Sportpalatset, Stockholm
Sportpalatset är beläget vid Sankt Eriksbrons sydöstra sida på Kungsholmen i Stockholm med adress Sankt Eriksgatan 58–60. Tillsammans med Sankt Erikspalatset utgör Sportpalatset en monumental inramning på Sankt Eriksbrons södra landfäste. Byggnaden har grön markering av Stadsmuseet i Stockholm vilket betyder "särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt".
Historik[redigera | redigera wikitext]
Sportpalatset byggdes åren 1929–1930 efter arkitekt Jean Sigfrid Adrians ritningar. Som byggherre stod Knut Faugust, och bygget kom att kantas av skandaler, vilda strejker och konkurser i 30-talskrisens kölvatten. Bygget hann säljas på exekutiv auktion till ett konsortium innan det stod färdigt.
Den höga, tornliknande byggnaden avtrappas och slutar i en kupolkrönt lanternin, högst upp finns en skulptur i formen av Svenska simförbundets symbol. Huset är lika högt som sin granne Sankt Erikspalatset; 16 våningar och 58 meter.[1] Huset byggdes ursprungligen för olika sportaktiviteter, därav namnet. Här fanns bland annat en 50 meter simbassäng, tennisbanor och gymnastiksalar. Hela anläggningen öppnades den 20 oktober 1934, då fanns även restaurang och en teater med 600 platser som senare byggdes om till biografen Rivoli (nedlagd 1977)[2]. Anläggningen kallades snart "Sportis" av stockholmarna.
Anläggningen drogs dock redan från början med dålig ekonomi och i september 1956 beslutade den nya ägaren, försäkringsbolaget Trygg att lägga ned badet.
Polarstudion[redigera | redigera wikitext]
Efter ett misslyckat försök att omvandla det tidigare badet till affärscentrum såldes huset i maj 1978 för 30 miljoner till Stikkan Andersons bolag Polar International AB. I den gamla biografen Rivoli lät Anderson inreda Polarstudion i vilken exempelvis Abba spelade in sina tre sista album. Studions gamla lokaler rymmer idag en av gymkedjan SATS anläggningar.
Bruno Liljefors ateljé[redigera | redigera wikitext]
Huset innehöll 53 lägenheter varav den magnifikaste var en 3-etagevåning högst upp under lanterninen. Till denna flyttade konstnären Bruno Liljefors 1933. Han kallade bostaden "mitt lilla örnbo" och året om lät han terrassvåningens fönster stå öppna så att fåglar kunde flyga ut och in. Liljefors utfodrade fåglarna med hinkvis med fisk och kött för att komma riktigt nära sina modeller. En fiskgjuse skall ha övervintrat på elementet inne i lägenheten och det hände att fåglarna tappade sin mat på förbipasserande nere på Sankt Eriksgatan. Efter att Liljefors flyttade till Uppsala var man tvungen att sanera hela lägenheten samt riva upp trossbotten. De senare hyresgästerna hade fortsatta problem med fåglar som flockades utanför fönstren.[3][4]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Sankt Eriksbrons övriga tre portalbyggnader:
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Uppgift om byggnadens höjd enligt Brf Sportpalatset Arkiverad 18 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Stockholms alla biografer, sida 303
- ^ Stugart, Martin (2004). Fråga om Stockholm - Känt och okänt om huvudstaden. Stockholm: Bokförlaget DN. ISBN 91-7588-510-7
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 november 2011. https://web.archive.org/web/20111118091424/http://www.brfsportpalatset.com/historia.htm. Läst 17 juli 2009.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Andersson, Henrik O.; Bedoire, Fredric (1977) [1973]. Stockholms byggnader: en bok om arkitektur och stadsbild i Stockholm (3). Stockholm: Prisma. Libris 7406664. ISBN 91-518-1125-1
- Berglund, Kurt (1993). Stockholms alla biografer: ett stycke Stockholmshistoria från 90-tal till 90-tal. Stockholm: Svenska turistföreningen. Libris 7611737. ISBN 91-7156-113-7
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Sportpalatset, Stockholm.- Stockholmskällan har media som rör Sportpalatset, Stockholm
| |||||||||||||||||
