerades var ett slags poetisk och personlig realism oberoende de stora filmbolagen. Filmerna blev väldigt populära, mycket tack vare behovet av en nytändning inom den brittiska filmen. Biopubliken minskade stadigt under 50-talet då medelklassen började tjäna mer pengar, TV:n slog sig ner i vardagsrummen, konsumtionen som kretsade kring hemmen ökade och kvinnor började jobba i större utsträckning och hade därmed inte tid att gå på bio på eftermiddagarna.[3] Biopubliken ville dessutom se något nytt, något som sa något om och representerade deras egen vardag. Rörelsen varade i ungefär tre år och hade 6 olika biografvisningar.[2]

60-talet och den Brittiska nya vågen[redigera | redigera wikitext]

Därefter tog den Brittiska nya vågen tog vid i ungefär samma anda i kölvattnet av den Franska nya vågen på 60-talet och skapare av Free Cinema blev bidragande aktörer som skulle influera även senare filmskapare. Exempelvis kom Lindsey Anderson med Sporting Life (1963), Karel Reisz med Saturday Night and Sunday Morning (1960), Tony Richardson med A Taste of Honey (1961) och The Loneliness of the Long Distance Runner (1962) och begreppet diskbänksrealism uppkom och blev ett signum för den typen av brittisk småsmutsig socialrealistisk film.

70- och 80-talet och heritagefilmen[redigera | redigera wikitext]

Kring samma tid i Storbritannien började de-industrialiseringen långsamt ta vid vilken i förlängningen skapade arbetslöshet då flera industrier lades ner och arbetare förlorade sina jobb, närmare 2 miljoner under de år som Margaret Thatcher var premiärminister 1979-1990[4]. På 80-talet gjordes det färre relevanta filmer om den brittiska arbetarklassen som istället blev fick större representation i flertalet TV-serier som Brookside och East Enders. Mike Leigh som, tillsammans med Ken Loach, numera kommit att bli en nyckelregissör för den brittiska socialrealistiska filmen, arbetade exklusivt för TV i 15 år innan han gav sig i kast med filmen. De filmer som gjordes på 80-talet hade dock ofta ett drag av genusproblematik i sig jämte klassfrågan med arbetande kvinnor i huvudrollerna snarare än arbetslösa män i filmer vilket John Hill påpekar i artikeln ”Failure and Utopianism: Representation of the Working Class in Britsh Cinema of the 90s”och tar upp stödjande filmexempel som Educating Rita (Lewis Gilbert, 1983), Letters to Brezhnev (Chris Bernard, 1985), Rita, Sue and Bob Too (Alan Clarke, 1986) och Business as Usual (Lezli-An Barrett, 1987).[5] Jämte dessa började det göras nostalgiska kostymdraman om ett svunnet Storbritannien och en överklass som ofta skulle kritiseras för sitt sentimentala skimmer över kolonisering och klasskillnader. Bland dessa första så kallade heritagefilmer kunde man exempelvis se Chariots of Fire (Hugh Hudson, 1981), Another Country (Julian Mitchell, 1984) och A Passage to India (David Lean, 1984).

90-talet och framåt och den nya vågen av socialrealistiska filmer[redigera | redigera wikitext]

I början på 90-talet skulle dock socialrealismen få sig ett nytt uppsving, om än av en viss annan karaktär. Detta mycket i samband med att de första gruvorna började stängas och arbetslösheten under Thatcher-tiden hade växt sig stor. De arbetande män som tidigare setts och identifierat sig som de självklara inkomstbringarna till arbetarfamiljerna var inte längre så självklara. Något som generellt genererat i vad som kan kallas en maskulinitetskris vilket många har uppfattat att flertalet filmer som har skildrat arbetarklassen sedan 80-talet, främst efter andra hälften av 90-talet, har tagit upp. Många av dessa 90-tals-filmer innehar en varm och humoristisk ton inbakat i sin "working class hero"-tematik och har fått en väldigt bred och stor publik. Exempelvis de omåttligt populära Brassed Off regisserad av Mark Herman 1996 och Allt eller inget (The Full Monty) av Peter Cattaneo året därpå.

