Spetsnoshörning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Spetsnoshörning
Status i världen: Akut hotad[1]
BlackRhino-USFWS.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddtåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Noshörningar
Rhinocerotidae
Släkte Diceros
Gray, 1821
Art Spetsnoshörning
D. bicornis
Vetenskapligt namn
§ Diceros bicornis
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Spetsnoshörning eller svart noshörning (Diceros bicornis) är ett stort uddatåigt hovdjur som lever på östra Afrikas savanner.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

En vuxen spetsnoshörning har en mankhöjd av 1,4 till 1,8 meter och kan bli mellan 3,0 och 3,75 meter lång.[2] Den kan väga mellan 800 1 400 kg.[2] Hannarna blir något större än honorna. De två hornen upptill på främre delen av huvudet består av keratin. Hornen sitter efter varandra och det främre är betydligt större, upp till 70 cm.[2] Färgen varierar mycket mellan olika gråaktiga nyanser och beror främst av vilken typ av jord den rullar sig i.

Namnet spetsnoshörning refererar till att arten har en spetsigt formad mule anpassad för att äta buskar (till skillnad mot trubbnoshörningens platta breda mule som är anpassad för att äta gräs).[2]

Artens synförmåga är inte bra utvecklad men den har utmärkt hörsel och luktsinne.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Spetsnoshörningen är främst aktiv under skymningen och gryningen medan den under dagens hetaste timmar vilar i skuggan.[2]

Noshörningen är huvudsakligen ensamlevande, men de träffas vid parning och ungarna lever en tid i början tillsammans med mamman.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Trots att arten kallas svart noshörning så är den alltså inte svart utan grå. Det hela bygger på ett språkligt missförstånd som medförde att engelsmännen började kalla trubbnoshörningen för vit noshörning. Eftersom det fanns två noshörningsarter i Sydafrika valde de då att kalla den andra sorten för svart noshörning.

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Spetsnoshörningen jagades fram till mitten av 1990-talet intensiv för hornens skull. Hornen tillskrivs i den traditionella asiatiska medicinen läkande egenskaper och dessutom används de för olika konstföremål. Nu är den officiella jakten förbjuden (undantaget är vissa kvoterade jaktlicenser) men det finns fortfarande tjuvjakt. Populationen minskade mellan 1960 och 1995 till endast 2 400 individer. Fram till 2010-talet ökade hela beståndet till cirka 4 900 individer men det är fortfarande mindre än 90 procent av populationen från för 70 år sedan (tre generationer). Arten listas därför av IUCN som akut hotad (CR).[1]

Spetsnoshörningen listas sedan 1977 i appendix I av CITES.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] IUCN SSC African Rhino Specialist Group 2008 Diceros bicornis. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 23 november 2010.
  2. ^ [a b c d e f] M. Brooks (2002-08-17). ”Black rhinoceros”. ARKive. http://www.arkive.org/black-rhinoceros/diceros-bicornis/. Läst 16 oktober 2012.