Spinnhus
_2012-09-28_11-59-56.jpg)
Spinnhus förekom mellan åren 1724 och 1825, det vill säga i hundra år. I praktiken var de och övergick till att bli kvinnofängelser där lösdrivande kvinnor placerades och fick ägna sig åt att spinna garn. Inrättningen kallades för förbättrings- och straffanstalt. Många av de kvinnor som fängslades här hade placerats här för prostitution, men i själva verket var de ofta inte vad man i modern mening skulle kalla prostituerade; den rigida sexualmoralen under denna tid innebar, att det räckte att som kvinna ha haft samlag med en man utan att vara gift med honom, för att hon skulle räknas som prostituerad och placeras här. En person kunde sättas i fängelse här enbart för "liderlighet", alltså för att ha haft flera sexualpartner, även om hon inte var prostituerad. Detta gällde dock endast kvinnor; en man sattes inte i fängelse av sådana skäl.
En konsekvens av att spinningen utfördes av straffade ledde till att arbetet fick låg status och kvalitetsaspekterna ringaktades. Vilket också fick till följd att Sverige hade svårt att bli självförsörjande på ull av sådan kvalitet att man kunde tillverka kläde, som blev en stor importkostnad i gengäld. För att öka hantverkets status tillverkades 1751 – i samband med Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning – en medalj med inskriptionen: "Til heder för den qvinna, som fint och snält kan spinna" (snällt = fort).
Långholmens spinnhus i Stockholm är välkänt och omskrivet i litteraturen och visor. För män fanns rasphus. En liknande institution var de så kallade Magdalenahemmen som var särskilt ägnade prostituerade kvinnor.