Spovsnäppa

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Spovsnäppa
Status i världen: Nära hotad[1]
Curlew sandpiper David Raju.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteCalidris
ArtSpovsnäppa
C. ferruginea
Vetenskapligt namn
§ Calidris ferruginea
Auktor(Pontoppidan, 1763)
Synonymer
  • Tringa Ferrugineus, Pontoppidan 1763 (protonym)
  • Scolopax subarquata, Gyldenstädt 1774
  • Numenius subarquata, Bechstein 1803
  • Numenius ferrugineus, Meyer 1809
  • Tringa subarquata, Temminck 1815
  • Pelidna subarquata, Stephens 1824
  • Ancylocheilus subarquatus, Kaup 1829
Hitta fler artiklar om fåglar med

Spovsnäppa (Calidris ferruginea) är en liten vadare som tillhör familjen snäppor. Den häckar i norra Sibirien och övervintrar främst i Västafrika. Under flyttningen passerar den stora delar av Europa. Arten är talrik men minskar relativt kraftigt i antal. IUCN kategoriserar den därför som nära hotad.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Spovsnäppan är något större än kärrsnäppan och mäter 19–21 centimeter. I jämförelse med kärrsnäppan har den en längre svagt nedåtböjd näbb, längre hals och ben och vit undergump. Adult i häckningsdräkt har mönstrad grå ovansida och tegelrött huvud och undersida. På vintern är fågeln ljusgrå ovan och vit undertill, med ett tydligt vitt ögonbrynsstreck. Juvenilen har gråbrun ovansida, vit buk och persikofärgat bröst.

Spovsnäppa i vinterdräkt fotograferad i Sydafrika.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Locklätet som hörs i flykten är ett kvittrigt och kort "tirripp", tydligt skilt från kärrsnäppans surrande men rätt likt mosnäppa, dock grövre.[2] Spellätet är rätt komplext och påminner om styltsnäppan.[3]

Utbredning och flyttning[redigera | redigera wikitext]

Spovsnäppan är en långflyttande flyttfågel som häckar i norra Sibirien från halvön Jamal och österut till Tjaunskajabukten, och på Nysibiriska öarna och Wrangels ö.[4] Arten flyttar utmed specifika flyttningsrutter och den övervintrar främst i Afrika, där cirka 70% av de individer som flyttar utmed den östatlantiska flyttkorridoren övervintrar i Bijagosöarna i Guinea-Bissau.[5] Den övervintrar även i södra och sydöstra Asien och Australasien. Trots att den har ett östligt häckningsområde är spovsnäppan vanlig i västra Europa under höstflyttningen åt söder, eftersom merparten av flyttningen går i sydvästlig riktning.

Efter häckningen lämnar de adulta fåglarna häckningsområdena före juvenilerna. Hanarna flyttar i början av juli, ungefär tre till fyra veckor innan honorna och först fyra till sex veckor senare flyttar juvenilerna. Arten passerar Europa i juli och når Afrika från mitten av juli till september. Vårflytten påbörjas i slutet av april till maj och de når sina arktiska häckningsområden i början av juni. Under sitt första år stannar många individer i vinterkvarteren och många icke-häckande adulta fåglar översomrar precis söder om häckningsområdena.[1]

Juvenil spovsnäppa.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Spovsnäppan är utanför häckningen en social fågel som bildar flockar med andra småvadare, särskilt med kärrsnäppan. Dessa flockar kan ute vid kusten bestå av flera hundra individer men brukar vara mindre inåt land.[1]

Häckning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Ägg av spovsnäppa.

Spovsnäppan häckar på den högarktiska tundran under perioden juni–juli. Den placerar sitt bo på något upphöjda platser på låglandsmark, gärna på flacka sydsluttningar men även utmed kusten och på öar. Den föredrar öppen tundra i närheten av våtmark eller pölar med smältvatten.[1] Hanen utför spelflykt under parningsleken. Boet placeras direkt på marken och honan lägger i genomsnitt tre till fyra ägg.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Den födosäker i våt lera på myrar och vid kusten och lokaliserar oftast födan med hjälp av synen. De lever främst av insekter och små ryggradslösa djur.

