Stöttingfjället

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kroksjön nära byn Kroksjö på Stöttingfjället i Lycksele kommun.

Stöttingfjället är ett höglänt område i Lappland, vattendelare mellan Umeälven och Öreälven på den norra sidan, Ångermanälven och Lögdeälven på den södra. Även Gideälven rinner upp på Stöttingfjället. Storumans och Lycksele kommuner möter på höjdryggen Vilhelmina och Åsele kommuner. Därmed skiljer Stöttingfjället även Lycksele lappmark från Åsele lappmark. En del av området är skyddat i Stöttingfjällets naturreservat.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Stöttingfjället är inget klart definierat område. Det sägs ibland börja vid Gardfjället, ibland vid Fianberg (strax öster om inlandsvägen). Därifrån fortsätter höjdsträckningen mot sydost. Den nedre änden anses ibland ligga vid Mårdsjöberg, ibland vid Börtingberget vid Lillögda. Det förekommer också att Balberget i Bjurholms kommun betraktas som Stöttingfjällets yttersta utlöpare.[1]

Området är huvudsakligen skogbevuxet och ligger till största delen mellan 400 och 700 meter över havet. Den högsta toppen är Alsberget med 716 m. Berggrunden består huvudsakligen av revsundsgranit, men gabbro och diorit förekommer i stråk. Skogarna domineras av gran med inslag av glasbjörk och är förhållandevis lite påverkade av skogsbruk. Stora arealer täcks av myrar.

Stora delar av Stöttingfjället (32 728 hektar) är klassade som riksintresse för naturvård.[2] Ungefär hälften av detta område ingår sedan 2015 i Stöttingfjällets naturreservat.

Sydöstra delen av Stöttingfjället utgör ett isolerat parti av subkambriska peneplanet som på grund av tektonisk upphöjning har hamnat på höjd.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Jonas Geddas karta över Ume lappmark från 1671 finns två lappskatteland med namnet Stöttingsland vid gränsen till Ångermanna lappmark. Då beboddes området endast av samer. Enligt beskrivningen till kartan kallades landen på samiska för Wuaddi, vilket översattes med "ett jämnt och slätt land". Detta namn levde kvar på 1800-talet, när Jonas Nensén upptecknade Vaddeje som beteckning för Stöttingfjället.[1]

Under perioden 17501800 koloniserades Stöttingsfjället. Byarna placerades vanligen på lidernas sydsidor, där klimatet är som gynnsammast. Säd har här odlats upp till ca 600 m över havet. Olika typer av bevattningsanläggningar fick mycket stor betydelse för att öka de naturliga slåttermarkernas avkastning.

Delar av Stöttingfjället är klassat som riksintresse för kulturmiljövård. I riksintresset "Stöttingfjällets byar" inom Lycksele kommun ingår slåttermyrar med spår av övervattningssystem, kanaler och vattenledningar som tillkommit för att förbättra höskörden, samt delar av byarna Fäboliden, Bjurträsk-Söderby och Vägsele.[4] Även byn Risträsk i Vilhelmina kommun är riksintresse.[5]

På 1940-talet bodde det cirka tretusen personer på fjället. År 2015 finns det cirka 400 personer som bor i området. Ett tiotal skolor och lika många affärer fanns det tidigare i området. Latikbergs byaskola i Vilhelmina kommun är den sista skolan som finns kvar år 2015. När läsåret är slut 2016 lades även den skolan ner. Ingen affär finns längre kvar på Stöttingfjället.[6]

I litteratur[redigera | redigera wikitext]

Elisabeth Rynells roman Hohaj utspelar sig på Stöttingfjället.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lundkvist, Tyko (1973). Av ris och rot: en bebyggelsehistorisk skildring av bygderna efter Lögdeälven från havet upp till Källsjön : utredningen berör socknarna Nordmaling, Bjurholm, Trehörningsjö, Fredrika, Åsele och Vilhelmina. Härnösand: Angermannia. sid. 412. Libris 636111 
  2. ^ ”Riksintresset Stöttingfjället”. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Arkiverad från originalet den 9 december 2015. https://web.archive.org/web/20151209185729/http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/SiteCollectionDocuments/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/planfragor/Planeringsunderlag/Riksintressen/Riksintressen%20naturv%C3%A5rd/Vilhelmina/St%C3%B6ttingfj%C3%A4llet.PDF. Läst 6 juli 2011. 
  3. ^ Lidmar-Bergström, Karna; Olvmo, Mats (2015). Plains, steps, hilly relief and valleys in northern Sweden – review, interpretations and implications for conclusions on Phanerozoic tectonics. Geological Survey of Sweden. p. 12. Arkiverad från originalet. http://resource.sgu.se/produkter/c/c838-rapport.pdf. Läst 29 juni 2016. 
  4. ^ ”Stöttingfjällets byar”. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525120944/http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/planfragor/planeringsunderlag/riksintressen/Kulturmiljo/Lycksele/Pages/stottingfjallets-byar.aspx?keyword=st%C3%B6ttingfj%C3%A4llet. Läst 6 juli 2011. 
  5. ^ ”Risträsk”. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525120944/http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/planfragor/planeringsunderlag/riksintressen/Kulturmiljo/Vilhelmina/Pages/ristrask.aspx. Läst 6 juli 2011. 
  6. ^ ”Sista byaskolan läggs ned på Stöttingfjället”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbotten/sagan-om-byn-som-blev-ode. Läst 21 december 2015. Publicerad 21 december 2015.. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Egerbladh, Ossian (1973). Ur Lappmarkens bebyggelsehistoria. 11, Fyra gamla Lyckselebyar : Björksele, Brattfors, Falträsk, Vägsele : denna utredning har utförts med anledning av Lycksele sockens 300-års jubileum. Umeå. Libris 174952 
  • Egerbladh, Ossian (1977). Ur Lappmarkens bebyggelsehistoria. 12, Bjurträsk och Söderby byar i Lycksele socken. Västerås: B. Blissinger (distr.). Libris 174941 
  • Fäboliden 1787-1987. [Uppsatsserien / Lycksele hembygdsgille], 0283-8702 ; [16] ([Ny utg.]). Lycksele: Lycksele hembygdsgille. 1987. Libris 3019819 
  • Gustafson, Iréne (1999). Stöttingfjället. Sevärt i Västerbottens län, 99-2057135-0 ; 17. Umeå: Västerbottens läns hembygdsförbund. Libris 2886259 
  • Kullman, Leif (1980). Stöttingfjällets naturskogar. Meddelande / Länsstyrelsen, Västerbottens län, 0348-0291 ; 1980:19. Umeå. Libris 457312 
  • Lindgren, Gunnar (1998). Vildmarkens betvingare vid Stöttingfjället i Lycksele socken. [Lycksele]: [G. Lindgren]. Libris 2804066 
  • Pettersson, Olof Petter (1946). Gamla byar i Vilhelmina. 3, Skogstrakterna i öster och Volgsjötrakten. Etnologiska källskrifter, 99-0273595-9 ; 1. Stockholm: Gen.-stab:s lit. anst. (distr.). Libris 471450 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]