Bandsvala

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Större backsvala)
Bandsvala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSvalor
Hirundinidae
SläkteNeophedina
ArtBandsvala
N. cincta
Vetenskapligt namn
§ Neophedina cincta
Auktor(Boddaert, 1783)
Synonymer
  • Riparia cincta
  • Större backsvala

Bandsvala[2] (Neophedina cincta) är en afrikansk fågel i familjen svalor inom ordningen tättingar.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Bandsvala är en 15–17 cm lång svala. Den har jordbrun ovansida med ett vitt streck ovan ögat. Undersidan är vit, liksom undre vingtäckarna, med ett mörkbrunt bröstband och ibland ett tunt mörkt streck tvärs över undergumpen. Könen är lika, men på ungfågeln är bröstbandet blekare och den har även gyllene spetsar på ovansidans fjädrar.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Sången är en gnisslig melodi som ibland avslutas i en drill. Även mer högljutt tjatter och korta "chip", "chrip" eller "kip” hörs.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Bandsvala delas in i fem underarter med följande utbredning:[3]

Arten har även påträffats som tillfällig gäst i bland annat Egypten, Gambia, Saudiarabien, Somalia och Jemen.[1][5]

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Bandsvala placeras traditionellt bland övriga backsvalor i släktet Riparia men genetiska studier visar att den bildar en klad tillsammans med kongosvala och maskarensvala, varför den numera ofta lyfts ut till det monotypiska släktet Neophedina.[6] Denna linje följs här.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Arten ses i öppna miljöer som jordbruksområden, gräsmarker och savann, vanligtvis nära vatten. Den är mindre social än sina släktingar och ses ofta i par eller små flockar. Den häcker inte hellre i kolonier. Fågeln gräver ut en 60-90 centimeter lång tunnel i en sandbank eller jordhög och vid dess slut bygger den ett bo av gräs och fjädrar. Däri lägger den två till fem vita ägg som ruvas av båda föräldrar. Arten lever av insekter som den fångar i flykten.

Status[redigera | redigera wikitext]

IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1] Den tros öka i antal tillföljd av förändringar inom jordbruket.[7] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som generellt ovanlig men lokalt vanlig i delar av Östafrika och frekvent förekommande i Etiopien.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln bygger delvis på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Banded martin, läst 2018-08-03 som anger följande källor:
  • Sinclair, Hockey and Tarboton, SASOL Birds of Southern Africa, ISBN 1-86872-721-1
  • Turner, Angela K; Chris Rose (1989). Swallows & martins : an identification guide and handbook. Houghton Mifflin. ISBN 0-395-51174-7 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Neophedina cincta Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Turner, A. (2020). Banded Martin (Riparia cincta), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.banmar1.01
  5. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 168. ISBN 978-84-941892-9-6 
  6. ^ Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649
  7. ^ [a b] del Hoyo, J., Elliott, A. and Christie, D. 2004. Handbook of the Birds of the World, Vol. 9: Cotingas to Pipits and Wagtails. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]