Brassed Off och Allt eller inget[redigera | redigera wikitext]

Båda filmer handlar om män i mindre brittiska städer som, efter att ha blivit av med sina arbeten då en kolgruva läggs ner respektive ett stålverk varslar ett stort antal arbetare väldigt hastigt, finner hopp genom att bilda en ny gemenskap. I Brassed Off gäller det ett brassband vars mål blir att inte dö ut med gruvan det har bildats i samband med utan snarare blåsa liv i det och sedan även vinna ett nationellt orkestermästerskap. I Allt eller inget handlar det om ett gängs omaka män som dras ihop av den också arbetslösa Gaz för att göra en strippshow och förhoppningsvis tjäna lite pengar. Något som i hänseende av tidigare nämnda maskulinitetskris blir intressant. När den traditionella mansrollen fallerat och inte längre gör någon nytta i sin tidigare form iklär sig männen en roll som anses typiskt kvinnlig medan kvinnorna till större delen är de som går till vanliga hederliga ämbeten med säker inkomst som inte måttas efter deras yttre. De manliga strippornas kroppar som gänget i Allt eller inget utgör blir dock inte erotiserade som den kvinnliga kroppen blir, utan generar snarare skratt. John Hill påpekar filmernas behandling av den manliga stoltheten, som efter att männen blivit arbetslösa, får sig en törn och hur de sedan söker hitta en ny form i en ny konstellation, en ny grupp. Han menar att det främst är grupptillhörigheten och den kollektiva aktionen och självrespekten den för med sig som männen saknar, framför ett arbete eller inkomst. Vidare resulterar detta i att arbetarklassen som representeras av den gemytligt sammanhållna gruppen i en liten stad där alla känner alla i sig får representera en så kallad nationell identitet och helhet snarare än något klasspolitiskt.[6] Claire Monk å sin sida problematiserar faktumet att klasskillnader och de orättvisor som följer i dess spår så lättvändigt löses med hjälp av den manliga gemenskapens helande kraft.[7]

Paul Dave undersöker istället filmernas förhållande till en postindustriell och neoliberalistisk värld som han beskriver det i Visions of England: Class and Culture in Contemporary Cinema. Dave utgår från en slogan som brittiska arbetsförmedlingen hade på slutet av 80-talet: ”'Let's train the workers without jobs, to do the jobs without workers'” och skriver: ”One name for such jobs with-in the neo-liberal labour market is the 'McJob' - or 'low prestige, low paid' employment associated with the intense levels of exploitation common to casualised and 'flexible' working practices.”[8]. Benämningen McJob blev ett känt begrepp efter att Douglas Coupland använt det i debutroman Generation X: Tales for an Accelerated Future från 1991. Ursprungligen kommer det från sociologen Amitai Etzioni artikel ”The Fast-Food Factories: McJobs are Bad for Kids” publicerad i The Washington Post den 24 augusti 1986[9] och refererar till snabbmatkedjan McDonalds men används som en övergripande term för alla liknande lågavlönade statiska jobb med låg status utan möjlighet till utveckling. Sådana jobb som oftast ungdomar hamnar på. Ungdomarna som en ny slag klass för sig är något som syns även i de brittiska filmerna, och vidare i litteraturen om dem, exempelvis i nyss nämnda bok av Paul Dave. Det mest kända exemplet är förmodligen Trainspotting regisserad av Danny Boyle från 1996. Men det finns även filmer som Late Night Shopping av Saul Metzstein från 2001 eller This is England av Shane Meadows från 2006. De arbetslösa ungdomarna utgör en arbetarklass utan arbete, en underklass som kanske inte i alla fall tycker att ett McJob känns meningsfullt.

Även om industriarbetarna överlag har minskat stadigt ända sen 50-talet har antalet svarta samt kvinnor ökat med 50% på de arbetsplatser som finns kvar. Denna ökning och dessa människor är dock något vi ännu inte fått se representerade i den brittiska socialrealistiska filmen i proportion med verklighetens siffror.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hill, John, Sex, Class and Realism: British Cinema 1956-1963, London, 1986, s 127.
  2. ^ [a b] Free Cinema, ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080305155333/http://www.close-upfilm.com/features/Featuresarchive/freecinema.html. Läst 14 februari 2008. , 2008-11-05
  3. ^ Hill, John, Sex, Class and Realism: British Cinema 1956-1963, London, 1986, s 35.
  4. ^ Hill, John, ”Failure and Utopianism: Representation of the Working Class in Britsh Cinema of the 90s” i British Cinema of the 90s, red. Murphy, Robert, London, 2000, s 179.
  5. ^ Hill, 2000, s 179
  6. ^ Hill, 2000, s 183
  7. ^ Monk, Claire, ”Underbelly UK: The 1990s underclass film, masculinity and the ideologies of 'new' Britain”, British Cinema, Past and Present, red. Ashby, Justine & Higson, Andrew, 2000, London, s 274 ff.
  8. ^ Dave, Paul, Visions of England: Class and Culture in Contemporary Cinema, New York, 2006, s 62.
  9. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070615184716/http://amitaietzioni.org/documents/B170.pdf. Läst 24 april 2007.  2008-10-15