Journalist

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sportjournalist)
Hoppa till: navigering, sök
En journalist gör en intervju för TV.

En journalist är en person som arbetar med någon form av journalistik, vanligen yrkesmässigt, som att samla in och framställa material för offentliga medier. Sådana medier kan vara press (dags- och kvällstidningar samt tidskrifter), etermedier (radio och tv) eller internet.

Det finns flera olika typer av journalister, till exempel reportrar, kulturskribenter, sportjournalister, ledarskribenter, debattredaktörer, utrikeskorrespondenter, krönikörer och nyhetsankare. Många journalister syns inte utåt, exempelvis redigerare samt arbetsledare som nyhetschefer, redaktionssekreterare, nattchefer, fotografer och bildchefer.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet journalist är från 1690-talet, den vars arbete är att skriva eller redigera offentliga tidskrifter eller tidningar, från journal + -ist. Innebörden den som håller journal är från 1712. Via franska journaliste. Ordet journal är från mitten 1300-talet, bok med kyrkans tjänster, från engelsk-franska ordet jurnal, en dag, ursprungligen från fornfranska jornel, dag, tid, dagens arbete. Fanns också som substantiv användning av dess adjektiv i betydelsen dagligen, varje dag, från sena latinets diurnalis, daglig (se diurnal och latinets dies, dag). Betydelsen bok för inventeringar och dagliga räkenskaper är från sent 1400-tal. Betydelsen personlig dagbok finns i 1300-talets franska. Innebörden daglig publikation finns dokumenterad från 1728. -Ist är ett agentadverbial substantiverat suffix, som används för att indikera efterlevnad av en viss doktrin eller sedvänja, från franska -iste och direkt från latinets -ista, från grekiska -istes ursprungligen agentadverbiala suffixet -tes.[1]

Journalister i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den viktigaste lagen för svenska journalister inom tryckta medier är tryckfrihetsförordningen (TF) – inte minst dess första paragraf som ger rätt till meddelarfrihet – en viss rätt för till exempel offentligt anställda att anonymt och utan straffansvar lämna uppgifter för publicering. TF är en av Sveriges grundlagar, och har tillkommit för att värna en långtgående informationsfrihet i samhället.

Journalistförbundet[redigera | redigera wikitext]

Det största fackförbundet för journalister i Sverige är Journalistförbundet (tidigare Svenska Journalistförbundet), som har cirka 17 500 medlemmar, varav tio procent är frilansar, det vill säga självständiga uppdragstagare. Av förbundets medlemmar är kvinnorna något fler än männen.

Journalistförbundet utfärdar presslegitimation till medlemmar.[2]

Regler[redigera | redigera wikitext]

Tidningsbranschen har frivilligt utarbetat en pressetik och instiftat en pressombudsman (PO), som hanterar fall där journalister brutit mot de pressetiska reglerna. På journalistförbundets webbplats finns även yrkesregler och riktlinjer mot textreklam.[3]

Svenska journalisters partisympatier[redigera | redigera wikitext]

Avdelningen för mediastudier vid Göteborgs universitet har genomfört årliga studier rörande partisympatier hos medlemmar i journalistförbundet. Den senaste genomgången, från 2005 visade högre stöd för mitten-vänsterpartier (i huvudsak Socialdemokraterna och Miljöpartiet) än i befolkningen i gemen. Det rödgröna blocket föredrogs av 67 procent av journalisterna (MP 23 %, S 30 %, V 14 %), och det borgerliga blocket av 33 procent (KD 2 %, M 13 %, FP 14 %, C 4 %), att jämföra med befolkningen i stort, där blocksympatierna vid samma tidpunkt fördelade sig undgefär 50 - 50. Bland journalister som sysslar med politisk bevakning ligger dock sympatierna närmare hela befolkningens, och bland ansvariga chefer ligger sympatierna något till höger om befolkningens.[4] Den största skillnaden sedan mätningarna startade 1999 är att stödet för Vänsterpartiet minskat kraftigt, och bland andra Miljöpatiet gått framåt.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna är underrepresenterade bland journalistkåren. Det ligger i linje med internationella undersökningar, där journalister oftare sympatiserar med mindre partier.

I Göteborgs universitets studier visar det sig att journalisternas partisympatier är betydligt svagare än de bland befolkningen i stort. Journalister anser sig i mindre utsträckning vara anhängare till ett särskilt parti. De mest övertygande anhängarna finns bland Moderaterna. Undersökningen har inte tagit hänsyn till demografin i journalistkåren, där ju inga pensionärer ingår, och där fler bor i storstad än bland befolkningen i stort.

Demokratirådet skrev i en rapport 2006 att partisympatierna spelade en mindre roll än de journalistiska värderingarna:

I regel råder [...] ganska stor samstämmighet i hur olika medier värderar partierna och regeringsalternativen, oberoende av journalisternas privata partisympatier, färgen på tidningarnas ledarsidor och ägarnas intressen. När ett parti gynnas eller missgynnas så beror det främst på journalistiska, inte partipolitiska värderingar. Frågan om mediernas tendens handlar därför inte primärt om vänster- eller högervridning, utan om medievridning.
— Demokratirådet, Rapporten Mediernas valmakt, 2006[5]

Journalistiska priser[redigera | redigera wikitext]

Se även kategorin journalistpriser

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Etymonline, uppslagsord journalist
  2. ^ ”Journalistförbundets presskort”. Journalistförbundet. https://www.sjf.se/presskort. Läst 23 september 2013. 
  3. ^ ”Spelregler för press, radio och TV”. Journalistförbundet. http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=PORTAL. Läst 29 mars 2012. 
  4. ^ Asp, Kent (2006). ”Arbetsrapport nr. 38: Journalistkårens partisympatier”. Göteborgs universitet: Institutionen för Journalistik och Masskommunikation. http://www.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf. Läst 29 mars 2012. Okänd parameter issn
  5. ^ Petersson, Olof; Strömbäck, Jesper; Weibull, Lennart; Djerf-Pierre, Monika; Holmberg, Sören. ”Demokratirådets rapport 2006. Mediernas valmakt”. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. http://www.sns.se/forlag/demokratiradets-rapport-2006-mediernas-valmakt. Läst 29 mars 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]