Stannit

Från Wikipedia
Stannit
Stannit (mörkgrå), kopparkis (mässingsgul) och kvarts (klara stavar) från Yaogangxian-gruvan (瑶岗仙矿), Hunan, Kina.
KategoriSulfosalter
GruppStannitgruppen
Dana klassificering02.09.02.01
Strunz klassificering02.CB.15a
Kemisk formelCu2FeSnS4
FärgStålgrå, järnsvart, kan ha blå skiftning
FörekomstsättSällsynt som pseudooktraediska kristaller, också massivt, granulerat och spritt
KristallstrukturTetragonalt - skalenoedriskt
TvillingbildningPenetrationstvillingar på {102}
SpaltningOtydlig på {110} och {001}
BrottOjämnt
Hårdhet (Mohs)4
GlansMetallisk
PleokroismSvag
TransparensOgenomskinlig
FluorescensEj fluorescerande
StreckfärgSvart
Densitet4,3–4,5
TyplokalWest Wheal Kitty, Cornwall, UK[1]

Stannit, Cu2FeSnS4, är ett svavelhaltigt mineral med koppar, järn och tenn. [ Stannit påträffas i tennbärande hydrotermala mineraliseringar tillsammans med kopparkis, zinkblände, tetraedrit, arsenikkis, pyrit, kassiterit, och volframit.

Etymologi och historia[redigera | redigera wikitext]

Namnet kommer från latin för tenn: Stannum. Stannit beskrevs första gången 1797 i en förekomst i Wheal Rock, St. Agnes, Cornwall, England.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Utöver typlokalen West Wheal Kitty i Cornwall förekommer mineralet också vid Freiberg i Sachsen, i Bolivia samt på Tasmanien. I Sverige har stannit påträffats som små korn i blyglans i Tunaberg, Södermanland.[2]

Varieteter[redigera | redigera wikitext]

Zink är vanligt förekommande och ersätter då järn. Stannit bildar fast lösning med mineralet kesterit Cu2ZnSnS4. Spår av germanium kan förekomma.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Stannit används som en tennmalm. Stannit består av cirka 28% tenn, 13% järn, 30% koppar och 30% svavel av massan. Det förekommer också i viss utsträckning utvinning av koppar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [1] om stannits typlokal på mindat.org
  2. ^ Hedin L-H, Jansson M, 2007, Mineral i Sverige, sidan 60, ISBN 978-91-88528-58-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]