Sprängört

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sprängört
Cicuta virosa - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-038 cropped.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAraliaordningen
Apiales
FamiljFlockblommiga växter
Apiaceae
SläkteSprängörter
Cicuta
ArtSprängört
C. virosa
Vetenskapligt namn
§ Cicuta virosa
AuktorCarl von Linné
Hitta fler artiklar om växter med

Sprängört (Cicuta virosa) är en flerårig växt som tillhör familjen flockblommiga växter. Den växer i våtmarker av olika slag, i Norden över nästan hela regionen utom i fjälltrakter samt längst i norr. Hela växten är mycket giftig, inklusive den tjocka rotstammen.

Biologi[redigera | redigera wikitext]

Den blir mellan 50 och 150 cm hög och blommar från juli till augusti, med svagt rosafärgade blommor i flock med 10 till 20 strålar. Roten är tjock, och innehåller flera slemfyllda rum. Stjälken är ihålig och har blad som är 1- till 3-parflikiga med ihåligt skaft och stor bladslida. Bladflikarna är 5 till 10 mm breda, snett lansettlika och är vasst sågade. Frukten är 1,5 till 2,2 mm stor och brungul, nästan klotrund med breda åsar.

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Hela växten är mycket giftig. Giftet, cicutoxin (och cicutol som har en starkt narkotisk effekt), ger epilepsiliknande krampanfall och kan leda till döden. Både människor och boskap har dött av att ha ätit sprängört[1].

Utbredning och ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sprängört trivs i rätt näringsrika ler- eller torvbottnar i grunda vatten. Den kan återfinnas exempelvis på sjö- och åstränder, gungflygpölar, i dammar, kanaler, diken och strandkärr. Dess utbredning i Norden är nästan hela Finland utom fjälltrakterna, hela Sverige utom fjälltrakterna, små områden i Norge och hela Danmark.[2][3]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 76. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ Norden. Den virtuella floran. Läst 19 maj 2016.
  3. ^ Norra halvklotet. Den virtuella floran. Läst 19 maj 2016.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]