Taxonomi och systematik[redigera | redigera wikitext]

Spovsnäppan beskrevs som art 1763 av Erik Pontoppidan den yngre som Tringa Ferrugineus. Genetiska studier visar att spovsnäppan troligen står närmast styltsnäppan.[6][7] Man har funnit att spovsnäppan i mycket sällsynta fall kan hybridisera med tuvsnäppa och avkomman kallas för "coxsnäppa" (C. melanotos X C. ferruginea). Det finns även dokumenterat hybridisering mellan spovsnäppa och spetsstjärtad snäppa (Calidris ferruginea X Calidris acuminata) och denna hybrid kallas för "coopersnäppa".

Spovsnäppan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Spovsnäppan har ett mycket stort utbredningsområde och dess population är stor, troligen över en miljon individer. Studier i en art av artens övervintringsområden i Australien och Nya Zeeland visar dock på en kraftig minskning, troligen på grund av habitatförlust vid viktiga rastplatser kring Gula havet.[8] Internationella naturvårdsunionen kategoriserade därför arten som nära hotad 2015.[1]

I Indien hotas övervintrande spovsnäppa av fångst, habitatförlust och minskad nederbörd som ändrar salthalten.[9] En viktig övervintringsplats i Namibia, Walvis Bay, har också påverkats av vägbyggen, exploatering och störningar från turism.[10] Spovsnäppan är också mottaglig för fågelinfluensa[11][12] och fågelburen botulism[13][14] och kan därför påverkas negativt av eventuella framtida utbrott.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Förr har den även kallats för bågnäbbad strandvipa[15], bågpytta[16] och bågnäbbad snäppa[17]. Spovsnäppans vetenskapliga artnamn ferruginea betyder "rostfärgad", efter latinets ferrugo eller ferruginis , "rost av järn".[18]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2017 Calidris ferruginea . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
  2. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 150. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 157. ISBN 0-679-45120-X 
  4. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ Asbrik et al. (1994) Ett vadehav i Vestafrika, Dansk Ornitologisk Forenings Tidskrift (DOFT), vol.88, sid:6-8
  6. ^ Banks, R.C. (2012), Classification and Nomenclature of the Sandpipers (Aves: Arenariinae), Zootaxa 3513, 86-88.
  7. ^ Gibson, R., and Baker, A. (2012) Multiple gene sequences resolve phylogenetic relationships in the shorebird suborder Scolopaci (Aves: Charadriiformes). Molecular Phylogenetics and Evolution 64: 66-72.
  8. ^ Studds, C.E. et al. in prep.. Dependence on the Yellow Sea predicts population collapse in a migratory flyway.
  9. ^ Balachandran, S. 2006. The decline in wader populations along the east coast of India with special reference to Point Calimere, south-east India. In: Boere, G.; Galbraith, C., Stroud, D. (ed.), Waterbirds around the world, pp. 296-301. The Stationary Office, Edinburgh, UK.
  10. ^ Wearne, K.; Underhill, L. G. 2005. Walvis Bay, Namibia: a key wetland for waders and other coastal birds in southern Africa. Wader Study Group Bulletin 107: 24-30.
  11. ^ Melville, D.S. and Shortridge, K.F. 2006. Migratory waterbirds and avian influenza in the East Asian-Australasian Flyway with particular reference to the 2003-2004 H5N1 outbreak. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 432-438. The Stationery Office, Edinburgh, U.K.
  12. ^ Gaidet, N., Dodman, T., Caron, A., Balanca, G., Desvaux, S., Goutard, F., Cattoli, G., Lamarque, F., Hagemeijer, W. and Monicat, F. 2007. Avian Influenza Viruses in Water Birds, Africa. Emerging Infectious Diseases 13(4): 626-629.
  13. ^ Blaker, D. 1967. An outbreak of Botulinus poisoning among waterbirds. Ostrich 38(2): 144-147.
  14. ^ van Heerden, J. 1974. Botulism in the Orange Free State goldfields. Ostrich 45(3): 182-184.
  15. ^ Sven Nilssons Foglarna 1858
  16. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:286
  17. ^ Lönnberg (1907) De svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn, Fauna och flora, 2:a årgången, sid:37-52
  18. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]